Mette: Ångrar att jag inte tog farväl av pappa
När Mettes far blev allvarligt sjuk och inlagd på sjukhus hälsade hon på honom en gång. När slutet nalkades klarade hon inte av att besöka honom utan skyllde på att hon hade så mycket att göra.
Sedan var det för sent.
Pappan lämnade mamman
Hur var din relation till din pappa?
– Pappa lämnade mamma när jag var ett år och min storasyster Laura nio. Jag träffade honom mycket sporadiskt när jag var liten, kanske två, tre gånger om året. Jag hade inte så många minnen av honom, men det hade ju min syster. För henne var det viktigt att hålla kontakten när hon själv blev vuxen.
Allt jag kunde minnas från min barndom var en frånvarande far som nästan alltid lämnade återbud när vi väl skulle träffa honom.
Laura däremot mindes en glad man som en gång varit en fantastisk pappa. De hade lekt och busat när hon var liten, han hade lärt henne läsa och följt henne till skolan första skoldagen.
Han hade varit där för henne och hennes minnen av honom var förstås helt andra än mina. Jag hade nästan inga alls.
Hur reagerade er mamma?
– Mamma kämpade för att kontakten mellan hennes döttrar och deras far skulle upprätthållas. Hon tiggde och bad honom att hålla sina avtal och ibland skällde hon ut honom. Men det hjälpte föga.
Han hade lämnat mamma och gått rakt in i ett nytt förhållande med en annan kvinna som hade egna barn. Pappas nya familjeliv betydde mer för honom än vad vi gjorde.
Gav upp
Jag erfor tidigt att jag inte kunde räkna med min far och när jag nått puberteten gjorde jag mig inte längre några förhoppningar om att vara älskad av honom. Jag gav upp, kan man säga.
Som 15-åring bröt jag själv aktivt all kontakt för nu hade jag fått nog. Det var liksom lättare att inte ha honom alls i sitt liv än att ständigt bli besviken.
Mamma förstod mig och försökte inte längre pressa på för att vi skulle ha kontakt. Den enda som träffade pappa ibland var Laura. Hon var vuxen och hade inte bott hemma på länge så jag hade ingen insikt i hur mycket hon hade med honom att göra. Jag visste bara att de fortfarande träffades.
Försökte Laura föra samman er?
– Ja, precis. När jag fyllt 20 år och bodde i egen liten lägenhet berättade Laura att pappa skulle skiljas igen.
Jag brydde mig inte om det. Jag hade inte träffat honom på fem år, vi hade ingenting gemensamt och hans liv angick mig inte, tyckte jag.
Då meddelade Laura högtidligt att min far saknade mig, men det hade jag svårt att tro på. Han hade ju aldrig orkat engagera sig i mig. Men Laura menade att det ju var jag som inte velat träffa honom de senaste fem åren.
Jag skakade på huvudet och sa till Laura att om pappa ville mig något kunde han söka upp mig själv, inte skicka henne. Jag var själv förvånad över hur skarp jag lät.
Träffade honom på en fest
Laura firade sin födelsdag några månader senare. Hon fyllde 30. Jag visste inte att hon bjudit pappa till festen, förrän jag kom in i lokalen och han stod där. Jag hälsade artigt, men skyndade mig vidare. Jag ställde mig tillsammans med mamma och hennes man vid välkomstdrinken. Tio minuters senare visade det sig att Laura hade placerat mig mitt emot pappa.
Hur tacklade du det?
– Det var ju jobbigt, förstås. Min syster hade överlistat mig. Hon försökte trumfa sin vilja igenom för hon tvunget ville att jag också skulle ha en relation till den man hon älskade så högt. Hon hade själv svikits av honom många gånger, men satte honom ändå på piedestal.
Jag fick ögonkontakt med mamma som satt så att vi kunde se varandra. Hon gav mig en medkännande blick och ett leende som uppmanade mig till att klara detta. För hennes skull låtsades jag som ingenting.
