Mina föräldrar trakasserades av sina grannar
Föräldrarna trakasserades – och försökte dölja det
Mina föräldrar har alltid varit utåtriktade och pigga, även sedan de blev pensionärer. Pappa älskade att gå och påta i trädgården och mamma å sin sida var aldrig så glad som när hon fick skörda bär, frukt och grönsaker i det lilla trädgårdslandet. Hon saftade och syltade och la in gurka och rödbetor under sensommar och höst, och den svala källaren var alltid fylld av saft, sylt och goda inläggningar.
De var också engagerade i flera ideella föreningar, bland annat inom hembygdsrörelsen, och de hade ett stort umgänge av vänner och bekanta.
Själv hade jag flyttat hemifrån redan vid arton års ålder, och bodde i en stad ett tiotal mil bort, men jag åkte ofta och hälsade på mina föräldrar. Vi hade en fantastiskt bra kontakt och jag älskade att tillbringa tid i mitt föräldrahem, och verkligen umgås med mina föräldrar.
Men under förra sommaren träffade jag dem inte på flera månader eftersom jag och min fästman Jonas tillbringade tre månader med att luffa i Karibien. En underbar upplevelse, som vi sparat länge och väl för att kunna unna oss, men när hösten kom var det ändå skönt att komma hem. Och bland det första jag gjorde var förstås att hälsa på mina föräldrar över ett veckoslut.
Stal frukt och bär
Det första som slog mig när jag kom dit var att det stora päronträdet var nerhugget. Det kändes mycket trist, för det var så vackert och bar dessutom mycket frukt. Men jag antog att mamma och pappa hade sina skäl – fruktträd drabbas inte sällan av sjukdomar så det berodde säkert på det. Även ett par av vinbärsbuskarna var borta, och delar av den vackra syrenbersån.
Mamma och pappa svarade bara undvikande på mina frågor, och jag framhärdade inte. Men jag tyckte ändå att de verkade nedstämda. Deras leenden verkade inte riktigt nå upp till ögonen och de var tystare än vanligt. Inte förrän på kvällen, när mamma gått till sängs, fick jag veta sanningen. Pappa kom upp till mitt rum, där jag höll på och packade upp, och förklarade att han och mamma fått problem med en nyinflyttad grannfamilj.
Det gjorde mig mycket förvånad eftersom mina föräldrar alltid kommit bra överens med sina grannar. I det här fallet var det två ungdomar som började ställa till det, sa pappa och berättade att de nyinflyttade grannarnas söner vid flera tillfällen under sommaren tagit sig in i trädgården och inte bara stulit frukt och bär utan dessutom förstört rabatter och grönsaksland.
Grannsämjan var viktig för mina föräldrar och de hade inte velat polisanmäla händelsen utan hade i stället försökt prata med killarnas föräldrar. De hade säkert förväntat sig förståelse – kanske till och med början på en trevlig bekantskap – men i stället hade de mötts av hat och hot. De skulle minsann inte komma där och prata illa om grabbarna, Viktor och Liam var minsann hur trevliga som helst, och hur kunde man förresten bli så snål att man missunnade sina grannar lite frukt och bär när man hade så stor trädgård?
Mamma och pappa hade försökt förklara att de mer än gärna delade med sig av sin skörd, men att de ville bli tillfrågade först. Dessutom hade Viktor och Liam trampat runt i ett grönsaksland och trampat ner både sallad och rädisor. Men grannarna lyssnade inte, utan blev i stället hotfulla och aggressiva. Och sedan dess hade allt bara blivit värre. Flera gånger i veckan hade grannarna vandaliserat trädgården, ryckt upp blommor med rötterna, förstört sallad och tomater, trampat upp grönsakslandet.
Nu fick jag också förklaringen på det nerhuggna päronträdet. De två grabbarna hade tänt eld på det en natt i somras. Som tur var hade elden inte spridit sig längre än till syrenbersån. Men trädet hade inte gått att rädda utan pappa hade tvingats hugga ner det och även flera av syrenerna.
