Mark Levengood om den svåra förlusten: Det har varit ett sorgens år

För Mark Levengood var 2020 ett undantagsår. På flera sätt.

– Först och främst har det varit ett sorgens år. Min mamma dog i början av året, så när coronan kom var livet redan lågmält. Familjen har levt i en sorts social bubbla sedan dess.

Just nu är han aktuell med både en bok – Vi får väl trösta varandra som kom ut förra året – och en podd i Sveriges radio tillsammans med maken Jonas Gardell.

– Vi är lite som mediala kackerlackor, jag och Jonas. Världen förändras, men vi poppar alltid upp igen.

Mark Levengood, 56, tror att vi snart kommer att se tillbaka på 2020 som ”det konstiga-konstiga året”.

– Men vi får inte styras av vår egen rädsla för då blir samhället oerhört dumt. Blir man rädd så slås strömmen av i hjärnan, man blir korkad helt enkelt.

Inte ens han själv har kunnat hålla dumheten ifrån sig alla gånger.

– Jag var på en Finlandsbåt när det kom fram en herre till mig och sa: ”Min mamma är lite förkyld, men hon tycker så mycket om dig, får hon ta en selfie med dig”. Näe, sa jag. ”Varför inte det”, frågade mannen lite surt. ”Jag som trodde du var så trevlig”. Det är väl inget trevligt med att ta en selfie med någon gammal dam som är förkyld? sa jag. Då tittade mannen förvånat på mig: ”Förkyld? Jag sa ju bara att hon är lite FÖRSYNT”.

Mark fnissar gott åt sitt eget hörfel.

– Man kan tydligen få corona i öronen också. Men min mormor brukade säga att ”saliga äro de korkade ty de kommer att flyta när floden kommer”.

Mark och Jonas öppna hem

Personligen tycker Mark att den sociala isoleringen har varit värst.

– Äldre släktingar som man inte får träffa och står man där och skriker: ”vi får inte kramas!”. Den ensamheten blir fysiskt obarmhärtig.

Mark och Jonas brukar ha ett väldigt öppet hem, med många kända och okända vänner på besök. Även under pandemin har de försökt hålla hemmet öppet, inte minst för barnens skull.

– Jag har haft stor nytta av att jag är en programmänniska. Jag är van vid att jobba inom väldigt givna ramar. Får man bara vara fyra så är vi fyra, och lägger iläggsskivorna i bordet för att hålla avstånd.

Som föreläsare och Unicefambassadör reser Mark mycket. Men det har varit svårt att hänga med i vad som gäller, när restriktionerna och förbuden ändras från dag till dag.

– Jag hälsade nyligen på min gamla pappa i USA. Han är 82 år och hade suttit helt isolerad i sex månader. Hans fru dog för ett år sedan och hela Florida är en enda stor riskgrupp. Men han hade också haft nytta av sitt yrke. Han är ju gammal marinsoldat och förstod direkt att här gäller det bara att överleva, precis som i ett krig, så han gick in i ett slags stabsläge. När jag kom satt han där, ganska nöjd ändå, med en stor trave med böcker och läste.

Mark jämför åldrandet med att föra en boxningsmatch med livet.

nöjeMark Levengood: ”Jag är mer förlåtande mot mig själv”

Blev stoppad på flygplatsen

Men när Mark skulle flyga hem till Sverige igen, så tog det tvärstopp vid incheckningen. Utan ett ”covidpapper” fick han inte komma in i Sverige.

– Jag visste inte ens vad de pratade om. Det var en ny bestämmelse.

Mark fick åka till en drive-in-central och veva ner bilrutan. Där kom stor kvinna som, utan barmhärtighet, tryckte upp den där pinnen rakt upp i näsan på honom.

– Det kändes som om hon försökte karva ut hjärnan på mig, säger Mark med en rysning.

Men till slut fick han sitt ”covidpapper” och kunde åka hem till Sverige.

