Martin och Malin möttes på ett läger för cancersjuka ungdomar
Fyraårige Harry leker på golvet medan Hilda, femton månader, sitter med vid matbordet hemma i huset i Sandviken. Mycket har hänt sedan deras föräldrar möttes i tonåren.
– Vi hade roligt ihop från dag ett, konstaterar Malin Törnblom med ett leende. Det har vi än i dag. Och vi förstår varandra. Har man inte haft cancer gör man inte det på samma sätt.
Hennes sambo Martin Öhlin var tretton år när han diagnostiserades med leukemi.
– Jag hade aldrig legat på sjukhus tidigare. Jag visste inte vad leukemi var. Men när de sa cancer fattade jag och tänkte, ”jag kommer nog inte hem idag”, berättar han.
Malin var några år äldre när hon upptäckte en knöl på magen.
– I min värld var en tumör bara att ta bort. Det var så läkarna tänkte också. Men jag fick en inflammation som förvärrade allt och då insåg jag, ”shit, jag kan dö”, säger Malin.
Opererade bort flera organ
Det var en i omklädningsrummet efter gympan som Malin upptäckte knölen. Hon var femton år när vardagen plötsligt förändrades och hon lades in på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm, långt hemifrån Linköping.
– Jag var inlagd i nästan sex månader. Det berodde på inflammationen jag drabbades av efter min första operation. Ett tag ville jag dö. Det var så jobbigt att leva just där och då. Det läckte var ur magen och jag kunde inte äta någonting på ett halvår, berättar Malin.
Vid en andra operation togs hela tolvfingertarmen, halva magsäcken, gallgångar och en stor del av bukspottkörteln bort.
– Jag minns än i dag hur pappa satt på sängkanten innan jag skulle sövas. Det var som att ta farväl. Det kändes som att jag dog. Vi sa verkligen hejdå på riktigt.
Men den stora operationen som varade i tolv timmar lyckades och två veckor senare skrevs Malin ut. Fysiskt blev hon snabbt bättre men psykiskt satte sjukdomen sina spår.
– Jag blev erbjuden kuratorstöd på sjukhuset men tog inte den hjälpen då. Jag hade pappa som jag pratade med. Fast senare, när jag var runt 20 och det på riktigt slog mig vad jag varit med om, fick jag dödsångest. Jag började gå till en psykolog som hjälpte mig att ändra mitt tankesätt lite, berättar Malin.
Hon tystnar ett ögonblick innan hon fortsätter:
– Jag ville heller inte skaffa barn först – jag var så rädd att de skulle få cancer. Men efter samtal med läkare fick vi veta att risken att våra barn skulle få cancer var försvinnande liten. Nu är jag glad för varje dag jag lever. Jag känner mig så tacksam varenda morgon när jag vaknar.
Leukemin började som ont i knäna
Både Martin och Malin, som är jämngamla och hunnit fylla 31 år, upplevde att cancern gjorde det svårt att som tonåringar behålla vänner.
– Jag tappade allt och kom ifrån mina kompisar eftersom jag låg på sjukhus 20 mil hemifrån, säger Malin.
För Martin kretsade livet, innan tillvaron vändes upp och ned, kring idrott och framför allt innebandy – men den gemenskapen togs ifrån honom. En helg när han var på cup kände han plötsligt att hans knän gjorde ont.
– Hemma fick jag feber utan att egentligen tänka så mycket på det. Men när mamma upptäckte knölar stora som plommon bak i min nacke åkte vi direkt till vårdcentralen.
Se också: Kristin fick cancer i foten – och blev blind
Därefter gick allt snabbt. Inom loppet av ett dygn, från att de första proverna togs i Sandviken, hade leukemidiagnosen fastställts och cytostatikabehandling påbörjats på Akademiska barnsjukhuset i Uppsala. Ett återfall gjorde att Martin, när han var runt femton år, även behövde genomgå en benmärgstransplantation.
– Det tog lång tid att komma tillbaka – både fysiskt och mentalt, säger han dröjande.
Martin förklarar att han när han blev sjuk förstod allvaret, men samtidigt hade han den första tiden knappt ork att reflektera.
