Angelica: Jag var livrädd för min egen bror
Jag föddes 1978, tre år efter min storebror Patrick. Vår pappa var bilmekaniker och mamma jobbade inom hemtjänsten, samtidigt som hon hade hand om allt därhemma.
Redan innan pappa kom hem från jobbet var han halvfull, och resten av kvällen låg han på soffan och öppnade öl efter öl, medan han krävde att mamma skulle passa upp honom. Om vi barn inte lyssnade till hans minsta vink tog det hus i helvete och därför lärde vi oss i tidig ålder att försöka undvika honom så långt det gick.
Vi växte upp med att vår mor förskansade sig ute i köket där hon grät av vanmakt över hur pappa behandlade henne. Från det att jag var en liten flicka försökte jag hålla om henne och trösta henne medan hon anförtrodde mig vilket tufft liv hon alltid haft. Hennes föräldrar, syskon och lärare hade, liksom min far, alltid behandlat henne som om hon var dum och ingenting värd. Även hennes kollegor hackade på henne.
Det spelade ingen roll hur jag försökte trösta henne genom att säga att hon var världens bästa mamma, inte heller det kunde stoppa tårarna.
Patrick var immun mot mammas gråt och påminde henne i stället jämt om att hon var en usel mor. Han hade dessutom ett hett temperament. Ömsom skällde han på henne, ömsom bad han henne iskallt att sluta lipa och ta sig samman.
Hotade kväva mig och klippa av mitt hår
Eftersom mamma hade fullt upp med att vara ett offer för livets alla omständigheter så var det ingen idé att inviga henne i de problem jag själv brottades med. Ett av dem var att jag var livrädd för Patrick, som alltid var på mig.
När vi var ensamma hemma efter skolan kommenderade han runt mig precis som pappa gjorde mot mamma. Om jag inte utförde hans hushållssysslor så trängde han upp mig i ett hörn och hotade mig med allt möjligt. Allt från att klippa av mitt hår till att kväva mig med sina bara händer. Jag var skräckslagen medan han svart i blicken hävde ur sig allt möjligt och gick på om hur oduglig jag var och att det aldrig skulle bli något av mig.
Först när jag gjort allt han krävde kunde jag återgå till mina läxor. Till skillnad från Patrick gillade jag faktiskt skolan och klarade mig riktigt bra trots att vi inte hade någon stöttning hemifrån. Våra föräldrar såg snarast skolan som ett nödvändigt ont.
Det störde säkert min bror att jag var bättre i skolan än han. Han kallade mig plugghäst och klottrade gärna över mina uppgifter med tuschpenna, så att jag måste göra om allt igen. På skolgården spred han rykten om att jag var inkontinent och sa att jag var så äcklig att han överhuvudtaget inte ville ha med mig att göra.
De gånger jag trots allt försökte be min mor om hjälp så slog hon direkt bort alltihop som vanligt syskongnabb.
Pappa drack allt mer och förlorade jobbet
Eftersom pappa försvann allt mer in i alkoholångorna, och till slut även förlorade jobbet, överlät mamma passivt till Patrick att ta över rollen som mannen i huset.
Han uppförde sig inte annorlunda än vår far mot henne när han kom hem från sin lärlingsplats på bilverkstaden. Och när han sedan körde till grillkiosken med kompisarna på sin trimmade moped blev jag hemma och tröstade mamma, utan att belasta henne med hur Patrick var mot mig.
Kanske hade hon dessutom rätt, tänkte jag. De flesta syskon bråkade nog, och det var kanske vanligt att det var så här.
När Patrick flyttade hemifrån vid 18 års ålder kändes det som en enorm befrielse. Det var som om jag för första gången kunde andas i mitt barndomshem. Medan mamma fortsatte att beklaga sig inför mig om sitt hopplösa liv, så försökte jag skapa mitt eget.
Ett par år efter att jag tagit studenten och flyttat hemifrån dog pappa som en följd av sin svåra alkoholism. Nu satt mamma därhemma och grät av saknad efter både sin man och sin vuxne son, som hon såg alltför sällan.
