Min bror började göra närmanden när jag var 11 år

Sofia trivs fint i tvårummaren där hon bor tillsammans med sin sambo och hund. Den mysiga lägenheten är omsorgsfullt inredd, med värmeljus för en rogivande atmosfär, fotografier av människor som betyder mycket och inredningsdetaljer med vackra ord. Bokhyllan är full av cd-skivor, dvd-filmer, receptböcker och minnessaker som Sofia fått genom åren.

– Jag tycker om att ha det fint omkring mig. Det är lättare att fokusera på annat då, säger hon.

Sofia var bara elva år när hennes två år äldre bror började förgripa sig på henne.

– Första gången min förövare – jag vägrar kalla honom min bror – förgrep sig på mig var vi ensamma hemma. Jag satt och tittade på tv när han kom in i vardagsrummet och djävlades. Han brukade slåss och vara irriterande. Efter en stund lämnade Sofias bror rummet, men kom snart tillbaka igen.

– Han ställde sig en bit ifrån mig där jag satt med benen upp mot bordet, tittade på mig och sa: ”Om du sitter så där så får jag göra så här.”

Jag förstod inte vad han menade. Då satte han sig nedanför henne på golvet, särade på hennes ben och tryckte in ett hoprullat måttband i henne.

– Det gjorde fruktansvärt ont, men jag kunde inte röra mig. Jag satt bara och stirrade rakt ut i tomma intet och de enda tankarna som for genom mitt huvud var: Varför gör du så här mot mig? Du ska vara min bror. Det känns som att jag går sönder.

Familjen ingrep inte

Sofia, som i dag är 27 år, växte upp med sin mamma, storebror och lillasyster. Pappan dog när Sofia var liten. Men trots att brodern ofta slog Sofia så ingrep inte mamman, utan kallade det för syskonkärlek.
– Det spelade ingen roll hur grov han var i munnen eller hur hårdhänt han var. Enligt mamma var det syskonkärlek. Efter händelsen med måttbandet fortsatte övergreppen. Brodern fortsatte att retas och slåss, tryckte sig mot henne när ingen annan såg. Och när de blev äldre började han titta på henne när hon bytte om. Tafsade på henne. Hon fick hela tiden freda sig gentemot honom.

– Ju äldre vi blev, desto mer började han bete sig som en pojkvän, förklarar Sofia. På fester med gemensamma vänner kommenterade han hur snygg Sofia var, ville att hon skulle sitta i hans knä, som om hon vore en trofé, och han höll handen på hennes lår. Sofia var förtvivlad över att hennes mamma inte såg hur dåligt hon mådde, men hon vågade inte säga något.

Första gången hon berättade för någon om övergreppen var hon 13 år. Hon berättade för dem som skulle föreställa hennes närmaste vänner.

– Jag minns inte riktigt hur de reagerade men jag vet att de, efter att de fått veta, vände mig ryggen. Vännerna spred ut i skolan att Sofia påstod att hon blivit utnyttjad, vilket resulterade i att Sofia slutade gå till skolan. ”Vännerna” ringde även hem till henne och hotade att berätta för mamman, något Sofia själv inte kände sig redo för. Gråtande rusade Sofia upp på sitt rum, med mamman efter.

– Mamma frågade varför jag grät. Jag minns att jag först bara satt och skakade på huvudet innan jag sa ”min bror har gjort saker som man inte ska”. Hon frågade om han hade tagit på mig och jag svarade ja. Hon frågade om han hade varit innanför kläderna, men jag vågade inte säga sanningen så jag skakade på huvudet. Där och då trodde jag fortfarande att det var mitt eget fel.

Självmordstankar och hallucinationer

Sofia fick inte det stöd av sin mamma som hon hade hoppats på. I stället fick hon höra att det inte var något att gråta över, att det var en naturlig nyfikenhet som pojkar i den åldern hade.

– Mamma avslutade samtalet med: ”Det hade varit värre om det hade hänt din lillasyster. Åldersskillnaden är större mellan dem.” Jag blev både chockad och förvånad, kände mig äcklad och ensam. För första gången tänkte jag på att ta mitt liv.

