Min dotter gjorde sig illa
Alexandra Ingemansson kände självklart till självskadebeteenden, men hade aldrig föreställt sig att hennes eget barn skulle må så pass dåligt.
– I början var det var inga stora sår, det var några på armarna och benen. Men sen blev det ju fler. Och fler. Och fler.
Amanda hade alltid varit glad, go och busig, men på sistone tyckte Alexandra och hennes man Jörgen att hon blivit mer dämpad.
–Vi pratade så klart om hennes mående, det var bara självskadebeteendet som hon höll hemligt. Hon skämdes så, säger Alexandra Ingemansson.
Nyheten gjorde ont och Alexandra brast ut i gråt, men skrek inte. Hon och Jörgen lovade dottern att de skulle ta sig igenom det tillsammans som familj. Alexandra bidrog till dotterns återhämtning med kärlek, kramar och mor- och dotter-tid. Men också research, stretande, tårar och dåligt samvete.
På jobbet var mobilen påslagen och skräcken närvarande. När det kom till att försäkra sig om att inga nya skärsår dykt upp behövde Alexandra vara stenhård.
–Mycket av det som antidepressivt läkemedel gör kan man få ut av att röra på sig utomhus i 30 minuter varje dag. Och många som isolerat sig själva när de har mått dåligt berättar att de inte längre känner sig bekväma i folkmassor, exempelvis i kollektivtrafiken. Vi ville inte att hon skulle förlita sig på medicin eller att stanna hemma, säger Alexandra. Jag läste på om hur vi skulle göra.
–Ibland fick jag en klump i magen av att pusha henne när hon bara ville stanna hemma. Men oftast mådde hon bättre efteråt, och då mådde även jag bra igen. När jag inte var hemma var det så otroligt skönt att veta att hon var i skolan, där hon inte var själv. Men hon fick alltid komma hem om det kändes fel. Hennes bröder var ledsna över att hon mådde dåligt och höll henne ofta sällskap.
Se också! Yenie grät sig till sömns av rasismen i barndomen:
Sökte stöd för att orka stötta
Även om hela familjen hjälpte och tröstade så var det Alexandra som dottern oftast vände sig till. Det är ett fint förtroende, men också ett tungt ansvar och när det var som svårast besökte Alexandra, som dessutom hade smärtor i kroppen, en kurator för att själv få stöd.
–’Lever Amanda?’, ’Tänk om hon mår så dåligt att hon avslutar sitt liv?’ Det är de värsta tankarna man kan leva med. Min man pratade så klart med Amanda också, särskilt om inte jag var hemma. Och vi diskuterade ju hennes mående med varandra. Men eftersom jag drog det tyngsta lasset så kände jag att jag behövde vägledning.
Utöver kuratorn fick familjen stöd av sin föräldrar, svärföräldrar, arbetskamrater och vänner. På arbetsplatsen fick Alexandra stöd och förståelse från chefen och särskilt en väninna, Camilla, har varit ett avgörande stöd för både Alexandra och Amanda.
– Hon har nästan varit den bästa psykologen av alla, jag är otroligt tacksam för henne. Det är så otroligt att ha folk i sin närhet som visar empati. Alla vi älskar och är nära har varit förstående och stöttande.
Hon vet att vi inte kan leva utan henne.
"Var tar alla plåster vägen?"
Alexandra understryker vikten av att inte bli arg på ett barn som mår dåligt. Som ung hade hon själv en ätstörning, och hon vet att man ljuger för att skydda sina närstående.
–Man blir mästare på att ljuga för att allt ska verka bra. Vi beskyller inte oss själva för att Amanda skadade sig själv eller att vi inte märkte det, men man har ändå en fruktansvärd ångest när ens barn mår så pass dåligt att det skadar sig. Det viktigaste var tanken på att vi alla skulle hjälpa henne att bli frisk.
–Självklart kan jag tänka att ’Hur tusan kunde jag inte se det’. Så här i efterhand kan jag minnas att jag tänkte ’Var tar alla plåster vägen?’
I dag är Amanda över 200 dagar skadefri. Alexandra är väldigt stolt över sin dotter. Men återhämtningen var inte utan återfall, och rädslan har ännu inte släppt taget helt.
–När hon hade sitt sista återfall, då bröt jag ihop framför henne. Hon hade varit skadefri ett par månader, men nu hade någonting hänt med kompisarna. Jag skrek inte, men tårarna sprutade, säger Alexandra.
–Nu har hon varit skadefri länge, men det har varit ett helvete rent ut sagt. Det är svårt att prata om, för man är alltid rädd. Hon har fått genomgå mycket, men det känns som att hon är på rätt plats nu, säger Alexandra
–Jag var med under Amandas sista läkarmöte. Läkaren tyckte hon varit så duktig som klarat sig utan läkemedel och undrade vad som motiverat henne. Amanda svarade att hon inte orkade se sin familj må dåligt. Hon vet att vi älskar henne, vi kan inte leva utan henne.
