Mikkels pappa tog sitt liv två veckor efter födseln
Elise Elvehøy och Gjermund Olsen. Det hade alltid varit de två. Den sprudlande, söta tjejen och den lite lugnare och alltid lika stabila killen.
De gick båda på gymnasiet i Trysil på olika idrottsprogram, hon på snowboard och han på skidskytte, när de träffades 2008.
Efter gymnasiet flyttade de ihop i Trondheim där vidare studier väntade. För varje år som de var tillsammans växte kärleken mellan dem – och till naturen. Elise och Gjermund trivdes allra bäst när de fick vandra i fjällen, övernatta i tält eller skida över snötäckta vidder.
De var helt eniga om att den av dem som fick jobb först också skulle få bestämma var de skulle bosätta sig. Men det var ingen hemlighet att de först och främst sökte arbete i orter med natursköna omgivningar.
Så när Elise fick ett erbjudande om ett jobb som sjukgymnast i Lærdal var båda mycket nöjda med det. Gjermund avslutade studierna i Trondheim och kom efter till Sogndal för att söka jobb. Under tiden fick de veta att två skulle bli tre. Den lille prinsen anmälde sin ankomst den 30 november 2017 och bilden från sjukhuset visar en familj i startgroparna till ett långt och gott liv tillsammans.
Så skedde det ofattbara. Gjermund tog sitt liv. Helt utan förvarning.
– Jag klarar inte av att förstå att han är borta. Inte överhuvudtaget, säger Elise stilla.
– Gjermund var den lugnaste, mest behärskade människa jag känner. Han var stabil och trygg och den som alltid stöttade och hjälpte alla omkring sig. Vi hade det helt fantastiskt tillsammans, var bästa vänner och trygga ihop.
– Hela hösten var jättefin. Gjermund gladde sig mycket åt att bli pappa och pratade mycket om allt de två skulle göra tillsammans. Vi delade allt annat. Men att han hade det så svårt klarade han inte att dela med mig eller någon annan.
– Gjermund pratade om att han tyckte att det var tungt att vara arbetslös när allt tidigare hade gått så bra. Men han visade aldrig några tecken på att vara deprimerad eller att han hade det kämpigt. I efterhand har jag tänkt mycket på om han inte ville belasta mig med det, säger hon.
Stöttade henne i sorgen
Våren 2013 förlorade Elise sin lillasyster Åshild när hon fick en hjärnblödning. Då fanns Gjermund där som en klippa och stöttade både Elise och resten av hennes familj. Såg till att de kom på fötter igen.
– Jag minns att jag var jätteledsen och arg på allt och alla efteråt. Det gick verkligen ut över Gjermund, men han stod ut, tröstade och höll mig uppe. Jag vet inte hur jag skulle ha tagit mig genom det utan honom.
– Men nu maler en fråga i huvudet: Gjorde det att han såg hur tungt jag hade det då att han ville skona mig senare och inte berätta hur han egentligen mådde?
Har du varit arg på Gjermund i efterhand?
– I början var jag det. Jag har rasat och gråtit och varit arg. Men jag vill inte att det ska finnas något som är dåligt efter Gjermund. Han har alltid varit god och aldrig gjort någon något illa. Så jag klandrar mest mig själv.
– Jag vet att andra försöker trösta mig med att säga att det inte var någon som anade eller visste. Men det var ju vi två som levde ihop – och det var jag som skulle ha sett och anat.
Rösten sviker henne en smula, men den starka 27-åringen fortsätter:
– Jag känner att jag borde ha räddat honom. Med tiden hoppas jag att jag en dag kan försonas med att det inte finns något jag kunde ha gjort. Men där är jag inte än. Långt därifrån.
Mikkel ger dagarna mening
De första månaderna som nybliven mamma präglades av totalt kaos och nu efteråt minns Elise inte mycket av hur Mikkel var som spädbarn. Hon fick en slags blackout. Därmed förlorade hon delar av den första tiden med Mikkel. Tid som hon aldrig får tillbaka.
Därför är det extra viktigt för henne att göra det mesta av varje dag med honom nu. Skapa minnen och goda känslor med lillkillen. Solstrålen som är det största skälet till att hon går upp och väljer att leva.
