Marleéne fick ett mardrömssamtal: Din son är död

Glittrande, blå ögon och ett leende som leker i mungipan. Det är så de flesta minns Gustav Otmalm-Haetta. Han blev bara 22 år, men är ständigt närvarande i sin mammas hem i den lilla byn Högsön i Norrbotten.

Marleéne Otmalm, 57, är mamma till sju barn. Gustav var den fjärde i ordningen. Han kom som en liten glädjespridare och solstråle till familjen när de tre äldre syskonen var 7, 9 och 17 år.

– Jag har själv vuxit upp i en stor familj och sa tidigt att jag ville ha sju barn, och så blev det. Barnen är min stora rikedom, säger Marleéne och berättar att hon alltid levt för Malin, 40, Mathias, 33, Michael, 31, Gustav, Carl, 22, Philip, 19 och Izabelle, 17.

Huset var under många år fullt av barnaspring, men nu har alla flugit ur boet. I huset, som hon delar med sambon Lars, pryder porträtt av barnaskaran väggarna i kök, hall och vardagsrum och Gustavs studentmössa kröner vitrinskåpet i köket. Det är ett år sedan familjen kastades in i den värsta tänkbara mardrömmen när Gustav tog sitt liv. För Marleéne är det viktigt att Gustav är synlig, både i bilder och minnessaker, men också att hans minne hålls vid liv genom att man pratar om honom.

– Om vi pratar om Gustav så har han funnits och om vi pratar om självmord så kanske vi kan förhindra att någon annan tar sitt liv. Genom att berätta vad som hände oss kan andra få ett bättre omhändertagande när den stora livskrisen är ett faktum.

Sonen hade ett stort hjärta

Marleéne torkar tårar ut ögonvrån när hon pratar om sin älskade Gustav. Han var den lille killen som alltid var glad, en riktig spelevink. Han var också den lille killen som tidigt visade att han hade ett stort och varmt hjärta, som ömmade för att alla skulle ha det bra och få vara med.

– Jag minns när Gustav inte blev bjuden på ett kalas, dit alla andra kompisar skulle gå. Det gjorde ont i mammahjärtat, för så skulle Gustav själv aldrig ha gjort. Gustav värnade alltid om att ingen skulle vara ensam och hade ett stort rättspatos. Hans kompisar samlades ofta hos oss, vi hade aldrig någon begränsning för hur många vänner barnen fick ta hem. När han blev äldre cyklade han allt vad han kunde nästan en mil för att stötta en vän som hamnat i en kris. Han månade om alla.

Marleéne beskriver Gustav som en kille som hade mycket bus i sig och nära till skratt.

– Men han blev också sårad och ledsen ganska lätt. Han var inte killen som bara skakade av sig elakheter.

Fram till nian spelade Gustav basket och Marleéne var en engagerad idrottsmamma, precis som hon varit för alla sina barn. Att Gustav valde att gå i sin mammas fotspår, och utbilda sig till kock, kom till en början som en överraskning.

– Ja, när Gustav var yngre brände han alltid vid kastrullerna, säger Marleéne och skrattar.

Gustav kom att bli en mycket duktig kock, som hade jobb redan vid sidan av gymnasiestudierna.

– Han jobbade på stjärnkrogar i både Danmark och Sverige och pratade ofta om att vi skulle starta en restaurang tillsammans en dag.

Ett fruktansvärt besked

Mor och son kom också i perioder att jobba tillsammans och det var en tid som Marleéne minns med värme. Men sedan förändrades allt. Gustav hamnade i en osund relation och började ganska snart att må dåligt.

– Han hade haft flera fina, längre förhållanden. Gustav var en trogen och kärleksfull kille. Men nu hamnade han i en relation där hans tillvaro begränsades och kontrollerades av en partner som inte mådde psykiskt bra.

Marleéne skakar på huvudet. Både hon och Gustavs syskon försökte övertala honom om att lämna den destruktiva relationen, det var så tydligt att ingen av dem mådde bra.

När Gustav valde att stanna i relationen bestämde sig Marleéne för att stötta det unga paret och hon ställde upp för dem på alla sätt hon kunde. Hennes inre övertygelse är att alla har rätt till en andra chans. Samtidigt gnagde oron i henne.

– Men när vi i familjen frågade hur Gustav mådde sa han alltid att det var lugnt, allt var okej, allt skulle bli bra. Han brukade klappa mig på axeln och se på mig med de där glittrande ögonen, säger Marlenée.

Men allt var inte okej. Det var långt ifrån okej.

När den stora familjen som vanligt planerade för ett gemensamt påskfirandet förra året försökte Gustavs bror övertala honom att också följa med till stugan. Där skulle de som vanligt åka skoter, grilla god mat och umgås. Men Gustav kom inte.

På långfredagen åkte familjen iväg på en pimpeltur i solen, men Marleéne valde att stanna i stugan. Hon plockade undan efter frukosten och tänkte bara sitta och ta det lugnt en stund när hon fick en sms-avisering i mobilen. Någon undrade om hon var hemma. När Marleéne svarade att hon var i familjens stuga ringde telefonen.

– Jag hann bara svara när en privatperson kort utbrast: ”Gustav har hängt sig. Han är död.” Jag sprang ut ur huset, jag kunde knappt andas och skrek och skrek tills jag rasade ihop i snön.

Stöttar varandra inom familjen

Stuggrannar hade hört Marleénes avgrundsvrål och kom till undsättning. Med nöd och näppe fick den svårt chockade Marleéne ur sig att hon behövde hjälp med att få hem de andra i familjen.

