Läsarberättelse: Min svärdotter var krävande och självupptagen
Efter min sons skilsmässa var han helt ur gängorna. Det tog honom flera år att hämta sig. Hans första fru lämnade honom för att hon tyckte att han var ”för tråkig”, och hans självförtroende försvann med henne.
Ett tag var jag rädd för att han aldrig skulle hitta livsgnistan igen. Så jag blev både glad och lättad när han berättade att han träffat en ny kvinna, och att de skulle komma över på middag.
Det allra första intrycket var att hon var trevlig, om än lite väl dominant och framfusig. Redan innan vi satte oss till bords hade hon varit ute i köket och inspekterat min sås, som hon tyckte behövde lite mer färg.
Pernilla själv var onekligen färgstark. Hon pratade mycket och gärna, och i målande beskrivningar, inte minst om sig själv. Det rådde inget tvivel om att hon hade ett gott självförtroende och tyckte att det var naturligt att hon blev behandlad som en drottning.
Det visade sig snart att min son löd hennes minsta vink. Oavsett om det gällde att hämta hennes väska, hälla upp vin eller att hålla tyst ifall hans åsikt inte passade henne.
Jag var minst sagt var betänksam när de gått. Även om jag var glad för min sons skull, att han kände att han äntligen funnit lyckan igen, så undrade jag om inte Pernilla var lite väl mycket för honom att hantera.
Banklån för bröllop
Men Lars älskade Pernilla, och efter bara ett halvår kom så inbjudan till deras bröllop. Pernilla ville ha festen på ett gods i närheten av orten där hennes far bodde, i en annan del av landet. Och naturligtvis skulle de 60 gästerna inte behöva betala en krona för övernattningen. Bröllopet kom således att kosta en förmögenhet.
Se också: 5 egenskaper du vill att din partner ska ha
Lars, som jobbade som mekaniker, måste be banken om ett lån. Kanske gick han med på det bara för att han hade lärt sig att Pernilla hade ett hett temperament om hon inte fick sin vilja igenom. Jag hade också upplevt det ett par gånger, särskilt när hon fick i sig för mycket rödvin. Då kunde hon fara ut mot Lars i de grövsta ordalag. Medan Lars rodnande bad om ursäkt för sina fel och brister, satt jag som förstummad. Och det skulle inte mycket till för att hon skulle ilskna till. Ibland var det en balansgång bara att vara i samma rum som Pernilla.
När Pernilla blev gravid insisterade hon på att de skulle köpa hus, trots att de inte hade ekonomi till det. Själv hade hon gett upp sitt jobb som hotellreceptionist för att börja läsa till lärare och nu skulle hon vara mammaledig. Men Lars gjorde henne till viljes och de flyttade in i en fin villa.
Även om jag gladde mig åt att bli farmor bekymrade det mig att Lars såg trött, blek och sliten ut under den här tiden. Så fort han kom hem från jobbet satte Pernilla honom i arbete direkt, med allt från att måla om till att byta kök. Allt skulle vara perfekt när deras barn kom till världen. Dessutom behövde hon en solsemester innan det var dags.
Lars slet som en galning för att infria alla hennes önskemål, och han såg allt mer sliten ut. Men när jag försökte få Pernilla att även se lite till Lars behov, så ryckte hon bara på axlarna och sa att själv hade hon minsann ont i ländryggen, eller något liknande.
I stället blev det så att jag stack åt Lars lite pengar när räkningarna hopade sig.
Blandade sig i allt
Pernilla såg inte heller min irritation när hon inte kunde hålla fingrarna borta från min matlagning. Allt skulle hon smaka av innan det hamnade på bordet, och då tillsatte hon alltför mycket salt och kryddor. Jag fick verkligen behärska mig för att inte explodera.
Ofta sökte jag Lars blick när Pernilla gick på som värst, men i den såg jag ingenting som antydde att han var trött på sin fru. Och när jag frågade hur det var med honom sa han att det var bra med allt utom ekonomin.
När Ulrika kom till världen blev Pernillas dominanta sätt ännu värre. Varje gång jag träffade dem ondgjorde hon sig över hur lite Lars hjälpte till. Medan hon kämpade med den lilla gick han på verkstaden och skrotade, som hon uttryckte det.
Hon beklagade sig också ständigt över deras ekonomi, att de inte hade råd till det eller detta. Jag försökte få henne att se sambanden, men det var lönlöst. Hennes grundläggande inställning var att det var Lars, och aldrig hon själv, som hade ansvar för hennes välbefinnande. Och till hennes irritation levde han inte upp till det.
Även om jag hade svårt för min svärdotter, så var det helt underbart att ha blivit farmor. Jag älskade att vara med Ulrika. Men det irriterade mig att Pernilla insisterade på att jag kalla mig gammelmor istället för farmor, som jag tyckte var det naturliga.
