Mia förlorade 30 liter blod vid förlossningen

Mitt i natten den 24 juli 2010 låg Mia Ebers på Halmstads sjukhus och kämpade för sitt liv. Blodet som hon behövde tog slut och ambulanser fick köra i högsta hastighet med nya påsar.

Tiden innan den dramatiska förlossningen hade Mias graviditet varit relativt problemfri, men mot slutet drabbades hon av havandeskapsförgiftning.

– Jag var jättesvullen och hade högt blodtryck. Och då var det ändå bara en mild variant, berättar Mia, 38.

Hon fick åka på kontroller två gånger i veckan till en början och så småningom ännu oftare. Barnet var beräknat till den 5 augusti, men knappt två veckor tidigare, när hon åkt in tillsammans med sin sambo Stefan Nilsson för ännu en undersökning, blev hon igångsatt.

– Det hade vi inte räknat med, men mina värden hade försämrats, säger Mia.

Förlossningen blev intensiv med snabba och kraftfulla värkar utan pauser. Till slut fick personalen använda sugklocka för att få ut lilla Ellie.

Därefter förvandlades den jobbiga förlossningen till ren livsfara för Mia.

– Jag var jättetrött och väldigt varm. Jag fick ha Ellie på mitt bröst i kanske 30 sekunder, sedan insåg de att jag inte slutat blöda.

Mias livmoder drog inte ihop sig utan fortsatte pumpa blod. Läkare och barnmorskor försökte stoppa blödningen genom att trycka och hänga på Mias mage, men det hjälpte bara tillfälligt.

– Det var framförallt en barnmorska som verkligen var en hjälte. Hon var både lång och stark och det var tur, för hon kunde lägga hela sin tyngd på min mage och dämpa blödningen innan de beslöt sig för att söva ner mig för en akut operation, berättar Mia.

– Samtidigt gjorde det så fruktansvärt ont att jag bad om att få dö i stället.

Tuff väntan för Mias oroliga sambo

När man minskade trycket på magen sprutade blodet ur Mia och åtta personer gjorde sitt yttersta för att hålla henne vid liv. Koaguleringen hade slutat fungera och blodtransfusionerna hon fick rann bara ut igen.

Sambon Stefan hade svårt att klara av den hemska upplevelsen.

– Jag trodde jag skulle svimma, jag tål inte att se blod och det var precis överallt. Jag kunde inte se barnmorskans händer när hon tryckte på magen för de badade i blod, berättar han och fortsätter:

– Men jag tog tre minuters paus på toaletten, drack vatten och sa till mig själv: ”bit ihop för fan!”, och sedan gick jag tillbaka. Jag visste att jag måste vara stark.

Under tiden sattes mer blod in och Mia rullades in för operation. Många påsar gick åt under det timslånga ingreppet och man fick skicka efter mer blod från sjukhus i Lund och Varberg.

– De trodde först inte att det var så illa, jag var vid medvetande innan de sövde mig och svarade på tilltal, vilket man normalt sett inte ska klara vid så stor blodförlust. Jag pratade visst hel del också, precis som vanligt, säger Mia och skrattar.

Under operationen fick man stopp på blödningen, men ganska snart började det sippra igen och man fick börja om.

– Jag satt tidvis med vår dotter och trodde att jag skulle bli en ensam förälder. Jag ringde alla, både Mias och mina föräldrar. Det var en chock som är svår att förklara, berättar Stefan.

Genomgick flera operationer

Han fick hela tiden nya besked och försökte läsa av läkarnas kroppsspråk när de kom för att berätta något nytt.

– Det kändes som att ha en kniv i bröstet.

Framåt morgonen lugnade det ner sig och Stefan slocknade av utmattning. De följande dagarna var Mia nedsövd och fick dialys ftersom hennes njurar lagt av. Läkarna var osäkra på varför blödningen var så svår att stoppa och visste inte exakt varifrån den kom. Mia förflyttades från Halmstad till Skånes universitetssjukhus i Malmö för att opereras av kärlexperter.

– Jag förlorade sammanlagt över 30 liter blod och det gick åt 84 påsar för att hålla mig vid liv.

