Min dotter är synsk
Linns övernaturliga gåva skrämde vettet ur mig
Anne anade tidigt att hennes efterlängtade dotter inte var som andra barn. Men när hon till sist fick veta på vilket sätt hon var annorlunda var det knappast någon lättnad. Tvärtom.
– Min dotters gåva skrämde vettet ur mig, säger Anne.
På vardagsrumsväggen hemma hos henne och maken Anders hänger ett stort inramat svartvitt fotografi av en liten blond pojke, som med högtidlig min sitter uppallad i en gungstol hos fotografen. I sitt knä håller han en liten bebis i klänning och ljusa spetssockor. En liten flicka som heter Linn.
Ännu i dag, över 30 år senare, kan Anne tydligt minnas lyckoruset som omslöt henne då hon fött sitt andra barn.
– Jag var så obeskrivligt lycklig. Nu hade jag allt: en ljuvlig son som redan givit oss så mycket glädje, och nu också en efterlängtad liten dotter. Det fanns inget mer att önska sig.
Hon ler lite när hon kastar en blick på sin man.
– Hade vi vetat då vad som skulle komma hade jag nog försökt se lite mer nyktert på föräldraskapet. Linn och hennes konstigheter kunde ha tagit knäcken på vårt äktenskap. Ingen av oss visste hur vi skulle hantera det, säger Anne.
Söt som socker
Men det var inget som Anne hade en aning om då. Lilla Linn var söt som socker och Anne kunde knappt se sig mätt på sin näpna dotter. Men det var inte bara Anne som tittade – hon blev själv betraktad.
– Nästan från allra första början märkte jag att Linn tittade på mig på ett speciellt sätt. Det var som om hon kunde se rakt igenom mig. Mina väninnors barn var som barn var mest och min son var likadan. Men med Linn var det alltid som om hon betraktade oss med en vuxen blick.
Något var annorlunda med Linn, men hon kunde aldrig sätta fingret på vad det var. Men hon hade en känsla av att hennes dotter visste allt om henne och det fick henne att känna sig smått obekväm.
– Jag intalade mig att det var inbillning och att jag bara var lite överkänslig i mitt stora lyckorus, säger hon.
En vinterkväll, när Linn snart skulle fylla tre år, höll Anne på att natta barnen. Anders var på väg hem från sin badmintonträning. Anne läste bland annat ur Lotta på Bråkmakargatan, det minns hon än i dag.
– Vi hade redan avverkat flera sagor och båda barnen hade i stort sett somnat när Linn plötsligt ryckte till och spärrade upp ögonen. Efter ett par sekunder tog hon tummen ur munnen, nickade lite och sa: ”Hej då mormor.” Bara det, ”hej då mormor”.
Anne var övertygad om att dottern drömt och tog ingen notis om hennes ord. En halvtimme senare ringde Annes pappa och hade förfärliga nyheter: Annes mamma hade drabbats av en stroke när hon stod vid diskbänken. Döden hade varit omedelbar. Anne blev chockad och började skaka i hela kroppen.
Efteråt har hon tänkt mycket på Linns farvälhälsning, men har ingen förklaring till det som skedde.
Tiden gick. Konstiga sammanträffanden blev vardagsmat hemma hos familjen. Linn kunde säga på kvällen att hon inte ville gå till dagis nästa dag, därför att hennes bästa vän skulle vara sjuk – och det stämde varje gång. En dag när Linn gick i tredje klass slog hon sig ner vid middagsbordet.
– Hon tittade på mig med den där speciella blicken som hon får ibland. Hon sa: ”Vad synd, jag kommer inte in.” ”Vad menar du?” undrade jag. Linn svarade: ”Jag kommer inte in på dansskolan.” Det var sättet hon sa det på, inte med spänning eller oro för hur det skulle bli, utan som ett konstaterande hur det faktiskt hade blivit.
Illa till mods
Anne var inte helt förvånad när hon hittade det negativa beskedet från Balettakademien i brevlådan nästa dag. Hon kände sig illa till mods.
– Jag förstod det inte. Det var skrämmande och obehagligt, mest för att jag insåg att det var på riktigt. Det var inte som jag inbillade mig.