– Hade jag inte haft Mikkel hade jag kanske fortsatt ligga i sängen och gråta. Men han växer så fort och jag vill inte gå miste om mer. Mikkel gör verkligen min dag betydelsefull, säger hon.
Leendet är tillbaka nu när Elise berättar om den lille krabaten. Men det finns också en mörk sida. För pojken är ibland så lik sin pappa att det gör ont. Samtidigt är det genom honom som Gjermund lever vidare.
– Jag har så smått börjat öppna dörren till att sakna honom. Men det gör fortfarande så fruktansvärt ont att jag inte helt orkar känna saknaden, säger hon.
Finner ro i naturen
Hon försöker stålsätta sig. Men de obönhörliga sticken kommer ändå. Mitt i vardagen. När hon ska lämna Mikkel på dagis och det känns som att alla andra är två. När hon träffar en nybliven mamma med barnvagn som ler och strålar av lycka. Eller när hon ser en pappa som lär sin son att åka skidor.
– Den tiden fick jag ju aldrig. Gjermund är borta och med det försvann hela vårt liv som det skulle ha varit. Samtidigt känner jag mer och mer glädjen och kärleken till Mikkel. Det är inte det. Men när den glädjen kommer har den en mörk skugga.
– Samtidigt är det väldigt viktigt för mig att kunna känna den glädjen. Och finna nya saker att glädja mig åt. Jag minns att jag fick ett meddelande vid nyår från en väninna som ville ha med mig att gå på glaciären Jostedalsbreen i juni. Jag sa ja eftersom jag kände att jag hade lust att göra det. Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva den känslan igen, säger hon.
Omgiven av snö i Elverum klarade Elise av att ta en liten tur på skidor efteråt, efter dagar och veckor nästan utan att röra sig. Det skulle bli starten till många upplevelser utomhus tillsammans med Mikkel.
– Jag känner mig aldrig rädd eller ensam när vi två är ute på tur i skogen eller på fjället. När jag går i stan däremot, på gator omgiven av folk, är jag aldrig så ensam som då. Men ute i naturen finner jag ro. Där är vi människor små. Hela livet blir så väldigt litet i förhållande till omgivningen. Det sätter saker i perspektiv, menar hon.
När glädjen kommer har den en mörk skugga
Elise har alltid tyckt om att ta bilder på sina turer och dela dem med andra. Det har hon fortsatt med efter att Gjermund är borta. Mysiga bilder på mamma och Mikkel som ler mot varandra. Men det är långtifrån hela bilden av hur hon känner sig.
– Någon kanske reagerar på att det ser ut som att vi har det så bra. Sådan är ju världen i sociala medier där man bara ser en bråkdel av livet. Så är det för oss också. När jag är som mest förtvivlad blir det inte några bilder tagna. Jag hoppas att folk inser att det man ser i sociala medier både hos mig och andra inte är ett tecken på att hela verkligheten är sådan som den blir presenterad, säger hon.
Därför är Elise ute så ofta hon kan. Och Mikkel är med. I pulka, på ryggen, på cykel eller i kajak. Han har redan övernattat i tält 25 nätter och sovit på snön. Och nu är målet att de två ska ligga i tält minst en natt varje månad under året.
– Livet är mycket enklare ute. Jag vet att det säkert låter märkligt med tanke på att jag har tagit med en bebis ut på fjället. Men där är det bara vi. Vi ska ta oss dit, sova, laga mat och vara tillsammans. Det är inget annat vi måste göra eller hinna med. När vi är hemma är det räkningar som ska betalas, bilen skulle varit på verkstaden, du måste tvätta håret eftersom du ska gå ut och förhålla dig till en massa folk. När vi två är ute på tur tar vi bort det som brukar göra vardagen hektisk, förklarar Elise.
Många frågetecken
Mikkel var åtta veckor när han var med ut på en skidtur första gången i en bärsele på mammas mage, och fyra månader när han sov sin första natt i tält. I fjol sommar följde han med sin mamma på en riktig långtur.
