Anita: Min man la all sin tid på andra
Tyvärr hade han helt andra planer.
Jens har alltid varit den typen som är bra på att hjälpa andra. Man behöver bara fråga, så ställer han upp. Den hjälpsamheten var något jag föll för från början. Men när vi båda hade lämnat arbetslivet och vår son för länge sedan hade flyttat hemifrån, blev min mans hjälpande hand så småningom ett problem.
Utflykterna jag drömde om blev aldrig av
Efter ett långt arbetsliv hade jag sett fram emot att Jens och jag skulle göra mer tillsammans som trevliga utflykter och kanske en vistelse på en krog.
Det fanns så många platser vi aldrig hade besökt, och vi blev inte yngre. Men det verkade som om Jens aldrig kunde hitta tid för det. Han var alltid upptagen med att hjälpa andra med deras projekt.
Med tiden hade han fått rykte om sig att vara den man bara kunde ringa till, så folk gjorde det.
Jag fick ofta äta middag ensam eftersom han var ute och ordnade saker åt folk, och de utflykter jag hade drömt om blev aldrig av. Vårt enda barnbarn bodde långt borta, så jag kunde inte fylla min vardag med det.
Jag försökte prata med Jens, men det var svårt att inte låta självisk. Jag blev mer och mer sur över det, men Jens förstod inte riktigt problemet.
När jag började volontärarbeta fick Jens lära sig en läxa
En dag klagade jag till min kusin Märta.
– Jag tror Jens behöver smaka sin egen medicin, sa hon med ett litet leende.
Sedan berättade hon att hon var med i en arbetsgrupp som försökte organisera en lokal blomsterfestival. Det var ett nytt initiativ och de behövde hjälp. Och som Märta sa, kanske skulle Jens vakna upp lite när han själv skulle äta ensam.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag hade aldrig gjort volontärarbete tidigare, men jag älskade blommor och ville verkligen ge Jens en läxa. Så jag sa ja. Men jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så spännande.
Innan jag visste ordet av, ringde jag runt till plantskolorna för att hitta sponsorer och pratade med kommunen om tillstånd. Fram till själva festivalen hjälpte jag till att dekorera stånd och skötte biljettförsäljningen den helgen då festivalen ägde rum.
Hela processen sträckte sig över många veckor. Flera av de andra volontärerna var i min ålder, och jag trivdes särskilt bra med Britt och Karin, som bjöd in mig till en inofficiell stickgrupp.
De träffades varje vecka och stickade varma mössor och halsdukar till hemlösa. Jag tackade genast ja, för jag hade inte bråttom hem.
Han var rädd att känna sig överflödig
Men en dag överraskade Jens mig. Han bjöd med mig till England för en långhelg för att besöka en stor blomsterfestival. Jag var mållös.
Jens förklarade att han saknade mig, nu när jag hela tiden var ute ur huset. Jag log och sa att det inte hade varit roligt att sitta i ett tomt hus medan han agerade hantverkare för halva staden.
Jens skrattade, men blev tankfull. Han sa att han kanske hade varit lite rädd för att känna sig överflödig när han slutade arbeta. En känsla av att han inte längre behövdes.
Nu förstod jag bättre. Jag tog hans hand och svarade:
– Jag behöver fortfarande dig.
Vi hade några underbara dagar i England. Jag absorberade alla intryck, men jag insåg också att det jag njöt mest av var att kunna dela det med Jens. När vi satt på flyget hem lovade vi varandra att bli bättre på att göra saker tillsammans.
I dag tycker jag att vi har hittat en balans. Jens hjälper fortfarande vänner, familj och bekanta med stora och små saker, men han har blivit lite bättre på att säga nej.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]