Anne tror att hennes yrke som sjuksköterska bidragit till hennes skepticism. Hon är van vid att ta hand om människors fysiska åkommor. Brutna ben och blödningar är okomplicerat att förstå sig på, det är så konkret.
Anne försökte vid upprepade tillfällen delge Anders sina tankar om det hela, men han slog bort hennes farhågor. Han ville inte höra talas om det, vilket fick Anne att känna sig ensam och missförstådd. De fann inget stöd hos varandra.
– Jo, jag minns att jag tyckte att du överdrev det hela. Att du hela tiden ville bevisa saker, som inte alls var så glasklara som du uppfattade dem. Men å andra sidan var det ju nästan alltid du som hörde Linns profetior uttalas och det måste ju ha varit skrämmande. Jag kan förstå det så här i efterhand, förklarar Anders.
När Linn var tolv år dog hennes morfar. I samband med begravningen fick Anne veta en familjehemlighet. Det var Annes moster som, strax innan de skulle lämna fiket där begravningskaffet hölls, tog Anne lite avsides. Hon berättade att hon förstått att Linn var synsk. Hennes barnbarn, Linns sysslingar, hade gjort henne uppmärksam på att Linn verkade ha samma förmåga som hon själv hade.
– Jag bara stirrade på henne – synsk? Jag hade aldrig haft en aning om att min moster haft något sådant för sig. Jag kände mig alldeles vimmelkantig, berättar Anne.
Mostern förklarade att hon ända sedan barnsben haft förmågan att se in i framtiden och att det alltid känts fullkomligt naturligt. Länge trodde hon att det var något som alla kunde. Men det var ingenting hon skyltade med. Nu ville hon ha Annes samtycke till att tala med Linn om vad hon upplevde.
– Jag kände en enorm lättnad över att det fanns någon i vår närhet som redan hade gått igenom detta och visste hur man skulle förhålla sig. Hon visste att det inte var farligt. Konstigt ja, men inte farligt. Jag tror faktiskt att det var min mosters ingripande som räddade oss.
Anne och Anders hade så länge stått handfallna, med olika infallsvinklar på det hela. Äntligen kunde Anne slappna av lite grann.
Anders å sin sida erkänner att han till en början tyckte det var löjligt och hade aldrig hört talas om att moderna människor på allvar kunde syssla med sådant. ”Skulle vår dotter vara någon typ av häxa då eller?” Men allt eftersom tiden gick blev det alltmer uppenbart för honom vad Anne hade pratat om.
– Jag minns dagen innan Linns studentexamen. Det var fint väder och jag höll på att sätta upp partytältet där vi skulle ha mottagningen. Då kom Linn ut och bad mig att strunta i det. ”Vad menar du?” frågade jag. ”Det kommer att hällregna och åska, så vi kommer inte ens att göra ett försök att duka utomhus”, svarade hon. Och så blev det ju. Jag tror det var först då jag verkligen förstod Linns gåva.
Tackar henne
I dag är Linn 31 år och har sin förmåga som yrke. Sedan flera år tillbaka tar hon emot kunder på sittningar, där hon beskriver deras bakgrund, nuvarande situation och hur deras liv kommer att te sig i framtiden.
– Det händer att människor hör av sig och tackar henne för att hon räddat deras liv. Det hon sett i framtiden har fått dem att orka vidare, berättar Anne, som tycker att det hennes dotter gör är så märkligt att hon fortfarande inte kan ta det till sig.
– Men det fungerar ju, så mycket vet jag. För Linn själv är allt detta fullkomligt odramatiskt och hon är tillfreds med att ha hittat sin uppgift här i livet. Och handen på hjärtat, hur många av oss är så lyckligt lottade?
Den diffusa oro som Anne levde med under många år är i dag borta. Hon känner också uppriktig glädje för sin dotters skull.
– Många av våra vänner och bekanta är skeptiska och jag förstår dem så väl. Det Linn gör går inte att förklara med förståndet. Men så länge hon är lycklig gör det ingenting.
Av Camilla Borgström