Matildas huvud satt löst i tolv år

I april 2007 är Matilda Nordling 14 år. På en gymnastiklektion i skolan går läraren ut för att stoppa ett bråk på skolgården och det dröjer inte många minuter förrän situationen inne i salen urartar. Vad som sedan händer följs av tolv år med sjukhusvistelser och en balansgång mellan liv och död:

En kille lyfter på skoj upp Matilda och kastar ner henne i en tjock madrass. I samma sekund som hon sätter sig upp kastar sig två andra killar över en madrass som står lutad mot väggen. Hon får 180 kilo rakt på nacken.

Panik utbryter i gymnastiksalen. Matilda är medvetslös.

– Jag minns bara att jag hörde en smäll. Jag har fått berättat för mig att skolsköterskan kom och att ambulans kallades till platsen, men att det small till är det enda jag kommer ihåg, säger Matilda, 26.

När Matilda kom till akutmottagningen i Lidköping kände hon varken igen sin pappa eller gudmor. Hon visste dessutom inte vad hon själv hette eller när hon föddes. Minnet var helt blankt.

Man bestämde sig för att göra en så kallad slätröntgen, den vanligaste typen av röntgen där man kan se skador som brutna ben och liknande. Eftersom Matildas skador inte syntes skickade läkarna hem henne med ett par kryckor.

Fick ytterligare en smäll i nacken

Två dagar efter hemkomsten fick Matilda så ont i nacken att hon inte kunde ta sig upp ur sängen. En ambulansfärd senare blev hon inlagd på Lidköpings sjukhus, men relativt omgående skickades hon i stället till barnavdelningen på Skaraborgs sjukhus i Skövde.

– Jag hade känselbortfall, hela min högersida domnade bort. Jag hade så ont i huvudet att jag kräktes, vilket läkarna förklarade som migrän.

Att det inte var migrän var Matilda säker på från dag ett. Efter en vecka på sjukhuset blev det dock bättre, och hon kunde sakta återgå till att leva ett liv som en helt vanlig tonåring. Tills smäll nummer två kom.

Under en inomhusmatch i fotboll 2009 fick Matilda en boll i nacken. Smärtattackerna var återigen ett faktum och efter en vecka på sjukhuset i Lidköping blev hon än en gång skickad till Skövde.

– Jag hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag började få ryckningar i nacken och i armen, men man hittade inga fel på mig.

Läkarna trodde hon inbillade sig

Läkarna gjorde en magnetröntgen, som visar bland annat blodkärl och skelettskador. Matilda utreddes dessutom för MS och Parkinson, men ingen lyckades hitta felet.

– Till slut sa läkarna att de trodde det var inbillning, att det var psykosomatisk värk och inget annat fel. Jag fick prata med både psykologer och psykiatriker, men de sa ju att jag var frisk. Det gick inte ihop. Jag minns när jag fick permission på min födelsedag för att åka hem och äta tårta. Så fort det guppade i rullstolen tuppade jag av.

Födelsedagen slutade med en akut ambulansfärd tillbaka till sjukhuset. Hon var iskall, fötterna var blå och blodtrycket hade rasat. Därefter följde en sex månader lång sjukhusvistelse utan permission.

Matildas familj bestämde sig för att kontakta Nackskadeförbundet. Via dem fanns det möjlighet att göra en funktionell röntgen i Finland, där man roterar på huvudet i alla yttre vinklar samtidigt som bilder tas. Då började det hända saker.

Kortfattat kan det beskrivas som att Matildas huvud satt löst.

– Man såg att första och andra kotan hade förskjutits åt höger. I efterhand förstod vi att det hängde ihop med ryckningarna och allt annat. Nerver och ryggmärg låg i kläm och jag hade jättestora nervskador.

Att få svart på vitt vad felet faktiskt var innebar en lättnad för Matilda. Nu fanns det bevis på att det aldrig hade rört sig om psykosomatiska smärtor. Tillsammans med ett smärtteam vid Östra sjukhuset i Göteborg kom man fram till att man skulle lägga blockader och spruta in kortison genom fasettlederna mellan kotorna.

– Det var det värsta jag har varit med om, det var inte humant. Smärtan var extrem. Men när jag väl hade fått kortisonet blev jag helt normal. Jag behövde inget smärtstillande, ingenting, berättar Matilda.

Operationen gick inte som förväntat

Tack vare sprutorna kunde hon börja skolan igen. Hon kunde springa ut med resten av avgångsstudenterna på De la Gardiegymnasiet 2011 och även ta körkort. Så fort hon började må sämre fick hon en ny spruta som ställde allt till rätta igen.

En operation på Matilda var nu genomförbar. En forskare i Uppsala hade en teori om att man kunde ta ben från höften, och på så sätt, med hjälp av stålkrokar, låsa de skadade kotorna i nacken.

– Det var det enda alternativet. Hade jag inte fått den operationen hade jag inte levt i dag. Men jag blev ändå inte bra. Värken försvann inte trots rehabilitering och flera besök hos sjukgymnast varje vecka.

Det visade sig att Matildas operation inte gått som förväntat. Stålkrokarna som fästs vid kotornas utsida skavde in i skallbasen och alternativet var att genomföra ytterligare en operation.

I mars 2013 togs krokarna ut igen för att underlätta värken. Efter det fanns det enligt läkarna inget mer de kunde göra.

– Jag åkte in och ut med ambulans. Så fort jag fick värk tuppade jag av. Jag spydde hela tiden, vilket innebar att jag inte fick i mig medicinen.