– Jag mådde väldigt dåligt på grund av behandlingen, så i början handlade allt bara om att ta sig igenom dagarna. Men längre fram pratade jag en hel del med sköterskorna om döden och sådant. Jag pratade med mina föräldrar också, men det kändes skönt att även ha andra att vända sig till. Jag minns flera av sköterskorna, de blev som kompisar. Vid ett tillfälle kom en av dem in och la sig på min säng. Han sa sedan rätt ut: ”Vet du att du kan dö av detta?” och ”hur känns det?”
Barncancerfonden bjöd in till läger för ungdomar
Martin konstaterar att en stor del av tonårstiden gick förlorad och han kände att han halkade efter sina kompisar.
– Det var så mycket jag inte kunde göra. Jag var i skolan en gång mellan behandlingarna för att hälsa på. Jag minns tydligt att det kändes så konstigt. Jag kände mig udda.
Han tvekade först när Barncancerfonden bjöd in till läger i Varberg 2007. Det var en stor grej att ensam åka 70 mil för att träffa helt okända människor.
– Det var inte alls självklart för mig att åka, minns Martin. Men min mormor sa: ”Du kanske träffar en söt liten tjej där.”
Martin ler lite och fortsätter:
– Om inte mormor lagt sig i så hade jag nog inte åkt.
Även Malin, som fått en inbjudan till samma läger, kände sig först tveksam.
– Jag trodde att det skulle vara ett snyftläger, men det var allt annat än det. Vi fick chansen att släppa våra sjukdomar och bara ha roligt. Fast det var nära att jag inte kom i väg. Jag blev matförgiftad strax innan.
Bytte nummer och hördes direkt
Men hur det än var så satt Malin och Martin en dag på samma tåg mot Varberg, i stunden ovetandes om varandra. Väl framme visade det sig att de skulle dela taxi, och som Malin själv uttrycker det klickade det på en gång.
– Vi var bara sju ungdomar på lägret så vi lärde alla känna varandra snabbt, men just Martin och jag blev väldigt tighta, säger hon.
– Jag försökte hela tiden umgås lite extra med Malin, fyller Martin i. De andra var också trevliga men det var något speciellt med henne, säger Martin och vänder sig mot Malin:
– Jag var blyg men det var du också. Vi hade verkligen jätteroligt på det där lägret.
Och när så vistelsen var över fanns det egentligen ingen tvekan.
– Vi kramades hejdå och bytte nummer. Sedan åkte vi i väg, i varsin taxi denna gång. Men vi började skicka sms redan på vägen hem. Två veckor senare åkte jag upp till Martin. Det var verkligen vi direkt, säger Malin med ett leende och fortsätter:
– Vi sågs varenda helg. Vi deltog också tillsammans i ytterligare läger som Barncancerfonden ordnade. Jag var inte alls intresserad av att hänga med folk i skolan. Det var så mycket festande hela tiden, och jag fick inte dricka alkohol på grund av min sjukdom. Jag blev så glad när jag träffade Martin eftersom vi verkligen förstod varandra. Efter cancern hade jag tänkt en hel del på ”hur ska jag kunna träffa någon?”
Rikare på erfarenhet på grund av cancern
Efter studenten fick Malin ganska omgående jobb i Sandviken och hon lämnade hemstaden Linköping för ett liv tillsammans med Martin.
– Vi hade noll andra planer kring framtiden, säger hon. Vi ville bara ha det bra tillsammans, med hus och jobb. Jag känner att jag blev vuxen väldigt snabbt. Det som hände gjorde att jag fick en annan syn på livet.
Martin nickar.
– Man har blivit… inte klokare kanske, men lite rikare på erfarenheter. Ett tag kände jag mig trött på alla som klagade över småsaker, då var det frustrerande. Men nu inser jag att det inte är lätt när man inte har den här erfarenheten. Det är värdefullt, jag är glad att det ändå gett något – men jag önskar att man inte hade behövt gå igenom cancer.
Hilda har tröttnat på att sitta vid bordet och vill ner på golvet till sina leksaker.
– Hon har fått sitt andranamn Viola efter Martins mormor, berättar Malin och ler.
– Mormor tycker att det är väldigt roligt att vi träffades på lägret, säger Martin. Hon brukar skratta och säga ”jag sa ju det!”
Även Harry är färdig med att roa sig själv och vill gå till lekparken.
– Jag är livrädd att bli sjuk igen, säger Malin dröjande. Men nu när vi har barnen känns det som att livet ger tillbaka. De är helt friska och vi har fullt upp. Innan var jag en liten grubblare.