Mikaels fru drabbades av locked-in syndrome
Mikael sörjer sin älskade Petra
Han beskriver det som att en tsunami svept över familjen.
– Men man får försöka se det som finns kvar, säger Mikael Oscarsson dröjande.
– Och redan från början när Petra blev sjuk tänkte jag att det var viktigt att hålla igång vardagen. Om det hade varit jag som legat där så hade jag blivit ännu mer ledsen om jag sett att Petra och barnen dragit upp årorna. Det alternativ jag ser som står till buds är att ro vidare.
Mikael gör en paus innan han lägger till:
– Men naturligtvis måste man också prata om det som har hänt och bearbeta det på olika sätt.
Ledamot för Kristdemokraterna
På övervåningen i villan i Almunge bjuder Mikael, riksdagsledamot för Kristdemokraterna, och yngsta dottern Alina, 5 år, på kaffe, saft och lakritskakor. I familjen finns även tonåringarna Alicia, Alexander och Robin.
– Det har såklart varit en katastrof för barnen att bli av med sin mamma, fortsätter Mikael. Oavsett om man är 41/2 år eller 19 så är det något ofattbart. Men det jag kan göra är att fokusera på barnens trygghet och framtidstro – och bygga vidare på det Petra och jag hittills har byggt.
Åkte till akuten
Det var i höstas som Mikaels hustru Petra började klaga på ont i halsen, därefter värk i nacken, kort efter att paret kommit hem från en resa till Chicago.
– Vi kom hem en tisdag. Söndagen samma vecka, när vi satt här nere vid köksbordet och åt kvällsmat, sa Petra att det kändes som om hon skulle svimma.
Efter ett besök på akuten skickades hon hem med uppmaningen att kontakta sin husläkare.
– Hon bokade en tid, men kom aldrig så långt, berättar Mikael.
En vecka senare – Petra hade då inte blivit bättre – hämtades hon i ambulans hemma. Mikael beskriver hur Alina på kvällen sprang emot honom och ledsen förklarade att ”mamma hör inte”.
– Hörseln hade försvunnit på ena sidan, men Petra var vid medvetande fram till dess att ambulansen kom. Då sa hon: ”Nu händer det något i huvudet.”
Läs också: Psykologens bästa råd i sorgen
Mikael tystnar ett ögonblick men fortsätter snart:
– Efter tjugo år av pågående samtal … det var sista gången vi pratade. Sedan blev Petra medvetslös och de bar ut henne.
Senare under natten kom det tragiska beskedet från neurologen: Petra hade drabbats av en allvarlig stroke och så kallat locked-in syndrome.
– Det är lika hemskt som det låter, säger Mikael. Man blir inlåst. Petra var totalförlamad och kunde inte tala, men intellektet fanns där, hon kände igen oss, hon kunde känna dofter och även förstå kortare budskap – det var vad läkarna förklarade.
En otrolig chock
Familjen fick även beskedet att skadorna som uppstått inte skulle gå att rätta till, men ingen visste om Petra kunde leva en månad eller fem år.
– Det var en otrolig chock att det, bara sådär, skulle ta slut på det viset, säger Mikael dröjande. Ofattbart.
Han gör återigen en paus innan han konstaterar:
– Men Petra levde ju fortfarande. Det vi kunde göra var att besöka henne, smeka hennes hand och bara vara hos henne. Vi spelade hennes favoritmusik, läste för henne och berättade om vad som hände utanför sjukhuset. Men det var så tragiskt att inte kunna fråga ”hur känner du dig?”.
Resa till Chicago
Petra var 47 år när det ofattbara inträffade. I 20 år hade hon och Mikael varit ett par. Resan till Chicago gjorde de för att fira just årsdagen av den första dejten. Den 9 november 1996 hade Mikael bjudit ut Petra. När han senare skjutsade henne hem frågade han om han fick ge henne en puss.
– Det fick jag och på den vägen är det – eller var det, säger Mikael med ett svagt leende.
Ögonen blänker till när han tar fram ett inramat fotografi föreställande honom och Petra, taget dagen efter den där första dejten. Han beskriver henne som en väldigt social och uttrycksfull person.
– Det blev vårt julkort det året. Vi kände oss så säkra på att det var vi. Den 9 mars förlovade vi oss och den 30 augusti gifte vi oss.
Mikael ler återigen när han berättar att de var noga med att fira alla årsdagar.