Var livrädda
Numera var båda mamma och pappa livrädda och kunde knappt sova på nätterna. Allra värst var det för mamma, fick jag veta, som nu måste äta sömntabletter om hon skulle få en blund i ögonen. På dagarna gick hon mest runt och var orolig, förklarade pappa, och hon kunde knappt äta ens.
Jag blev ursinnig. Jag sa till pappa att det var dags att polisanmäla trakasserierna, och jag stannade kvar över helgen för att följa med honom till polisen. Men de var ärligt talat inte särskilt intresserade. Vi fick höra att de hade ont om resurser och att de inte prioriterade ”tjafs mellan grannar”…
Jag trodde knappt mina öron. Tjafs mellan grannar? Det var det värsta jag hade hört. Det här var inget tjafs mellan grannar, det här handlade om en familj som trakasserade och terroriserade ett äldre par, sa jag upprört till polisen. Men min irritation hjälpte föga och det tog inte ens en vecka förrän ärendet var nerlagt.
Jag beslöt mig för att flytta hem till mina föräldrar en tid för att stötta dem. Jonas stöttade mitt beslut, och eftersom jag hade ett fritt och flexibelt jobb var det inga problem för mig att arbeta från en annan ort en tid.
Vaknade av oväsen
Under den första veckan jag bodde hos mina föräldrar var allt lugnt, men på lördagsmorgonen vaknade jag tidigt av att det var oväsen i trädgården. När jag såg ut genom fönstret upptäckte jag att de två tonårskillarna från grannhuset röjde runt med mopeder genom mammas vinbärsbuskar.
Jag blev vansinnig och rusade ut. När de såg att det var en yngre person som kom ut verkade de bli lite oroliga och försvann direkt. Kanske hade de trott att mamma och pappa var två ensamma och isolerade gamlingar utan någon större vänkrets? Det gav mig en idé. Jag bestämde mig för att ta kontakt med deras vänner och be dem hjälpa till. Mitt förslag var att mamma och pappa alltid skulle ha en person boende hos sig. Ett nytt ansikte i veckan, så att grannarna insåg att det här inte var två hjälplösa offer som kunde mobbas hur som helst utan två respekterade och omtyckta människor som hade ett stort nätverk.
Mamma var tveksam. Hon ville inte vara till besvär, menade hon. Men pappa tyckte att det var en bra idé och vi ringde och bjöd in deras vänner på kaffe för att förklara situationen. Som jag anat ställde alla upp mangrant på mitt förslag och vi gjorde upp ett schema för antal dagar och nätter som var och en skulle bo i gästrummet. Det värmde verkligen att se hur alla engagerade sig – vi hade snart hela hösten inbokad.
Vågade inte fortsätta
Redan från början var vi noga med att alla skulle visa sig tydligt så att grannarna såg att mamma och pappa inte var ensamma. Och det visade sig faktiskt fungera. Mamma berättade för mig att hon sett de båda killarna och deras föräldrar stirra in mot trädgården då och då, när för dem främmande människor krattade löv och sysslade med annat, och att de nattliga trakasserierna helt upphörde. Det var alltså som jag trott; familjen bestod av mobbartyper som valt ut människor de trodde skulle bli lätta offer. När det visade sig att så inte var fallet vågade de inte längre fortsätta.
Mamma och pappa levde upp igen och började bli som vanligt. När våren kom och grannarna flyttade var lyckan fullkomlig. Då tackade vi alla vänner som ställt upp med en stor fest i den på nytt välskötta trädgården.
De nya grannarna som kom var just den sortens hänsynsfulla och goda grannar som mina föräldrar önskat, och i dag är mardrömmen ett minne blott. Men det gör mig fortfarande ont att gamla människor utsätts för något sådant – och att polisen inte ens hade tid att utreda.
”Therese”
Bild: Shutterstock / IBL