Min syster klagar på alla
Så länge jag kan minnas har min syster pratat skit om andra. Jag skulle förstå det om det hände ibland, för det är väl så att vi inte kan älska alla människor. Men det är som om det är hennes livsstil. Jämt, jämt ska hon hitta felen hos andra. Hon till och med talar illa om sina bästisar.
Ja egentligen, är de hennes bästa vänner om hon endast ser deras fel? Vart kan hon då vända sig när hon verkligen behöver prata ut? Det är som om hon genom att trycka ner andra i sina egna ögon förhöjer sig själv. Tycker hon på det sättet uppriktigt om sig själv? Får hon sin pondus av att se ner på andra? Ändå verkar hon utåt sett så kaxig och självsäker.
Borde ha tystnadsplikt
Inte bara bästa väninnorna får hennes skit över sig. I alla år har min syster haft negativa saker att säga om sina arbetskompisar. De där arbetskompisarna fattar ingenting och beter sig som idioter. Eftersom hon fungerar som ett slags informell chef så måste hon nog ha många åsikter om hur saker och ting ska skötas.
Ändå kan jag tycka att som chef borde hon ha tystnadsplikt inför mig. Tydligen litar hon på att jag inte för det vidare. För mig sitter det långt inne innan jag får för mig att kalla någon för idiot. Det är viktigt, tycker jag, att man inte sänker sig till sin fiendes nivå.
Därför litar jag inte heller på henne. Varje gång vi träffas brukar hon pysa ur sig något negativt till mig. Om inte i ord, så i attityd. Det gör mig så osäker, och innerst inne känns det som om jag behöver bli respekterad och älskad av henne. Eftersom hon alltid har varit äldst är det som hon fortfarande har någon form av makt. Men jag upplever henne aldrig som en varm och omtänksam person, så illa är det.
Misstror alla
Och nu har min systers son hittat en tjej som han verkligen gillar, ja säkert älskar. Jag tycker att när man gifter sig utökas liksom familjen och ens nära och kära blir fler. Då är det viktigt att förstå den nya släkten, tycker jag. Men min syster hittar bara fel på tjejens föräldrar. De är knepiga …
Och när de är hyggliga verkar min syster tro att föräldrarna bara är det för att göra sig till. Som om inte någon helt kostnadsfritt och gratis kan vara positiv, vänlig och trevlig. Sådant misstror hon naturligtvis.
Men en sak är bra också med min syster. Hon har än så länge aldrig talat illa om sin son. Honom tycks hon älska helt naturligt och villkorslöst. Och det känns ju bra, kan jag tycka som är hans moster. Han är verkligen en fin kille. Så förhoppningsvis avslutar jag det här med lite positiva tankar. Alla människor har något gott i sig, trots allt.
Gudrun