Min pappa lämnade oss när mamma blev sjuk i ms

Pappa var bortskämd och hade höga krav på hur mamma skulle behandla honom. Jag kan inte minnas att han någonsin lagade middag eller tog en sväng med dammsugaren. Jag vet inte varför mamma lät honom styra och ställa på det sättet, men jag tror att hon var så van vid att bli domderad att hon inte visste något annat.

Jag var enda barnet.

Började känna sig hängig

När jag var 14 år började mamma känna sig hängig. Hon var trött och glömde saker. Hon trodde att hon hade jobbat för mycket, men pappa såg ingen anledning till att skära ner på arbetstiden. Han menade att vi behövde pengarna.

Så mamma gjorde avkall på annat i stället, som tid med väninnorna och fritid som gjorde henne glad. Det blev färre positiva tillfällen som kunde uppväga situationen och hjälpa henne hälsomässigt.

Tappade känseln

Att mamma var trött och hängig hade jag inte tagit på så stort allvar, men när hon började tappa känseln i armarna blev jag rädd. Det kunde aldrig vara normalt.

– Det kanske har blivit för många tunga lyft, sa mamma ursäktande.

Hon pratade om överansträngda muskler eller nerver i kläm. Hon jobbade inom äldreomsorgen och jag visste att det var fysiskt påfrestande. Jag ville tro att hon hade rätt, men den där oron som jag kände försvann inte. Den skulle bli en del av min vardag många år framöver.

Pappa drog sig undan

Pappa var inte till någon hjälp alls. När mamma blev trött drog han sig undan. Det var som om han inte ville behöva engagera sig i hennes problem, eller vara det stöd hon behövde. Den bördan la han i stället över på mig.

Pappa började gå ut mer på kvällarna, och en dag kom han hem och sa att han skulle flytta. Han hade träffat en annan kvinna och ville skiljas. Efter en kaotisk vecka försvann han med sin packning. Dagen efter tappade mamma känseln i ena benet.

Mamma var i chock efter separationen och hade inte ork att ta itu med hälsan, men en kollega såg till att hon träffade en läkare. Jag minns när hon skulle berätta för mig om sin diagnos. Hon försökte hålla sig lugn, men tårarna rann.

Diagnostiserad med ms

När jag fick höra ms visste jag inte vad det var. Eftersom mamma reagerade så starkt trodde jag att det var cancer.

Mamma befann sig i ett skov och var sjukskriven i några veckor. Sedan blev det bättre och hon kunde gå tillbaka till jobbet. Hon fick bromsmedicin och vi försökte se det positivt. Med facit i hand är jag glad för att vi inte visste vilken lång, tuff kamp vi hade framför oss.

Inte ens under perioderna när mamma var bra kunde jag släppa oron. Jag bara väntade på nästa skov. För varje gång tycktes det bli värre. Stress försämrade situationen, men det tog pappa ingen hänsyn till. Han var ett stort stressmoment i mammas liv.

Pappa gifte om sig och fick två barn. Jag ville inte vara där, och han ville nog bara ha en del av vårdnaden för att det skulle se bra ut inför andra. Under de första åren bodde jag hos pappa varannan helg, men sedan vägrade jag att åka dit. Jag skämdes över hur han hade blivit.

Hade kryckor

När jag tog studenten var mamma på väg ur ett skov. Hon hade svårt att gå och kämpade med kryckor. Pappa kom förbi med en blomma och en vas. Han stannade i knappt en kvart.

– Hur är det med dig då? frågade han mamma.

Han hade bara tålamod att lyssna på ett par meningar, sedan avbröt han henne för att berätta att hans familj just legat i magsjuka.

Fick inte se barnbarnen växa upp

Jag miste mamma när jag var 32 år. Det sista året var hon sängbunden. Det enda som gladde henne var besöken från mig och barnbarnen. Jag hade fått två små pojkar och hon ville så gärna se dem växa upp, men hann inte.

Hon drabbades av en infektion och kroppen var för svag. Pappa hörde av sig för att beklaga, men han kom inte på begravningen.

Ringde från akuten

Två år efter att mamma hade dött ringde telefonen. Det var pappa. Han ringde från akuten. Han sa att han väntade på provsvar och att det var allvarligt.

Jag körde dit, halvt beredd på att behöva ta farväl. När jag kom dit fick jag veta vad som stod på – han hade njursten.

Han låg där i sängen och tyckte synd om sig själv. Han pratade om hur mycket han behövde hjälp med, snart var det ju dags för snöröjning och hans nya fru var ju klen i ryggen. Jag kunde knappt tro att det var sant. Hade han ingen skam i kroppen?

Jag stod där och såg på honom och kände en sådan distans. Hur kunde detta vara min far?