Under perioden som övergreppen pågick, när hon var mellan 11 och 19 år, mådde Sofia fruktansvärt dåligt. Under gymnasietiden uppsökte hon läkare, blev sjukskriven för depression och erbjöds medicinering. Trots samtalskontakter förblev övergreppen obearbetade. Sofia gav upp hoppet om hjälp – hon litade helt enkelt inte på vuxenvärlden.

– Att ingen lyssnade bidrog väldigt mycket till att jag trodde att det var fel på mig och att övergrepp inom familjen var något normalt. Vid ett tillfälle sa min mamma ”nu går inte du och pratar med allt och alla om detta, du får inte förstöra hans liv”. Men mitt liv var redan förstört.

Sofia mådde så psykiskt dåligt att hon fick kraftiga hallucinationer. Hon blev rädd för att gå hemifrån och missade tre tider hos sin samtalskontakt. Men ingen ringde någonsin och undrade varför hon inte hade dykt upp. I stället fick hon hem en lapp i brevlådan där det stod att hon var välkommen att ta kontakt i framtiden om hon behövde mer hjälp.

– Problemet var bara att jag behövde dem mer än någonsin, men jag hade inte orken att kämpa för det. När situationen hemma till slut blev ohållbar flyttade Sofia till en egen lägenhet. Men trots att hon lämnat hemstaden och flyttat 50 mil bort fortsatte hennes bror att terrorisera henne. En gång ringde han och sa att han tänkte komma på besök.

– Jag fick panik och sa nej, minns Sofia. Han svarade ”när jag kommer har du inget annat val än att släppa in mig”, sedan skrattade han.

Efterföljande veckor tillbringade Sofia hos en vän, skräckslagen för att han skulle stå utanför hennes dörr. Fick hjälp Först för drygt ett år sedan fick Sofia den hjälp som hon så länge behövt. Av en slump kom hon i kontakt med Hopp, en riksorganisation för människor som utsatts för sexuella övergrepp. Hon beskriver kvinnan hon fick träffa på Hopp som underbar – för första gången lyssnade någon på henne, trodde på henne. Under tio veckors tid gick Sofia sedan i samtal hos henne, och ännu lite senare även i gruppsamtal.

– Allt jag fick veta under det första gruppsamtalet var praktiskt taget totala motsatsen till vad jag hade fått höra under hela mitt liv, konstaterar Sofia. Det var väldigt omvälvande och när jag kom hem var jag fullständigt utmattad. Men det var oerhört skönt att få prata med människor som förstår ens känslor och tankar. Sofia fick också hjälp med att polisanmäla sin bror för våldtäkt och sexuellt ofredande – polisutredningen pågår fortfarande. Hon är glad att hon äntligen anmälde.

– Nu har jag gjort det jag kan för att ingen annan ska bli utsatt och så har jag tagit tillbaka makten. Men Sofia, som i dag bor långt bort från mamma och syskon, säger att hon fortfarande mår ”så där”.

– Själva övergreppen i sig går att hantera; jag vet vad jag ska göra när ångesten kommer. Men jag har inte lärt mig hur jag ska hantera förlusten av min familj. Det svider, gör ont, det gör mig ledsen och ibland ger det mig panik. Men jag vill inte ingå i en familj som tycker att sexuella övergrepp är okej. Sofia skrev ett tio sidor långt brev till sin mamma för att försöka få hennes förståelse och att inse att det som hänt faktiskt har hänt.

– Men hennes svar var oerhört torftigt. Jag börjar inse att hon aldrig kommer att bli den mamma jag behöver eller önskar att hon var. Hon har lämnat mig åt mitt öde. Jag satte ner foten och hon vände ryggen till. Och brodern. För honom känner Sofia ingenting. Men hon vill att han ska förstå att det han gjorde mot henne var fel.

– Jag känner sorg över att han genom sina handlingar dödade den bror jag hade. Det går inte att förlåta vad han har gjort mot mig.