Rädd för att vara en belastning

Trots att Mark har bott i Sverige sedan han var 19 år, så har han fortfarande en panisk rädsla för att ligga samhället till last.

– Det bor en pojke inne i mig som alltid vill visa att jag kan göra rätt för mig. Jag tror inte ens att jag är registrerad hos Försäkringskassan, eller är man det automatiskt?

Det hörs sorl i bakgrunden, Mark försvinner iväg och frågar om han får ringa upp om en stund. När han ringer ber han omedelbart om ursäkt.

– Förlåt! Men det knackade på rutan här på kontoret i Gamla Stan, jag tror han är rom… och han vet att han alltid får en påse med tomburkar när han knackar på rutan… Var var vi nu? Jo min uppväxt, ja.

Om sin mamma skriver han i senaste boken: ”Hennes skratt och hennes mod byggde trygga väggar runt vårt hem. Hon fick fyra barn som skrattar hos psykologen i stället för att gråta där. Mycket mer kan man inte begära av en barndom.”

Mark Levengood blev slagen av sin styvpappa

Men på senare tid har han berättat om mörka stråk i uppväxten. Som att han blev slagen av sin styvpappa när han var barn. Med både livrem och käpp.

Hur tror du att det har det påverkat dig i livet?

– Jag avskydde ju det, men jag hade redan då en så otroligt stark känsla av att man inte kan slå folk. Det var aldrig så att jag kände att jag förtjänade det. Och så fort jag blev stark nog, så satte jag stopp för det där. Det var när jag hade blivit kär i Juha, min första förälskelse och det var det allra vackraste som hade hänt mig.

När han berättade för sina föräldrar att han var kär i en kille, tog hans mamma det rätt bra, men styvpappan blev rasande och hotade med att polisanmäla pojkvännen.

– Det blev en sådan krock i mitt huvud. Det här var det vackraste som hänt mig, och jag stod bara inte ut med att han försökte göra det till något smutsigt, säger Mark.

Hängde upp styvpappan på en krok

Han blev alldeles iskall och lyfte upp sin styvfar och hängde honom på en krok i köket, som de brukade torka vitlökskransar på.

– Han var ganska rund och ganska tung och ropade att han skulle ringa polisen.

Men det här hände innan mobiltelefonerna fanns, och Mark visste att sladden till den väggfasta telefonen inte räckte fram till vitlökskroken.

– Så medan min styvpappa hängde där, gick jag och packade mina väskor. Det sista jag såg när jag tittade in genom köksfönstret var min styvpappa som hängde på väggen och sprattlade och mamma som stod under fläkten och rökte dystert. Det var oerhört finländskt, alltihop!

Se också: Frida Boisen blev slagen av sin pappa

Efter reklamen: Frida Boisen blev slagen av sin älskade pappa

Det är en sådan tragikomisk syn han målar upp på sin klingande finlandssvenska, så vi måste skratta en stund, innan vi går ner på djupet igen.

– Men det är klart, nog känner jag än i dag igen ett barn som är strykrädd när jag möter ett…

Mark Levengood om första depressionen

I tidiga tonåren fick Mark sitt livs första depression, något som han drabbats av med ungefär tio års mellanrum sedan dess.

– Första gången var värst, den gången visste jag inte vad det var för någonting. Jag vaknade kvart över fyra varje natt med galopperande ångest. Hela världen tappade all färg. Ingenting var roligt längre. Jag trodde att livet skulle vara så där hemskt för alltid. Det tog tre månader innan jag kom ur det, en lång tid när man är så liten. Men plötsligt en dag så märkte jag att det gråa blev lite ljusare, och färgerna gjorde ett återtåg. Så småningom kunde jag skratta med kompisar igen.

Det som har hjälpt Mark är kunskapen om att depressioner är tidsbestämda.

– För mig varar de ungefär tre månader, sedan är det som om kroppen självläker på något vis.

Med åren har han sett ett mönster, depressionerna kommer när livet blir för trångt och han har behövt bryta sig loss.