Under sex operationer utförde kirurgerna de mest extraordinära insatser för att rädda Mia. Vid ett tillfälle fylldes hennes mage med 35 bukdukar för att hindra blodflödet när det inte gick att sy i det porösa området, och de blev även tvungna att operera bort hennes livmoder.

– Jag förstod nog inte riktigt vad det innebar när jag fick beskedet eftersom jag var drogad, men senare var jag förstås ledsen över att inte kunna få fler barn.

I en vecka var det osäkert om Mia skulle klara sig. Hon hade hallucinationer och hennes minnen är fragmentariska.

– Jag tyckte folk såg ut som apelsiner i ansiktet, alldeles skrovliga. Röster lät annorlunda. Jag drömde om hemliga uppdrag i ambulansflygplan runt jorden. Bebisar som spottades ut. Det var mycket märkligheter, berättar Mia med ett leende.

Hon blev övertygad om att en tavla på väggen i sjukhusrummet tillhörde henne och att alla försökte ta den.

– Jag svor som en borstbindare och min familj var nog oroliga att jag hade personlighetsförändrats helt och fått hjärnskador.

Ett mirakel att hon lever

Till slut kunde Mia skrivas ut från sjukhuset i Malmö och fick ett eget rum på Halmstads sjukhus. Hon hade gått ner 25 kilo, var sliten och hade svårt att gå.

– Jag kände mig berövad på födseln av mitt första barn. Det kändes som en mardröm. Mitt självförtroende ihop med Ellie var borta i början. Det var inte alls vad man drömt om. Man tar så mycket för givet när man ska ha barn, ingen talar om de komplikationer som kan tillstöta, säger Mia.

När hon till slut kom hem började en lång tid av återhämtning och att på riktigt bli mamma till sitt barn. Men det var först när Mia blev ensam med Ellie och Stefan gick tillbaka till jobbet som mor och dotter kom varandra riktigt nära.

– Dessutom förstod jag vilken tur jag haft. Jag levde ju. Det var något av ett mirakel. Jag kände att jag ville ge tillbaka.

För Mia blev det blev naturligt att engagera sig i och propagera för vikten av blodgivning. Mia har jobbat för att Halmstad ska få en blodbuss och hon har varit ambassadör för Blodomloppet, ett motionslopp som arrangeras i många olika städer för att belysa vikten av blodgivning.

– Jag försöker påverka så många som möjligt att ge blod. Man vet aldrig när man själv eller någon man bryr sig om kan behöva det.

Blod är en färskvara och måste fyllas på med jämna mellanrum. Påsar som inte använts måste kasseras efter en viss tid.

– Något som jag hoppas ska bli vanligare är att blodgivaren kontaktas via sms när blodet använts. Då känns det mer på riktigt, tror jag. Det blir så anonymt annars.

– Det är fantastiskt att få veta att man räddat ett liv. 

Blodtransfusioner genom tiderna

De första blodtransfusionerna började man experimentera med på 1600-talet och den första lyckade var mellan två hundar. Utvecklingen stod stilla fram till 1800-talet när man förstod att blod inte kunde delas mellan djur och människa. Det gick ändå inte alltid så bra, eftersom man inte kände till att det fanns olika blodgrupper.

1901 upptäcktes ABO-systemet av Dr Karl Landsteiner, som fick Nobelpriset för sin forskning. Nu blev blodtransfusioner säkrare. Man började även lyckas hindra koagulering och man kunde dela upp blodet i dess olika beståndsdelar för effektivare användning.

Källa: geblod.nu

Hur ofta kan kvinnor ge blod?

• Cirka 100 000 patienter får blodtransfusioner varje år.
• Det finns 95 blodcentraler i Sverige, de flesta på sjukhus, men det finns även 16 mobila enheter (blodbussar).
• Röda blodkroppar kan lagras i maximalt 42 dygn. Med andra ord behövs nytt blod hela tiden även om det inte använts.
• Kvinnor kan ge blod tre gånger om året, män fyra gånger.
• 37 procent av svenskarna har blodgrupp A, som är den vanligaste.
• Den 14 juni är det internationella blodgivardagen!

Källa: geblod.nu

Av Susanne Stamming

Foto: Susanne Stamming, privatbild