Jag ville inte ta några strider med Pernilla eftersom jag befarade att en konfrontation, med tanke på henne temperament, kunde få konsekvenser för Lars – och framför allt för mitt umgänge med Ulrika.
Av samma anledning vågade jag aldrig säga annat än ja när Pernilla bad mig passa Ulrika, vilket hon gjorde i tid och otid. Jag var gärna med mitt barnbarn, men det irriterade mig att Pernilla tog för givet att jag aldrig sa nej. Det verkade som om hon utgick från att Lars och min roll i livet var att tjäna hennes behov.
Under de följande åren var det en gåta för mig att Lars överhuvudtaget höll ut i sitt äktenskap. Hans fru fortsatte att köra med honom och grälen blev värre.
Pernilla blev så småningom klar med sin lärarutbildning, men nu var hon missnöjd med det yrkesvalet och ville hellre utbilda sig till coach – om de bara haft råd till det! Och det var helt tydligt att hon tyckte att det var Lars fel att de inte hade det, så att hon inte kunde förverkliga sina drömmar.
Den enda förmildrande omständigheten var att Pernilla var en bra och omsorgsfull mamma för Ulrika.
Lars såg allt tröttare och blekare ut, men han verkade ändå inte vilja lämna Pernilla.
Tittade nervöst på klockan
Pernilla styrde även över mitt och Lars förhållande. Om jag bad honom om hjälp med något, som att rensa en takränna eller sätta upp en lampa, måste han alltid fråga Pernilla först. Och om hon gav sin tillåtelse tittade han på klockan hela tiden. Pernilla skulle ju bli galen om han kom hem senare än de hade bestämt.
Jag förstod inte hur Lars kunde finna sig i allt det här. Den enda förmildrande omständigheten var att Pernilla var en bra och omsorgsfull mamma för Ulrika.
En fredag kom Lars hem till mig för att lämna Ulrika över helgen, så att han och Pernilla kunde resa bort och fira sin fyraåriga bröllopsdag. Lars såg ut som en skugga av sig själv, och när Ulrika sprungit in för att sätta på teven, medgav han att de hade problem med ekonomin igen. Han måste ta ännu ett lån. Ändå hade Pernilla fått igenom att de skulle fira med hotellövernattning, restaurangbesök och musikal.
– Varför finner du dig bara, Lars? suckade jag.
– Du känner ju Pernilla, svarade han. Jag nickade bistert.
– Sådan är hon bara, det måste hända något hela tiden, sa han och fortsatte:
– Men om det inte vore för henne hade jag aldrig kommit vidare i mitt liv, och nu har jag både familj och hus. Visst kostar det, men det gör ju sådant, sa han med ett litet leende samtidigt som han ryckte på axlarna.
Till min förvåning verkade han rätt tillfreds med sitt äktenskap och sin tillvaro.
Först där och då gick det upp för mig att Lars var en vuxen man som själv valt sitt liv. Det må vara hänt att jag inte förstod honom, men det var inte min sak. Min uppgift var istället att acceptera hans val. Och samtidigt måste jag hitta ett sätt att förhålla mig till min svärdotter så att jag kunde stå ut med att vara i samma rum som hon.
Satte ner foten
När det blev söndag och de kom för att hämta Ulrika, och Pernilla som vanligt kallade mig för gammelmoSr, tog jag henne avsides och förklarade med skärpa att jag inte ville bli kallad det. Jag kände mig varken gammal eller som hennes mor – och hädanefter föredrog jag att hon kallade mig vid namn. Hon såg förbluffat på mig, och för första gången någonsin med viss respekt.
Detta upprepade sig när jag bad henne hålla fingrarna borta från min matlagning. Hon invände att hon bara velat hjälpa till, och jag drog djupt efter andan innan jag sa att det var jag tacksam för, men att jag själv skulle be om hjälp om jag behövde det. Och vad gällde min mat, så kryddade jag den efter egen smak.
Den kvällen var första gången som jag satte några av de gränser för Pernilla som jag hoppats att Lars skulle göra. För nu hade jag insett att Lars inte hade samma problem med hennes uppförande som jag, och därmed fick jag själv ta ansvar för mitt förhållande till Pernilla.
Det lustiga var att Pernilla snabbt anpassade sig efter de regler jag satte upp, och började uppträda mer respektfullt, i alla fall gentemot mig.
Och eftersom hennes besök inte längre kändes som en invasion hade jag lättare för att vara i samma rum som hon. Ännu bättre var det emellertid att Lars efter hand också tog efter och började sätta gränser för Pernilla. Det ledde till en mycket bättre balans i deras äktenskap.
/Bodil