Drabbades av hög feber

Matilda åkte fram och tillbaka mellan sjukhusen i ett par år, totalt runt 80 gånger. Under 2016 blev hon riktigt dålig igen men nekades vård. Då fick Matildas mamma Annika Nordling nog och skrev ett inlägg på Facebook som snabbt blev en snackis i Skaraborg.

Familjen fick nys om en behandling i Vallentuna där man testade att bedöva vissa områden i nacken och ryggen. Det hjälpte för stunden, men till slut insåg man att Matildas skador var för svåra att hantera och större än vad de kunde hjälpa henne med.

– Under nästan hela 2018 pendlade jag mellan hemmet och akuten och fick smärtstillande som hävde de värsta smärttopparna. Jag hade hängande öga, förlamning i höger sida, tuppade av och spydde om vartannat och det tillkom även inkontinensbesvär.

I augusti 2018 blev Matilda inlagd en vecka på Sahlgrenska i Göteborg. På hennes egen begäran gjordes en magnetröntgen som visade diskbråck mellan fjärde och femte kotan. Men även den här gången fanns det ingenting läkarna kunde göra och Matilda blev skickad tillbaka till sjukhuset i Lidköping – i en vanlig transport.

– Efter första guppet tuppade jag av. Mannen som jag delade transport med fick hålla koll på mig hela resan eftersom jag tappade syresättning och puls under avsvimningarna när smärtan blev för hög. Vi fick stanna till vid ambulansstationen i Vara där jag kunde få smärtlindring för att klara mig till Lidköping.

På sjukhuset i Lidköping blev Matilda inlagd. Värken blev värre, hon hade svårt att röra sig, inkontinensbesvären försvårades och hon kunde inte gå på toaletten själv. Det blev mindre och mindre tid i rullstolen i sällskapsrummet och mer tid i sängen för att försöka sova tills det var dags för nästa medicindos.

– Så fort jag tog i eller böjde mig framåt fick jag krampanfall. Det var den första nya grejen. Efter ytterligare en vecka pendlade jag mellan 34,7 och 41 grader, och det var då läkarna fattade att det här var på riktigt. Det går inte att framkalla 41 graders feber.

Fick ekonomisk hjälp för operationen

Det Matilda behövde nu var en steloperation av ett expertteam på det privata specialistsjukhuset Hospital Teknon i Barcelona. Men Försäkringskassan avslog ansökan om att bekosta operationen. Matildas bästa vän startade då en insamling på Facebook som snabbt fick stort nationellt genomslag.

Över 300 000 kronor samlades in och Matilda kunde betala handpenningen för en operationstid i Spanien.

Men när läkarna på Lidköpings sjukhus förstod att Matilda var döende betalade de den totala kostnaden på över en miljon kronor för operationer, eftervård och det ambulansflyg som krävdes för att få ner Matilda till Barcelona i november 2018.

De insamlade pengarna gick i stället till boendekostnader i Barcelona, mediciner, transport och andra omkostnader på plats. De möjliggjorde också att Matildas vänner och anhöriga kunde följa med och hjälpa henne dygnet runt i över sex veckor.

Utan operationen i Spanien hade Matilda haft mellan en och tre veckor kvar i livet. Trots ett lyckat resultat är Matildas kamp långt ifrån över. Nacken och ryggraden som har varit snedställda i tolv år har nu blivit raka, men läkningsprocessen har lett till komplikationer.

Bland annat har en ven från hjärnan ner till nacken blivit förträngd, vilket resulterat i att Matilda för varje dag som går nu förlorar syn och balans.

Ytterligare en operation påbörjades i Barcelona i slutet av februari, men på grund av en blodpropp nära hjärnan fick den avbrytas. Nu väntar återigen en ny operation där ett rör i venen ska opereras in för att förhindra att den viker sig och stoppar flödet till hjärnan.

– Jag lever med extrema hjärnsmärtor och krampanfall eftersom syresättningen inte är som den ska. Värken är värre än innan, men mycket är operationsvärk och det kan ta flera år innan den försvinner, säger Matilda.

Inte arg på killarna som välte madrassen

Eftersom hon måste genomgå fler operationer med nödvändig eftervård har en ny insamling startats.

– Jag och familjen har tömt våra konton för att ha råd. Det finns specialister i Örebro som kan göra de ingrepp som behövs, men väntetiden är för lång. Jag har inte den tiden.

Trots att Matilda har pendlat fram och tillbaka mellan olika sjukhus i tolv år är det ingenting hon fokuserar på. Hon ser det snarare som att det kanske trots allt fanns en mening med den där smällen på gymnastiklektionen.

– Att jag fick den här nackskadan i stället för någon annan kanske har en mening. Att det drabbade mig är för att jag klarar av det. Tolv år av mitt liv har försvunnit, men det är ingenting jag kan grubbla över, för det är så det är. Som tur är blev det inte 20 år av mitt liv.

Och killarna som orsakade det hela? Matilda vet inte vilka det var, men hade gärna träffat dem för att tala om att hon inte hyser några agg.

– Det var en olyckshändelse. Det var ingens mening att det skulle gå så illa att de nästan hade ihjäl mig. Det som hände, det hände. De har säkert taskigt samvete, men jag är inte arg på någon, säger Matilda.

Under de tolv år som Matilda dagligen kämpat med smärtor, kramper och kontinuerliga sjukhusvistelser har hon mellan varven jobbat på Elgiganten i Lidköping och även varit instruktör på ett gym.

– Jag vet att mitt psyke är starkt, men jag fattar inte själv hur jag har orkat gå igenom allt det här. Jag har kämpat, för jag hade inte mått bättre av att låta nackskadan ta över min kropp. Det är två olika saker. Jag har ett liv och jag har en skada, men skadan är inte mitt liv.

Av Jennifer Last

Foto: Martin Frick och privata