Martina tar hand om övergivna djur
På Martinas gård i ångermanländska Bredbyn vimlar det av djur. Totalt har hon ett 50-tal varelser av olika slag och brukar lite skämtsamt kalla sitt hem för ett zoo. Men det är inget som stör, för hon verkar leva enligt devisen ”the more the merrier”.
Inne i huset samsas katter och hundar av olika raser med hängbuksvinet Loke. Den sociala och nyfikna grisen är det enda djur som Martina själv har köpt.
Han passar perfekt in med de övriga djuren och springer gärna omkring och grymtar och kollar in vad alla kompisar på gården har för sig. Ibland ställer han till oreda när han bökar upp stängsel så kaninerna smiter ut.
– Men grisen är underbar när det kommer nya katter som bråkar. Han gillar inte när det blir slagsmål, så då går han emellan och avbryter, berättar Martina.
Ute på gården och i ladugården finns även en kviga, en häst, ett gäng får, getter, höns och kycklingar. En mer exotisk fågel tronar också i djursamlingen – påfågeln Ymer.
– Han var min tredje påfågel och honom fick jag av min kära sambo Rasmus, säger Martina, som numera hittat flera kompisar till den vackra och sällskapssjuka fågeln.
Ger hem åt djur som valts bort
De flesta djuren har hon tagit hand om efter att de valts bort av en eller annan anledning. Vissa har haft fysiska brister eller en allergisk ägare, men många djur har också behandlats illa eller kasserats när de inte längre är önskvärda eller tillräckligt produktiva.
– Tyvärr vimlar det av bortvalda djur på olika köpsajter, det är väldigt tråkigt. De djur som har noll värde i andras ögon är de som är allra mest värdefulla för mig, säger Martina.
Dobermannen Kani är en trogen följeslagare som inger respekt. Han är en vovve med en våldsam bakgrund och vägde bara 14 kilo när han kom till gården. Det har krävts tid och mycket kärlek för att få honom att fungera på en gård.
– Han var undernärd och hade blivit misshandlad, bland annat hade han fått sina tänder utsparkade. I början var han väldigt aggressiv och vi har haft våra fajter, men nu är han hur lugn och trygg som helst.
Samarbetar med en veterinär
För Martina är det viktigt att alla på gården ska trivas, men också att sambon Rasmus ska få det utrymme han behöver. I dag säger hon därför nej ibland när någon hör av sig om ett nytt djur.
– Det finns ju en gräns för hur många jag kan ta emot med tanke på utrymmet, dessutom kostar det mycket pengar. Vissa tror att jag tjänar pengar på djuren som är gratis, men det kostar massor eftersom alla ska ha mat. Dessutom är de ofta i ett skick som kräver veterinärvård, säger Mar tina som samarbetar med en veterinär.
Tanken är att djuren ska placeras ut, men vissa blir kvar.
– Det är inte alltid enkelt att hitta ett nytt hem och jag ställer höga krav, säger hon.
Blir fäst vid djuren
Sambon Rasmus är väldigt förstående inför Martinas intresse.
– I början funderade han nog på om jag var en ”crazy cat lady” och hur många djur jag egentligen skulle samla på mig. Sedan mjuknade han och nu är han minst lika fäst vid dem som jag, säger hon.
I en hage utanför huset står flera djur, bland annat oxen Panzar, som har en alldeles speciell plats Martinas hjärta. Honom har hon tagit hand om sedan han var en nyfödd tjurkalv. Hon jobbade då på en gård och förstod att Panzar skulle slaktas eftersom han var underutvecklad.
I dag är han fem år och kolossal. Han väger 700 kilo men är fortfarande lika tillgiven.
– Med den starten han fick så har vi ett starkt band. Han är min bebis, men han kan inte längre krypa upp i mitt knä – även om han tror det ibland, säger Martina och skrattar.
Djuren hjälpte när Martina blev mobbad
Martina har varit en djurvän av stora mått ända sedan hon var liten. I Vilhelmina där hon växte upp lärde hon sig mjölka av sin mormor som hade ett jordbruk. I skolan blev hon mobbad under många år, men hos djuren fann hon en fristad.
– Hos dem kunde jag gråta ut och prata om det jag inte vågade berätta för någon annan. Djuren älskar ju ovillkorligt, oavsett hur man ser ut, säger hon.
Martina och hennes syster tog hand om hästar på somrarna, och efter skolan började hon jobba i en mataffär. Redan då började hon ta hand om djur som skulle avlivas eller hade blivit övergivna.
När hon så småningom flyttade söderut till Ångermanland hade hon nästan 80 djur med sig i en stor transport. Hon fick jobb som djurskötare samtidigt som hon fortsatte ta hand om djur på fritiden.
Alla djur har inte farit illa men ändå blivit bortvalda.
– Många kan eller vill inte ta hand om dem längre men vill slippa ta beslut om avlivning, säger Martina.
Är personlig assistent och stödfamilj
Martina har alltid haft hösnuva och lindrigare allergi mot spån och halm. Och när hon jobbade som djurskötare utvecklade hon även astma och allergi mot korna, och så småningom mot vissa andra djur. Fåglar är värst. Tack vare mediciner och att sovrummet har blivit en djurfri zon fungerar det ändå bra. I det lantliga köket frodas även massor av gröna växter som gör luften renare.
För att kunna finansiera djurverksamheten har Martina fyra olika jobb. Förutom att hon jobbar som mjölkare och djurskötare så är hon också personlig assistent till två barn med speciella behov och ledsagare på kvällarna. Alla helger utom en i månaden är hon och sambon dessutom stödfamilj och avlastning.
– Djuren och de här barnen kompar jättebra. De barn man inte kan nå fram till kan man få kontakt med genom djuren, säger hon.
Antalet oönskade djur ökar
Att dessutom ta hand om alla de egna djuren är visserligen är tungt arbete, men något som ger mer energi än det tar, förklarar Martina. Det är under hundpromenaderna och ridturerna i den fina omgivningen som hon tankar energi.
– Jag känner mig inte alls slutkörd utan trivs med att ha så många järn i elden. Jag skulle aldrig välja bort djuren, jag behöver dem för att orka och det är stort att få förtroendet att ta hand om dem, säger hon.
Behovet av att ta hand om oönskade djur ökar ständigt och det är kö till gården. Martina och sambon hoppas kunna utveckla verksamheten ännu mer.
– Jag brinner för att ge djuren stabilitet och trygghet, säger Martina.
Av Annika Sohlander