Läsarberättelse: Min bortskämde bror räddade julen
För första gången på flera år känner jag nu glädje och förväntan inför julen. Mest av allt gläder jag mig åt att jag och min femårige son ska fira tillsammans med mina föräldrar och – inte minst – med min lillebror Jakob, Valdemars älskade morbror.
Men så har jag inte alltid känt.
Och från den dagen Jakob föddes så älskade jag honom över allt på jorden.
Jag var tio år när mina föräldrar en eftermiddag, då jag precis kommit hem från badmintonträningen, berättade att jag skulle bli storasyster.
– Glöm att jag passar honom, var det första jag sa innan jag gick in på mitt rum och stängde dörren. Jag hade hittills varit enda barnet i familjen, ensam om uppmärksamheten, och det var nog inte den reaktion de hoppats på.
Se också: 9 klassiska dekorationer att lysa upp julen med
Men snart började jag ändå se fram emot att bli storasyster. Jag minns hur jag lutade mig mot mammas mage när vi satt i soffan, och hur jag kände barnet sparka.
Och från den dagen Jakob föddes så älskade jag honom över allt på jorden.
Detsamma gjorde mina föräldrar. Man kan inte älska för mycket, men ibland kan man göra det på fel sätt. Hursomhelst så gjorde vi allt för honom och mer därtill.
Kravlös tillvaro
När jag flyttade hemifrån som 20-åring och fick lite distans till det hela, så noterade jag att mina föräldrar inte alls ställde samma krav på Jakob som de gjort på mig. Jag skulle hålla ordning på mitt rum, hjälpa till med maten, duka, diska och så vidare. Min bror, däremot, behövde inte göra någonting.
Vid det här laget hade jag fullt upp med mitt eget liv, jag var inte hemma hos dem så ofta och brydde mig inte heller om huruvida han hjälpte till eller inte.
Det ändrade sig när jag blev mamma till Valdemar. Jag och hans pappa har aldrig varit ett par, men när jag blev oplanerat gravid vid 28 års ålder var jag ändå säker på att jag ville behålla barnet.
Valdemars pappa var däremot helt ointresserad, och gjorde klart att han inte ville vara delaktig i sin sons liv.
– Vi ska nog hjälpa dig så gott vi kan, lovade mina föräldrar.
Min bror sa inte så mycket. Han bodde ju fortfarande hemma, men satt mestadels inne på sitt rum och spelade dataspel.
Hjälpen en belastning
När Valdemar var nyfödd följde Jakob visserligen med till BB, men han satt mest och sms:ade med sina vänner. Jag brydde mig inte så mycket, jag var överväldigad över att ha blivit mamma och ingenting kunde förstöra det lyckliga ögonblicket.
Men när vardagen trängde sig på, och antalet sömnlösa nätter blev fler och fler, flyttade jag i perioder hem till mina föräldrar för att få hjälp och stöd. Det fick jag också, bara inte av min bror.
Han kunde visserligen gärna sitta med Valdemar, men så glömde han att hålla upp babyns huvud eller torka bort kräk – och jag kände att jag måste passa på honom så mycket att hjälpen mer blev en belastning.
Resultatet blev att jag och Jakob gled allt längre ifrån varandra.
När Valdemar var runt året så hade jag fått så pass mycket styr på vår vardag att jag inte behövde det tillfälliga rummet hos mina föräldrar längre. Nu var jag redo att forma mitt eget liv tillsammans med min son.
Visst var det tufft ibland att få ihop det, både tidsmässigt och ekonomiskt. Men framför allt saknade jag någon att dela glädjeämnen och bekymmer kring Valdemar med.
Dessutom tänkte jag att Valdemar kanske behövde en manlig förebild, och någon som kunde dela vissa av hans intressen på ett annat sätt än jag.
Mina föräldrar fortsatte att vara ett stöd och vi var ofta hemma och hälsade på. De var alltid entusiastiska över Valdemars framsteg.
Däremot var Jakobs intresse lika med noll. Han hade egentligen flyttat till studentboende på korridor, men var ändå ofta hemma hos våra föräldrar där han bara slängde sig på soffan och fick allting serverat. Jag gjorde mitt bästa för att ignorera honom och fokuserade i stället på Valdemar.
Frågor om pappa
Allt flöt på, men just december månad kändes tuff. Valdemar var nu fyra år och tänkte mycket på det här med sin far.
– Varför har jag ingen pappa? frågade han.
Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Knappast sanningen, det vill säga att hans pappa inte ville veta av honom.
