Min storebror dog – varför tvekar jag för att sörja?
Det var på dagen fem år sedan min storebror dog och omgivningen kändes suddig, mitt huvud kändes turbulent och sorgen tryckte bakom mina ögon. Samhället vill att vi ska gå vidare, jag har andras sorg att skriva om och nu kan jag inte kasta in handduken. Jag kunde inte avsäga mig att skriva om andras sorg, bara för att just den dagen, var den dagen. Jag tillät mig inte. Han hade inte tillåtit det.
Jag funderade över det ändå. Ska jag berätta för någon hur jag mår i dag, eller skulle det få mig att känna mig som ett offer? Ett offer för sorg.
Se också: Så stöttar du någon i sorg
Jag visste att min arbetsplats hade varit förstående, det är av sådan karaktär den är. Men jag visste också att min storebror inte hade låtit mig, det är av sådan karaktär han var. Jag kunde nästan höra hans röst av kärleksfullt dumförklarande i mitt huvud: ”Men är du dum eller? Du sitter på ditt drömjobb och sörjer mig.”
Jag funderade över hur jag skulle vara så oproblematisk som möjligt och jag öppnade ett dokument och skrev denna text. Jag lät orden rinna ut och visste att dem skulle ha sin plats en dag. Jag trodde åtminstone, och tron var på min sida.
Han dog plötsligt och ingen hade kunnat veta att just den dagen skulle de ord vi sa till honom vara de sista.
Tron är det som har hjälpt mig när sorgen har känts som svårast. Vi var sex syskon och alla hade ett sista minne med honom. Han dog plötsligt och ingen hade kunnat veta att just den dagen skulle de ord vi sa till honom vara de sista.
Mitt sista samtal med honom var om ett hundkoppel. Min ena brors sista samtal med honom var ett bråk över något som i dag känns som en petitess. Min mammas sista samtal med honom var en uppmuntran från henne om att han borde åka in till sjukhuset, hon kunde höra att hans andning var tung. Envis som han var bad han henne sluta svamla och inhalerade ett andetag av sin astmamedicin. Några få timmar senare tog han sitt sista.
Acceptansen kändes utom räckhåll. Intensiteten av smärtan var oumbärlig.
Tänk om. Tänk om han hade åkt till sjukhuset då. Tänk om sista orden mellan två bröder inte hade varit ett bråk. Tänk om jag sagt något viktigt istället för att fråga om ett hundkoppel. Alla frågor gjorde oss alla tokiga till en början. Acceptansen kändes utom räckhåll. Intensiteten av smärtan var oumbärlig. Men på något sätt avtog den. Jag slutade tänka om. Jag började att vara tacksam.
Tiden har gått fastän jag inte förstått hur. Acceptansen har kommit utan att jag bjudit in den. Tacksamheten över den tid vi faktiskt fick, följde hand i hand. Jag skrev bakom brännande ögonlock och ord för ord lättade trycket. Jag trodde det skulle bli lättare att leva och jag hade rätt. Det finns inget enkelt sätt men med en tro kan man i alla fall hitta ett.