Min far hörjde sitt glas mot mig och jag besvarade artigt hans skål. Min bordsgranne var snar att reagera, lyfte även han sitt glas utan att ha en aning om att han räddade mig ur en pinsam situation.
Mest likgiltig
När jag senare tänkte på mötet på kalaset slog det mig att jag egentligen inte var sur eller arg på honom utan mest likgiltig. Det gjorde mig lite rädd.
Jag ville ju inte vara känslokall, men det var bara i förhållande till pappa som jag kände så. Och vid närmare eftertanke var det ju inte så konstigt. Han hade aldrig varit närvarande och viktig i mitt liv.
Det var mamma som fyllt mitt liv med kärlek och omsorg. Det var hon som läst godnattsagor och bakat bullar. Hon hade lärt mig gå, prata och cykla. Hon hade tröstat mig när jag var ledsen och glatt sig åt mina segrar. Hon hade varit gästfri gentemot mina vänner och hämtat mig på natten när jag började gå ut med kompisar och hon hade stått med en röd ros i handen den dag jag gick ut gymnasiet.
Var hade pappa varit? Kärlek uppstår inte ur ett vakuum.
Träffade du honom aldrig mer?
– Jo, när han blev sjuk var det Laura som såg till att vi träffades så att han kunde berätta för mig om sin sjukdom. Jag tyckte synd om honom så som man tycker synd om den som får diagnosen svår cancer. Han var rädd, kunde jag se. Men vad kunde jag göra? Jag kunde inte bota honom och jag kunde inte trösta honom. Vi var främmande inför varandra.
Mamma tyckte att jag skulle besöka honom på sjukhuset när det ett år senare var så allvarligt att läkarna inte trodde att han skulle överleva länge till Varför? undrade jag. Vi har ju ingenting gemensamt.
Men mamma menade att jag skulle komma att ångra mig om jag inte gjorde det. Och jag gick dit, men bara av plikt.
Hade inte tid att träffa honom på dödsbädden
Var det ett bra möte?
– Nej, det betydde ingenting för mig. Pappa sa att han var ledsen för att han inte hade varit där under min uppväxt och det var säkert menat som en ursäkt. Jag tog emot den, men den gjorde ingen skillnad. Jag började inte plötsligt älska honom för det.
Han levde nästan ett helt år till. En dag ringde Laura och sa att nu var det sista chansen för mig om jag ville träffa pappa. Vid det laget hade jag flyttat samman med min pojkvän och höll på med sluttentamen i min utbildning.
Så här efteråt förstår jag att jag använde detta för att kunna säga att jag inte hade tid. Tre dagar senare var pappa död och det var för sent för mig att ta farväl.
Blev det svårt för dig?
– Ja, konstigt nog. Jag blev ledsen och det hade jag inte förväntat mig.
Det var inte själva förlusten av honom som gjorde att jag grät otröstligt i flera dagar. Jag hade ju förlorat honom för länge sedan.
Men det som gått förlorat var möjligheten att faktiskt få en bra relation till honom. Så länge han levde fanns det ju en teoretisk chans till det. Nu hade den försvunnit för gott. Dörren var för alltid stängd och det gjorde mig ledsen.
De följande månaderna kom en annan känsla smygande. Först ville jag inte kännas vid den men till sist fick jag erkänna att jag faktiskt var ledsen över att jag inte tog farväl av pappa.
Jag visste att jag inte var skyldig honom något, men det hade känts bra ändå. Det hade liksom avslutat ett svart kapitel i mitt liv om jag hade satt mig på hans sängkant och förlåtit honom.
Men jag hade inte klarat det och det kommer jag förmodligen alltid att ångra. Ett farväl hade kanske också gett honom frid inför hans sista resa och jag själv hade kunnat gått vidare med lite lättare steg.
På så sätt slutade det ändå med att min far lärde mig en viktig sak. Nämligen att vi människor ska förlåta medan tid är. Vi bör värdigt ta farväl av varandra.