– Du har en pappa, men han bor långt borta, svarade jag undvikande.
Det skar i hjärtat när jag såg familjer som bestod av mamma, pappa och två barn. Jag tänkte på hur det skulle vara att sitta fyra vid matbordet. De tankarna blev extra påtagliga till jul och jag kände att högtiden mest var något som måste klaras av.
Julaftonen skulle vi som vanligt tillbringa hos mina föräldrar och Jakob kom förstås också. Valdemar och jag anlände med en stor säck full med paket och möttes av varma kramar från mina föräldrar. Inne i vardagsrummet låg Jakob.
– Hej, sa han men gitte inte ens resa sig.
Min bror var nu 22 år, men uppförde sig fortfarande som en bortskämd tonåring och var bara motvilligt med på jul-lekarna.
Som vanligt sa jag ingenting. Jag var mest lättad när kvällen väl var över. Valdemar hade haft en bra julafton och det var huvudsaken.
På juldagen mös vi framför teven och lekte med Valdemars julklappar. På annandagen hade jag bjudit hem mina föräldrar på fika. Jakob var också bjuden.
Men när pappa ringde på morgonen och ställde in eftersom han och mamma blivit sjuka, då ångrade jag att jag bjudit min bror. En hel eftermiddag med Jakob var inte vad jag längtade efter.
Fruktskål i kras
Lite över två ringde Jakob på dörren. Han tog av sig skorna, sa hej – och lade sig sedan på soffan … Min plan var egentligen att vi skulle sätta oss ner och prata lite först – men jag blev så irriterad att jag gick rakt ut i köket och började fixa med fikan.
Alltså fick min bror prata med Valdemar i stället. Och plötsligt hörde jag ett brak från vardagsrummet. Det var min fruktskål som fallit i golvet och både skärvor och apelsiner låg överallt.
– Oj, sa Valdemar, det var inte med vilje.
Nu kunde jag inte hejda min irritation.
– Helt ärligt, Jakob, skulle du inte kunna hålla ett öga på honom? Du ligger bara på soffan, som alltid. Och jag har fullt upp i köket.
Han satte sig upp och sa förvirrat:
– Jo, såklart. Jag gick ut i köket igen, men hörde hur Jakob pratade med Valdemar.
– Du Valdemar, kan inte du visa mig nallen som du fick i julklapp? Så hörde jag ljudet av Valdemars små fötter när han tassade iväg till sitt rum och hämtade den. – Här, sa han och gav den till Jakob.
– Åh, vad den är fin. Har du gett honom något namn än? undrade Jakob.
Lite senare kom Jakob ut i köket.
– Är det okej om jag och Valdemar går en tur till parken och bygger en snögubbe.
– Ja, såklart, jag väntar lite med att ställa fram fika då, sa jag och kände hur jag fick glädjetårar i ögonen.
Ständigt korrigerad
En och en halv timme senare kom de tillbaka med stora leenden och röda kinder. Med munnen full av fika berättade Valdemar om hur de glömt att ta med en morot som näsa till snögubben, och att Jakob i stället hade hittat en passande pinne.
Efter fikat somnade Valdemar på soffan. Jag och Jakob tittade på varandra.
– Så glad han blev att du tog med honom till parken. Tack! sa jag.
– Det var så lite. Jag trodde faktiskt inte att du ville ha min hjälp, sa Jakob.
Och så hade vi äntligen det samtal som vi borde ha haft för länge sedan. Jakob hade känt en osäkerhet när det kom till Valdemar, som om jag alltid visste bäst och måste korrigera honom.
– Och om man hela tiden får veta att man gör allting fel, så har man ju heller inte lust att göra något, förklarade han.
Jag kunde faktiskt förstå hur han menade, vilket jag också sa till honom. Jag hade varit alltför upptagen med att övervaka Jakob när han var tillsammans med Valdemar i stället för att låta honom göra saker på sitt sätt.
Samtidigt hade jag lust att säga till honom att det faktiskt var på tiden att han reste sig från soffan och tog mer ansvar. Men jag ville inte förstöra den goda stämningen, och tänkte att det samtalet fick vara till en annan dag.
När Jakob gick gav vi varandra en kram och han lovade att snart komma förbi igen och leka med Valdemar.
Medan jag stängde dörren tänkte jag att även om min bror i mångt och mycket fortfarande uppförde sig som en tonåring, så behövde det inte betyda att han inte dög som lek-morbror. Tvärtom.
Och i år har Jakob minsann lovat att ställa upp som jultomte. Det ser jag verkligen fram emot.
/Josefine