– Gjermund och jag hade en plan om att resa till Nordnorge den första sommaren med Mikkel och ge sig oss ut på äventyr och besöka släkt och vänner. Därför var det viktigt för mig att genomföra turen.
– Vi tog Hurtigruten till Bodö och körde därefter vidare norrut. I början var det väldigt tufft för Gjermund skulle ju ha varit med. För att minska pressen sa jag till mig själv: Om jag klarar en vecka så ska jag var nöjd med det – och det är helt okej att åka hem igen. Men efter en vecka på tur vande vi oss vid att vara på luffen. Jag kände att jag klarade av det och det blev vår tur, Mikkels och min.
– Vi hade inte något vi skulle hinna. Vi reste dit vi, eller mest jag då, önskade och besökte många bekanta. Det hände att jag verkligen inte förstod varför jag absolut skulle åka på en sådan tur när regnet vräkte ner och tältet skulle upp. Men så kom solen och då var det glömt!
– Det slutade med att vi var ute i fem veckor. Det var både fint och tufft, men det var bra att göra det. Det var en väldigt fin resa som gjorde mig mycket starkare och bättre rustad för hösten, menar hon.
Kan du respektera valet Gjermund gjorde?
– Å, jag skulle så gärna ha sagt ja. Men det är så färgat av skuldkänslor och saknad, så jag kan inte det än. Kanske skulle det varit lättare att acceptera om jag hade vetat hur han mådde och jag hade försökt hjälpa honom. Men nu när jag ser tillbaka på våra tio år tillsammans så vet jag inte när det började.
– När började han må så dåligt? Hur var det egentligen när jag trodde att vi hade det bra? Alla fina minnen jag har, mådde han dåligt då? Nu finns det frågetecken kring alla våra upplevelser och jag undrar om det vi hade tillsammans var på riktigt. Samtidigt kommer jag ingen vart med att grubbla. Det gör det bara värre, säger hon.
– Jag måste godta att jag inte får svar på de frågorna. Men det kommer många tankar, speciellt när jag är hemma i lägenheten på kvällarna efter att jag lagt Mikkel. Då är det lätt hänt att jag tänker på hur det kunde ha varit. Jag vill ju också att Mikkel får känna den fina person Gjermund var och då måste jag ju berätta om honom. Samtidigt kräver det att jag först måste acceptera att Gjermund verkligen är borta. Och det gör så omänskligt ont att jag inte orkar det. Men jag jobbar på att försöka lite varje dag.
Hur har folk runtomkring dig reagerat på detta?
– Jag är lycklig att ha de bästa och starkaste föräldrarna man kan önska sig. De har alltid funnits där för mig och de kan komma hit till Sogndal på fem timmar. Jag hade nog inte varit där jag är i dag utan deras stöd. De respekterar också att jag helst vill fortsätta bo här och de har aldrig sagt att jag ska flytta hem. Att bo i Sogndal var en dröm som Gjermund och jag delade och därför betyder det otroligt mycket för mig att vara kvar här, säger hon.
– Jag har också upplevt en enorm omsorg och medkänsla från väldigt många här i Sogndal, något som helt klart har betydelse för att jag vill fortsätta bo här. Vi var ju helt nyinflyttade här och höll på att lära känna folk. Nu tycker jag att det är extra krävande att lära känna nya människor, då ska man ju helst ska visa sin bästa sida. Det tycker jag har varit krävande när jag tidvis har varit långt nere.
– Dessutom vet jag plötsligt inte riktigt vem jag är längre. Jag är ensam utan min bättre hälft, samtidigt som jag har fått en helt ny roll som mamma. Det är stora omställningar i livet. När jag lär känna andra vill jag vara den jag var förut, inte bara den som behöver hjälp och omsorg av andra, säger hon.
Jag känner att jag borde ha räddat honom
Elise erkänner att hon tycker att det är väldigt svårt att ta emot hjälp från andra, eller allra mest att be om hjälp.
– Jag har alltid tyckt att det har varit väldigt jobbigt med sådana som inte vill vara till besvär för andra, men plötsligt är det jag själv som inte vill vara till besvär. Jag tycker att det är fruktansvärt svårt att be om tjänster och vill helst spara hjälpkvoten till det verkligen är kris. Så det hjälper att andra erbjuder sig. Då slipper jag förhålla mig så mycket till det.