Jag, som blivit redovisningsassistent i ett större företag, saknade dock inte min bror. Jag såg honom bara till jul, påsk och födelsedagar hemma hos mamma, men annars undvek jag all kontakt med honom. Oavsett hur civiliserat han nu uppförde sig gentemot mig så ville jag bara slippa honom.
Han ville att jag skulle bli gudmor
Även om Patrick gift sig med en gullig tjej, som inte verkade vara det minsta kuvad av honom, så gjorde hans närvaro mig fortfarande spänd. När han satte sig ned för att prata med mig kände jag mig som ett försvarslöst barn som bara försökte gå under radarn, vara till lags och hålla med.
När Patrick och hans fru fick sitt första barn hade vår mor ganska nyligen gått bort. Kanske var det för att hålla ihop den lilla familj han hade kvar som Patrick bad mig att bli gudmor till hans lilla dotter.
Även om detta kunde ses som någon slags kärleksförklaring och upprättelse så kunde jag inte bara acceptera, i alla fall inte förrän vi satt oss ner, sett varandra i ögonen och som vuxna människor pratat ut om de roller som vi haft under uppväxten.
Det var så jag kände, inte minst för att jag med tiden insett att vi båda lidit på olika sätt av våra föräldrars oförmåga att ta vuxenansvar. Det som mamma avfärdat som syskongnabb hade i själva verket varit en överlevnadsstrategi för oss båda. Medan Patrick hade avreagerat sig på mig, hade jag känt mig maktlös inför de psykiska övergrepp han utsatt mig för.
Men Patrick delade inte min uppfattning. Han höll med om att våra föräldrar inte gett oss den trygga barndom som han nu ville ge sitt eget barn. Men han höll fast vid att vi haft ett ganska vanligt syskonförhållande, och att han aldrig uppfört sig värre mot mig än andra storebröder. Herregud, han hade ju bara retats lite, precis som alla syskon, avfärdade han leende det hela.
Att han precis som vår mor nonchalerade mina känslor och trauman fick mig dock att säga emot honom. Oavsett med vilken ilska han reagerade över mina ”upprörande anklagelser,” så märkte jag att min gamla rädsla släppt sitt grepp om mig. Konstigt nog var det först nu som det gick upp för mig att han inte längre kunde göra mig något.
Han anklagade mig för att vara som vår mor
Vi hade under dessa år kommit att bli vuxna människor och jag hade lika mycket rätt att stå fast vid mina barndomsminnen och min verklighetsuppfattning som han.
Det slutade dock inte med att vi kunde enas eller försonas, tvärtom. I en sista protest mot att han skulle ha utsatt mig för psykisk misshandel liknade han mig vid vår mor som ända in i döden utsett sig till familjens största offer.
– Hör nu, Patrick, om jag var som mamma, skulle jag i så fall försöka ta min del av ansvaret för att vi två skulle kunna få en mer vuxen och jämbördig relation? frågade jag honom lugnt.
Hans svar blev att jag inte längre var välkommen på hans dotters barndop, och sedan dess har jag heller inte försökt ta kontakt med honom.
I dag är jag 43, snart 44, och har en egen familj. Jag har haft turen att träffa världens underbaraste man som är utrustad med med världens lugnaste temperament. Tillsammans med våra barn lever vi ett harmoniskt familjeliv.
Självklart bråkar våra barn också ibland. Men med mitt eget bagage har jag blivit väldigt medveten om mitt vuxenansvar att lära mina barn att lösa sina konflikter, först och främst genom att ta mig god tid att lyssna på var och en. När båda känner att de blivit hörda brukar de själva snabbt hitta en lösning på det som bråket gällde.
Det fanns tyvärr ingen i mitt barndomshem som kunde lära mig och min bror detta. Vi fick aldrig någon glädje av vårt syskonförhållande på den tiden, och jag har inte längre något hopp om att vi någonsin ska få det. Jag hoppas bara att han för sin egen skull en dag ska förstå att det inte är honom jag klandrar för det.