Min syster förgiftade mitt liv
Jag var sex år när min lillasyster Karina föddes. Jag älskade henne över allt annat på jorden och jag har alltid känt och tagit ansvar för henne.
Vår mamma var ensam med oss, missbrukade alkohol och hade svårt att orka med sina barn, så jag har nog alltid varit mer reservmamma än storasyster.
När Karina var liten var hon glad och kärleksfull, men som tonåring gjorde hon uppror mot allt det jag stod för.
Till skillnad från mig ville hon inte utbilda sig, inte bli ”löneslav”.
Karina ville leva ett fritt liv och kallade sig kosntnär, smyckedesigner och healer.
Under en period försörjde hon sig som sibylla. Men försörja sig var precis det hon inte klarade av.
Skuldsatt syster
Vid 40 års ålder hade hennes ekonomi havererat och hon hade skulder upp över öronen. Hon hade bott på massor av ställen eftersom hon antingen blev utkastad av hyresvärden eller av den kille hon flyttat in hos. Lika heta som hennes kärleksförhållanden var i början, lika dramatiskt slutade de. Hon behöll inga vänner. Varje gång något gick henne emot var det alltid någon annans fel.
Den enda som stod vid hennes sida var jag. Jag hjälpte henne ekonomiskt och försökte resonera med henne. Varför lärde hon sig aldrig av sina fel?
Men Karina ansåg inte att hon begått några fel. Hon var ett offer för andra.
Ibland hade hon behov av mig, men plötsligt var jag inte vatten värd och jag anade aldrig vad jag hade gjort. Det var sårande men också förvirrande.
Till slut försökte jag fokusera på mitt eget liv, min man, våra barn och våra vänner, medan Karina fortsatte att byta ut sina nära relationer en gång i halvåret.
Utan bostad
En dag knackade hon på min dörr för nu var ytterligare ett förhållande slut. Hon hade ingenstans att bo och saknade pengar. Hon var så ynklig och bara grät och självklart släppte jag in henne.
Jag erbjöd henne att mellanlanda hos oss.
De första veckorna kom vi ganska nära och när jag kom hem från jobbet hade Karina städat och vi satte oss och pratade om vad hon ville göra med sitt liv. Jag anförtrodde henne att mitt äktenskap inte alltid var en dans på rosor, men att jag älskade min man.
En helg hade vi bjudet hem vänner. Vi skulle laga mat tillsammans och Karina var förstås välkommen. Det var en trevlig kväll, men när alla hade gått var det något Karin ville berätta för mig.
Hon sa att hon hört hur två av mina väninnor talade illa om mig.
– Jag mådde dåligt å dina vägnar, sa hon.
Jag mådde också dåligt, tills jag ringde upp mina vänner. Det jag frågade om kom som en chock för dem. De hade skrattat tillsammans och pratat om mig, men absolut inte på ett ovänligt sätt och de fattade inte hur min syster hade kunnat ta så fel. Jag hade svårt att tro att Karina ljög och därför avfärdade jag det som ett missförstånd.
Ljög om min man
Hon bekymrade sig också för mitt äktenskap. Varför var det jag som gjorde allt det praktiska arbetet? Varför var min man inte mer uppmärksam på mina behov? Pratade vi om sådant som var viktigt?
Lite av det hon tog upp hade jag retat mig på. Å andra sidan hade jag aldrig tillmätt det så stor betydelse. Min syster menade att jag måste arbeta på mitt värde och fundera över om jag verkligen var lycklig med min man, eller bara accepterade allting för att jag inte tyckte att jag var värd bättre.
Snart hade jag en obehaglig känsla av att den enda som brydde sig om mig var min syster och jag blev mer och mer avvisande gentemot min man.
Kort därefter påstod min syster att min man gjort närmanden, att han tagit sig in i badrummet när hon duschade. Jag var chockad men trodde henne inte.
Men när min man kom hem kunde jag knappt titta på honom och på kvällen konfronterade jag honom.
Självklart hade han aldrig lagt an på min lillsyster. Han fattade inte hur hon kunnat tro det. Sedan mindes han en gång när Karina glömt låsa badrumsdörren och stod i duschen. Han visste inte att hon var där och öppnade för att gå på toaletten, men stängde genast igen.
Sått tvivel
Min syster hade systematiskt sått tvivel om mitt liv och mina närmaste. Var hon svartsjuk? Ville hon behålla mig för sig själv? Eller var hon avundsjuk och ville förstöra allt det som betydde något för mig?
När jag konfronterade henne blev hon rasande.
En sak var säker, hon kunde inte längre bo hos mig och förgifta mitt liv. Men Karina gjorde det lätt för mig, för innan jag hunnit säga något hade hon packat sina väskor.
Varför Karina är som hon är, vet jag inte. Hon behöver professionell hjälp för att bygga sunda och varaktiga relationer till andra människor.
Men hon har inte sökt hjälp ännu och i hennes värld är det fortfarande alla andra som har problem – inte hon.