Min mamma anklagade mig för att splittra familjen

Jag växte upp i en trasig familj, med en pappa som var narkoman och en mamma som var alkoholist. Jag och mina två bröder fick klara oss själva tidigt, och eftersom jag var äldst tvingades jag ta på mig något av en modersroll. Redan när jag var sju år kunde jag laga mat, städa och tvätta kläder. Det var jag som tog hand om mina småbröder – tröstade dem när de gjort sig illa eller var rädda för mammas och pappas bråk och jag som nattade dem på kvällen.

Hemmet var inget hem

Vårt hem var inget riktigt hem, utan ett tillhåll för stadens alla oroselement. Det var kaotiskt och otryggt, med skrik, bråk och slagsmål. När jag började skolan var det som att få en fristad. Jag älskade att få lämna den unkna lägenheten, komma in i en miljö som var lugn och trygg och där folk inte drack, skrek och bråkade. Men efter en tid började några andra flickor i klassen mobba mig. De kallade mig ”Lort-Lotta”, och fick resten av klassen med sig.

Så här i efterhand förstår jag varför. Jag var lortig, för det var ingen som hade hjälpt till och lärt mig hur man håller sig ren. Fett hår, smutsiga naglar och fläckiga kläder var vardagsmat för mig – så såg mina föräldrar också ut, och jag visste inte bättre. Och jag har förlåtit dem. Däremot har jag fortfarande svårt att förlåta de vuxna i skolan, de som såg men ingenting gjorde. Det hade räckt om någon av dem tagit sig an mig, sett mig som den jag var, för att de skulle förstå att något var väldigt fel i mitt hem. Men ingen brydde sig.

Kom till fosterhem i andra klass

När jag gick i andra klass fick vi en ny skolsköterska och hon gjorde just det där som behövdes. Hon uppmärksammade mig, såg att jag hade problem och hon förstod också vilken typ av problem jag hade. Och hon hjälpte mig på många olika sätt. Först och främst med det rent praktiska – ja, hon förklarade faktiskt för mig precis hur man håller sig ren och fräsch och hur man ska göra för att tvätta kläder. Men sedan tog hon sig också an min familjesituation. Hon kontaktade myndigheterna, som gjorde en inspektion, och så blev det beslutat att jag och mina bröder skulle få komma till ett familjehem, eller fosterhem som det kallades på den tiden.

I början gladdes jag åt det, men när jag fick veta att mina bröder skulle få komma till annat hem än jag blev jag förtvivlad. Jag älskade Robert och Rickard, och jag kunde inte tänka mig att leva utan att ha dem i min vardag. Men det fanns inget familjehem som kunde ta emot tre barn med så kort varsel, och myndigheterna ansåg att jag var ”stor nog” att kunna skiljas från mina bröder.

Enorma skuldkänslor för att ha splittrat familjen

Var fanns då våra föräldrar i allt detta? Ärligt talat minns jag inte riktigt. Jag minns skrik och bråk och även tårar, men det främsta minnet jag har är mammas utskällning och hennes anklagelser om att allt var mitt fel. Om jag inte hade sagt något till skolsköterskan så hade ingenting hänt – det skulle hon aldrig förlåta mig, skrek hon.

Jag blev djupt förtvivlad, för innerst inne älskade jag ju både henne och pappa, trots att jag kände mig otrygg och nervös i deras närhet. Och under många år bar jag på enorma skuldkänslor för att jag hade splittrat vår familj. Det var först när jag blev vuxen som jag på allvar förstod att jag var ett offer för mina föräldrars missbruk och att det var de, ingen annan, som splittrat familjen genom att inte ta ansvar för sina handlingar och för sina tre barn.

Vad jag aldrig förstod var varför mamma överhuvudtaget brydde sig om att vi skulle flytta. Hon hade knappt tagit hand om oss ens i sina bästa stunder – varför ville hon då prompt att vi skulle bo kvar? Kanske hyste hon trots allt någon form av kärlek till oss, men det var ingenting jag någonsin känt. Inte förrän många år senare förstod jag att hennes alkoholmissbruk var så gravt att hon var helt avtrubbad.