– Vi hade som inställning att det är bättre att fira en gång för mycket än en gång för lite.
Facebook och Instagram
Redan dagen efter Petras stroke bestämde sig Mikael i samråd med barnen för att vara öppen med vad som drabbat familjen.
– Vi var överens, en sådan här sak finns det ingen anledning att försöka sopa under mattan.
Han skrev ett inlägg på Facebook och ett på Instagram. Och responsen blev enorm.
– Ett par tusen människor hörde av sig det första dygnet med varma tankar. Det var väldigt värdefullt, både för mig och för barnen, att så många visade sitt engagemang på olika sätt. Det var inte bara vi fem som bar det här.
Att Mikael valde att berätta öppet om vad som hänt Petra och även fortsatte uppdatera sina sociala medier med känslosamma rapporter från sjukhuset, det gjorde att också andra öppnade upp sig för honom.
– Jag har aldrig hört så många tragiska berättelser som efter att det här med Petra hände. Jag dömer ingen som gör på ett annat sätt, men jag tror inte att något blir bättre av att man lägger locket på. Man får försöka sätta ord på det som hänt.
Berättade för barnen
Efter en kort stunds tystnad fortsätter han:
– Jag har hela tiden försökt vara så öppen som möjligt med allt. Jag kände från början att det var viktigt att berätta som det var för barnen, att inte dölja något. Det kändes också viktigt att inte ge löften om att allt skulle bli bra. Alexander sa en gång: ”Mamma lever, då kan ett under ske” – och under kan ske, absolut. Men det var på den nivån.
Under den ovissa tid då Petra låg inlagd på sjukhuset försökte Mikael så gott det gick att ändå göra saker som han tyckte var meningsfulla och roliga.
– Det gav mig kraft att orka med de andra svåra sakerna, säger han.
Han fick också värdefullt stöd och hjälp av sin mamma och Petras föräldrar.
Läs också: Stress och migrän ledde till Renées stroke
42 graders feber
Mikael beskriver hur Petra under sina månader på sjukhuset drabbades av flera svåra perioder med hög feber, något läkarna kallade för stormar. Hon kunde få 42 graders feber utan att man förstod orsaken.
– En gång trodde vi att det var slut, säger Mikael med blicken fäst på sin kaffekopp. De ringde efter oss och då tog vi faktiskt avsked av Petra.
Men Petra överlevde och läget stabiliserades något. Tanken var att hon skulle flyttas till ett boende, och i april firade Mikael sin 50-årsdag, trots att han först hade tänkt ställa in.
– Sedan gick det sex dagar. En tidig fredagsmorgon ringde de från sjukhuset. Då orkade Petras kropp inte mer. Då var det över. Efter fem månader och en dag. Vi hade blivit varskodda många gånger innan om att skynda oss in, men den här gången gick det så snabbt.
Mikael släpper kaffekoppen med blicken och ser upp.
– Det är fortfarande ofattbart på ett sätt, att hon är borta.
Med ett svagt leende fortsätter han:
– Ska inte Petra komma upp nu och undra vad vi gör så länge? Men jag hoppas att jag genom att berätta om det här kanske kan hjälpa någon annan.
Älskar Frost och Elsa
Lilla Alina, som älskar Disneyfilmerna Trassel och Frost, vill visa oss sin Elsa-klänning, sin koja under bordet och studsmattan på gården. En stund tidigare har Mikael konstaterat:
– En 5-åring är mitt i allt en expert på att leva i nuet.
Han har även berättat om hur värdefull tron på Gud har varit för honom och barnen.
– Det är inget lyckopiller, men det vi delar med alla andra kristna är hoppet om ett återseende, om att det finns en himmel. Den hade gärna fått vänta. Jag hade önskat att det hade kunnat bli ett annat slut. Men nu är det som det är och då finns ändå det hoppet.
Fotnot. I våras bestämde sig Mikael för att trots allt fira sin 50-årsdag. I stället för presenter önskade han bidrag till den skolbyggnad som just nu byggs i Targu Mures i Rumänien av kristna hjälporganisationen SAM-hjälp, som Mikaels bror är engagerad i. Föreningen står under Svensk insamlingskontroll. Man bygger ett ”Petrahus” med skolundervisning och matdistribution för romska barn som lever i misär.
– Mitt i allt tråkigt och hemskt kändes det fint att kunna bidra med något som kan rädda liv, säger Mikael.
Text: Lina Norman
Bild: Pernilla Wahlman