– Häromdagen fick jag till exempel ett meddelande från en av de andra mammorna på dagis om att hon hade tagit med Mikkel hem och lagat middag och att jag kunde komma dit efter jobbet. En annan gång fick jag ett spontant besök av en väninna på eftermiddagen. Hon föreslog att jag kunde ta en joggingtur medan hon passade Mikkel.
– Jag har också kommit hem och upptäckt att en väninna lagat middag till oss efter jobb och dagis. Sådana saker är så otroligt värdefulla! Då slipper jag att göra några andra val än att säga ”ja tack!”.
Blivit vuxen på gott och ont
Elise har upplevt en särskild omsorg från dem hon har lärt känna som har barn i samma ålder som Mikkel.
– De förstår säkert mer av utmaningarna som jag står inför varje dag. Som när både jag och Mikkel fick kräksjuka samtidigt och en av de andra mammorna räddade mig och tog hand om Mikkel.
– Det är fint att vara tillsammans med dem, men det kan göra ont också. När de pratar om att skaffa fler barn blir det så tydligt att livet går vidare för alla andra, säger hon.
– Det finns så klart en hel del människor som jag vet tycker att det är svårt att veta hur de ska ska förhålla sig till mig. Vad de ska säga, när passar det att fråga? Det värsta jag vet är när folk vet vad som har hänt utan att de säger något. Det gör att jag känner att det är ett ämne som är tabu, eller obehagligt, och då blir allt bara värre. Men folk är väl olika.
– En del tycker att det är bra att prata om det smärtsamma man har upplevt, andra inte. Men om man får frågan kan man själv bestämma om man orkar prata om det i stället för att andra tar valet ifrån en, påpekar Elise.
– För mig finns det i alla fall inte en enda gång när det inte passar att prata om det för det är under huden på mig hela tiden. Och jag hoppas ju att det på sikt blir så att jag kan prata om Gjermund och det som har skett utan att känna att det knyter sig i mitt bröst. Jag tror också att det som kan hjälpa mig mest för att komma dit är att prata om det. När som helst.
– Jag har också ett helt fantastiskt stöd i en väldigt bra barnmorska, som även är psykiatrisk sjuksköterska. Hon följde oss genom graviditeten, hon var med i ambulansen när vi skulle få Mikkel och hon var där när jag fick beskedet om att Gjermund var död.
Jag vet inte vem jag är längre
– Hon är en av de viktigaste stöttepelarna jag har här i Sogndal och jag vet att jag alltid kan ringa henne när jag är riktigt nere. Bara det att jag vet att hon finns där för mig hjälper. Precis som det hjälper att veta att mamma och pappa skulle släppa allt och komma hit om jag behöver det, säger hon.
Om du går några år tillbaka och jämför Elise förr och nu – hur har du förändrats?
– Jag har nog blivit vuxen, på gott och ont. Efter att Åshild dog insåg jag vad som är viktigt, vad som betyder något och vad jag vill använda mina dagar till. Jag vet ju hur fort livet kan förändras. Det här året har bara förstärkt det. Jag bryr mig nog mindre om oviktiga saker nu, säger hon.
Men mitt uppe i allt som hänt och vardagen med Mikkel finns det tid och plats för Elise?
– Jag vet inte vem jag är längre. Men jag har ju vänner som kände mig innan detta hände och de säger att jag fortfarande är den gamla Elise. Och det är ju fint. Jag är nog fortfarande en tjej som älskar att vara ute och som älskade att dela friluftslivet med Gjermund. Kanske blir det Mikkel som drar med mig ut efterhand?
– Jag gläder mig i alla fall över varje dag tillsammans med honom och tycker att det är lite vemodigt att han redan har börjat på dagis. Nu tar de mycket av hans bästa tid känns det som. Men vi har det väldigt mysigt ihop. Jag hade verkligen inte trott att mitt liv skulle bli så här. Men Mikkel ger dagarna mening.
Av Brynhild Marit Berger Møllersen
Översättning: Anette Bülow
Foto: Privat