Blev tryggare i fosterhemmet

Mitt fosterhem låg många mil hemifrån, och i början kände jag mig ovan och lite rädd, men jag upptäckte snart att min nya familj var allt det min biologiska familj inte var. Mina fosterföräldrar Henrik och Margareta var ömsinta och kärleksfulla, och för första gången i mitt snart nioåriga liv fick jag vara barn på riktigt. Visst fick jag lov att duka av bordet, bädda min säng och allt sådant – men jag behövde inte tillbringa hela dagarna med att städa och plocka skräp och sköta om mina småsyskon, utan kunde ägna mig åt skolan, läxorna och min fritid på ett sätt som jag aldrig tidigare fått göra. Gradvis blev jag allt tryggare och allt gladare, och jag tyckte alltmer om mina foster­föräldrar.

En gång i månaden fick jag träffa mina föräldrar. Det var stela och otrevliga möten, som jag bävade för och som jag egentligen hade velat slippa, men Margareta förklarade att mina föräldrar hade rätt att få träffa mig. Min rätt då? Ville jag skrika. Men jag sa ingenting, för Margareta rådde ju inte för det. Däremot undrar jag fortfarande över barns rätt, ska man verkligen behöva träffa föräldrar som man mår dåligt av att möta?

Att träffa Robert och Rickard var däremot roligt, och det såg jag fram emot. De bodde inte så långt från mig, och även de hade haft turen att hamna i ett jättebra familjehem, så vi träffades en gång i månaden med våra nya familjer och gjorde roliga saker tillsammans. På så sätt höll vi hela tiden kontakten, trots att vi var åtskilda.

Min värld rasade

Jag hade bott hos Henrik och Margareta i fyra år när myndigheterna plötsligt beslutade att jag skulle flytta hem igen. Mina föräldrar hade genomgått behandling för sitt missbruk och var nu redo att ta hem sina barn igen, fick jag veta.

Jag blev förtvivlad – det kändes som om hela min värld rasade. Och det var likadant för mina fosterföräldrar. Jag kunde höra hur Margareta grät om kvällarna, när hon trodde att jag inte hörde, och Henrik ringde långa och upprörda samtal för att försöka överklaga beslutet. Men ingenting hjälpte. När jag just hade fyllt tretton tvingades jag flytta hem till mamma och pappa igen.

Robert och Rickard, som inte mindes misären lika väl som jag, var glada över flytten. Själv var jag helt knäckt. Visserligen var mamma och pappa sprit- och drogfria, men jag kände ingenting för dem längre – minst av allt förtroende. De försökte nog att skapa band mellan oss, men det fungerade helt enkelt inte. Och eftersom mamma fortfarande hade uppfattningen att jag hade ”skvallrat” så kom hon då och då med små nålstick som tydligt visade att hon tyckte att allt var mitt fel. När jag nu dessutom hade bott i en kärleksfull och fin familj och hade något att jämföra med var min vantrivsel så stor att jag till och med börja överväga självmord.

Så långt hann det inte gå. Bara ett halvår efter att vi flyttat hem började både mamma och pappa missbruka igen. Och eftersom de nu hade myndigheternas ögon på sig kom det snabbt fram. Jag fick på nytt flytta hem till Henrik och Margareta, denna gång tillsammans med mina bröder eftersom deras tidigare fosterfamilj hade flyttat utomlands.

Bad om förlåtelse

Mamma och pappa ställde aldrig mer några krav på att vi skulle flytta hem och mina bröder började snart älska vår fosterfamilj lika mycket som jag gjorde. Nu, många år efteråt, är det dem vi betraktar som våra riktiga föräldrar.

Samtidigt har vi faktiskt fått tillbaka vår biologiska mamma. När pappa dog av en överdos för ett tiotal år sedan var det som om mamma fick en tankeställare som aldrig tidigare, för då lade hon in sig frivilligt och har aldrig tagit något återfall sedan dess. Hon har bett oss alla om förlåtelse, och det som kändes extra fint var att hon också bett mig om förlåtelse för att hon en gång klandrade mig för att ha splittrat familjen. Och det gjorde att jag också kunde förlåta både henne och pappa för allt de utsatt mig för i min barndom.

Idag är jag en stark och trygg människa, som kan glädjas åt att ha två familjer.

/ Carina