Min oro över cancern försvann tack vare den röda jackan
Jag sitter hos frissan, det är i början av november. Vi småpratar, samtidigt som jag bläddrar i Hänt i Veckan efter senaste skvallret och känner den härliga doften från de levande ljusen i skylten.
Plötsligt säger min frissa:
– Det där svarta märket som du har högt uppe på huvudet, hur länge har du haft det?
– Jag vet inte, det har jag inte sett.
– Jag tror att du ska kolla upp det, säger min frissa.
Plötsligt tycker jag att den trevliga doften från ljusen i skylten, som har blandat sig med doften av sprej och schampo, inte alls är trevlig längre. Den känns nu som en frän, illaluktande doft.
Svart märke på huvudet
Då jag kommer hem kollar jag med en spegel och upptäcker märket.
Jag ringer genast till vårdcentralen och ber om en tid. Det finns ett återbud samma dag och jag skyndar mig dit.
Den kvinnliga läkaren undersöker mig noga, tittar allvarligt på mig och börjar direkt att diktera till sin sekreterare.
– Så, säger hon, nu är det en remiss på gång till hudavdelningen på sjukhuset. Ring dit om tre dagar och be att få förtur för undersökning av ditt märke. Du ska vara bestämd och se till att de tar emot dig.
Tårar och totalt kaos
Då jag kör hem känns det som totalt kaos och det ringer oavbrutet i mitt huvud – malignt melanom, malignt melanom.
Jag börjar genast, med en klump i halsen, att googla på överlevnadsstatistiken. Tårarna kommer då jag förstår att detta kan vara riktigt allvarligt.
Efter tre dagar ringer jag till avdelningen och frågar om remissen kommit fram och när jag kan få en tid för undersökning.
Jag får till svar att det är omöjligt att komma till innan mitten av januari, såvida jag inte kan komma om en timme. Såklart att jag kan. Jag slänger mig i bilen, är där i precis rätt tid.
Jag undersöks och läkaren säger att hon måste remittera vidare till en plastikkirurg. Jag undrar varför och tycker att både läkaren och väntrummet slår emot mig av kyla. Inget dalt här inte.
Hud från halsen
Jag får förklaringen då hon iskallt berättar att man troligen måste ta bort hud på ett ganska stort område runt fläcken, skinnet där är inte så elastiskt och därför måste man transplantera dit ny hud från halsen.
Jag ser framför mig hur jag kommer att se ut baktill på huvudet. Där kommer för alltid att vara en kal fläck.
Väntar på besked
Ny remiss, ny väntan. Återigen ringer jag efter tre dagar och tjatar om en tid. Nej, de kan inte säga någonting. Läkarna tittar just nu på min journal och har inte bestämt sig för hur de ska göra.
– Men du kommer inte att få tid förrän i slutet av januari.
Jag snyftar i telefonen:
– Jag förstår ju att det är bråttom, snälla, hjälp mig.
– Jag kan inte göra något mer än att sätta upp dig på återbudslistan.
Återbud på operation
Det går tre timmar, så ringer telefonen.
– Hej, det var vi som talades vid tidigare. Vi har ett återbud på operation om tre dagar, kan du komma då?
Om jag kan … Jag blir såklart glad, även om jag ser hur döden lurar i ytterkanten.
Jag börjar städa, går igenom mina skåp, kastar grejer, kläder, saker som jag inte har använt på flera år. Jag ”dödenstädar”.
Ett tecken i affären
Dagen före min operation åker jag och min man för att handla. Vi går till en sportaffär, där han provar vinterkängor.
Jag står bredvid honom och tittar förstrött ut över affären då jag plötsligt får syn på en klarröd damjacka.
Som från ingenstans kommer det upp en skylt på jackan, det ser ut som en plexiglasskylt med gula, fula bokstäver. Det står LIVET på skylten.
Jag lämnar skoavdelningen, går dit, säger att jag vill prova denna jacka. Skylten finns givetvis inte nu, det var bara mina ögon som hade sett den.
– Vilken storlek? frågar expediten.
– Den passar säkert, svarar jag, vilket den också gör.
En värme sprider sig
Jag knäpper jackan, känner en värme och frid som sprider sig i hela kroppen. Oron är borta, livet är tätt, tätt inpå.
– Vi har den i andra färger.
– Nej, nej det måste vara denna, säger jag.
Min man kommer och frågar varför jag vill ha en jacka.
– Behöver du den? Du har väl aldrig rött på dig.
– Nu behöver jag den, säger jag, och köper även en röd keps.
Den ska dölja den kala fläcken som jag förstår kommer att bli på mitt huvud. Jag har köpt Livets jacka och jag vill behålla den på.
Det känns som om jag aldrig vill ta av den. Jag stoppar ner den gamla i en kasse.
Oron är helt försvunnen
Operationsdagen har jag på mig min röda jacka och all oro är helt försvunnen. Sätter mig i väntrummet och känner mig lugn.
Läkaren ger mig lokalbedövning och berättar att han måste ta bort ett område runt fläcken och att det ska skickas iväg.
Han är mycket skicklig och kan dra ihop såret utan att transplantera hud från halsen. Vilken lättnad!
Jag frågar när jag kan få besked. Läkaren tittar allvarligt på mig och säger att han inte vill skicka ut något brev om detta:
– Jag vill att du och din man kommer hit den 19 december så får vi prata tillsammans.
Då jag kommer ut till min man i väntrummet undrar han förstås hur det har gått.
– Det ser inte bra ut, säger jag, men det är okej. Jag har köpt Livets jacka och det är ett tecken för mig. Hur jobbigt det än blir, vilka undersökningar jag än måste genomgå, så kommer jag att klara mig. Jag känner att jag kommer att överleva.
Den 17 december kommer det ett brev från sjukhuset. Med darrande händer ger jag det till min man som öppnar kuvertet och i brevet står det att märket är ofarligt. Över hela brevet har läkaren skrivit med röda bok stäver: GOD JUL!
Mocki