– Det var en av Gustavs bröder som kom först. Han och Gustav stod varandra nära, så som det är när man är nästan jämnårig. Det gör fortfarande så ont att tänka tillbaks på smärtan jag såg i min sons ögon när jag talade om att Gustav tagit sitt liv. Att behöva tala om för Lars och syskonen att Gustav var död slet sönder en del av mitt hjärta.

Marleéne suckar, skakar på huvudet och berättar att tankarna bara snurrade i ett enda kaos. Hon måste få veta mer! Var det ens sant att Gustav var död?!

– Jag ringde 11414 och frågade om det var sant att min son hängt sig i en lägenhet i Luleå. De visste ingenting och trodde att någon bara ringt och skämtat med mig. Jag och mina barn ringde förtvivlat överallt för att få ett svar. Var fanns Gustav? Hur hade det gått till? Var han ens död?

Det visade sig att en polispatrull var på väg hem till Marleénes tomma hus. Den dirigerades om och till slut bekräftades den fruktansvärda händelsen av myndighetspersoner.

– Men fortfarande kunde ingen säga var Gustav fanns. Jag ville ju åka till honom på en gång! Vi fortsatte att ringa runt och fick till slut veta vilket bårhus han tagits till. Jag får aldrig tillbaka Gustav, hur mycket jag än skriker och bråkar. Men jag hoppas verkligen att inte andra behöver drabbas av samma obefintliga omhändertagande som vi gjorde.

– Som tur var hade vi varandra, vi kunde hjälpas åt att ringa och stötta varandra. Vi åkte också in till bårhuset tillsammans för att se Gustav. Det var fruktansvärt, men Gustav såg så fridfull ut. Han log och ögonen, som var öppna, glittrade som alltid.

Marleéne torkar sig i ögonvrån, det gör ont att prata om den svåra smärtan och den avgrundsdjupa sorgen.

– Mina barn har alltid varit viktigast för mig och nu kände jag att jag måste fokusera på att de andra barnen skulle orka ta sig igenom det här. Det hjälper mig att gå vidare. Jag MÅSTE orka. Gustavs död har gjort oss alla så illa.

Marleéne berättar att hon började jobba direkt efter påskhelgerna. Att lägga sig i fosterställning gjorde smärtan ännu värre. Hon pratade om Gustav och var från första början öppen med att sonen tagit livet av sig.

– Vi måste sätta fokus på ungdomars psykiska ohälsa och på den bristfälliga psykvården som skickar hem ungdomar med tabletter som de i vissa fall tar sitt liv med när de kommer hem. Vi måste våga prata om självmord. Vi måste göra något för att få ett slut på det. Jag känner tyvärr till alltför många unga som tagit sitt liv, det gör vi nog alla, säger Marleéne.

Hon tycker att samhället måste bli bättre på att uppmärksamma de som lider av psykisk ohälsa och de som blir kvar efter att någon tagit sitt liv. Själv bearbetar Marleéne sin sorg genom att engagera sig i Suicide Zero och genom en minnesfond som hon startat i Gustavs namn. Genom den ska unga som har det svårt få stöd.

Marleéne har sitt största stöd i sambon Lars och barnen. Hon hämtar också kraft att orka gå vidare genom att besöka Gustavs grav, så gott som dagligen.

– Jag pratar med honom, jag känner hans närhet och värme. Gravstenen är prydd med en bild av Gustavs tatuering. Den lät jag själv tatuera på min arm samma dag som Gustav skulle ha fyllt 23 år.

Marleéne berättar att alla som stått Gustav nära fick ta en av hans ägodelar som minne. Själv tog hon hans älskade kockknivar, men de ligger fortfarande nedpackade.

– Barnen säger att jag ska ta fram dem och använda dem och det kommer jag nog att göra. Så småningom.

Marleénes ögon tåras ännu en gång och hon konstaterat att nej, hon kommer aldrig att bli hel igen och tårarna tar aldrig, aldrig slut.

– Men så länge jag pratar om Gustav har han funnits. Jag har burit honom, fött honom och haft honom i 22 år och de åren vill jag för alltid hålla levande.

Fyra självmord varje dag

• Varje år tar cirka 1 500 personer sitt liv i Sverige. Det är ett självmord var sjätte timme eller cirka fyra människoliv om dagen.
• Cirka 15 000 personer om året gör självmordsförsök och cirka 150 000 har allvarliga självmordstankar.
• Cirka 70 procent av dem som tar sitt liv är män, men kvinnor utgör den största andelen som gör självmordsförsök.
• Inom HBTQ-gruppen är både självmordstankar, självmordsförsök och självmord vanligare än i befolkningen som helhet.
• Suicide Zero är en ideell organisation som sedan 2013 arbetar för att radikalt minska självmorden. De arbetar för att öka kunskapen hos politiker, journalister, vård- och skolpersonal samt allmänheten.

Fakta: suicidezero.se

Mår du dåligt? Här kan du få hjälp

Hit kan den som mår dåligt vända sig:

• SOS alarm. Vid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring alltid 112.
• Mind självmordslinjen, en stödlinje för personer med tankar på självmord. Öppen 06–24 varje dag, tel: 90101, chatt: chat.mind.se, mejl: [email protected].
• Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning, tel: 1177.
• Hjälplinjen, alla dagar 13–22. tel: 0771-22 00 60. www.1177.se/Om-1177/Om-Hjalplinjen
• Jourhavande präst, alla dagar 21–06, tel: 112.

Suicid-preventiva dagen

Den 10 september är det internationalla suicidpreventiva dagen. Den lanserades av Världshälsoorganisationen WHO för att sätta arbetet med att förhindra självmord på agendan.

Av Birgitta Lindvall Wiik

Foto: Birgitta Lindvall Wiik och privat