– Det som följde på den första depressionen var att jag kom ut som homosexuell med Juha. Det skulle jag absolut inte ha vågat göra innan. Det har varit som en slags själslig växtvärk. Det har varit hemskt, och gjort ont, men de har också gjort mig till en bättre version av mig själv. Jag tror att det är ett pris man får betala om man har en oerhört kreativ hjärna, som min, som går åt alla håll. Delvis är det kanske ärftligt. Min mamma var också väldigt kreativ och väldigt sårbar.

Marks mamma var ett barnhemsbarn med vacklande självkänsla.

Försonades med sin styvpappa

Styvfadern var ett krigsbarn. Inte heller han lever i dag, men de hann försonas.

– Vi tog en paus på tio år. Sedan blev vi kompisar igen. I god tid innan han dog kom han och bodde hos oss mycket, ute på landet. Han tyckte väldigt mycket om Jonas.

Det finns inte ett uns av bitterhet i Marks röst. Tvärtom, han pratar om sina föräldrar med mycket kärlek. Någon offerkofta vill han absolut inte ta på sig.

– Det finns ingenting att hämta i att vara ett offer. När du är offer kan du inget göra. Det är inget vackert, inget kreativt, ingen livskunskap att hämta i det, det är bara hemskt. Därför brukar jag säga till alla mina vänner, som hamnar i den vanmakten, att man ska försöka se till att kravla sig upp ur ett sånt läge, så fort man bara kan. Och var inte rädd för att ta hjälp, om du behöver!

Depressionerna har han tagit sig ur på ungefär samma sätt som han försökt leva sitt liv, utan att ligga samhället till last.

– Dels har jag alltid tvingat mig själv att jobba. Till och med när jag mår riktigt dåligt fungerar jag arbetsmässigt. Och så springer jag. Mår jag dåligt springer jag en mil och mår jag fortfarande skit, så springer jag en mil till. Eller också promenerar jag. Jag har gått från Malmö till Lund en gång. En annan gång promenerade jag i Stockholm och hamnade i Gustavsberg. Jag går tills endorfinerna kickar in. Det är mitt sätt att självmedicinera.

Psykofarmaka har han dock aldrig vågat prova.

– Jag har vänner som tagit livet av sig med tabletter. Och det krockar väl med något finländskt i mig…

Mark och Jonas lyckliga äktenskap

Mark och Jonas har varit ihop i 34 år och har två barn tillsammans, en dotter som är 14 och en son som har fyllt 18. En av hemligheterna bakom Mark och Jonas lyckliga äktenskap tror han bokstavligen sitter i väggarna hemma i den stora våningen på Södermalm.

– Jag förstår inte alla dessa svenskar som slår ut väggar. Öppna planlösningar i lägenheter leder alltid till skilsmässa. Det fick jag lära mig av en fastighetsmäklare. Det enda som händer om man river ner en vägg är att alla tvingas gömma sig på toaletten, för att få vara ifred, säger Mark.

Man måste få ha sina egna rum och hemligheter, menar han. Ett förhållande ska helst vara som en lockande skogstjärn, vars glitter man bara kan ana mellan träden.

– Hugger du ner skogen runt en tjärn så är det inte så förföriskt, länge. Då ser din partner mest brunt vatten som står stilla och luktar illa.

nöjeMark Levengoods och Jonas Gardells tidiga bild ihop

Mark är övertygad om att det kommer bli mycket konsekvenser av den här pandemin, när så många tvingats jobba hemma och nöta på varandra.

– Många äktenskap kommer att upplösas eller omformuleras, säger Mark.

De båda barnen har haft hemundervisning under längre eller kortare perioder. Själva skolarbetet har fungerat bra, men det är egentligen inte det viktigaste, menar Mark.

– Unga människor ska träffas och umgås och bli kära och föröka sig, det ligger i deras natur! Utan social träning överlever inte ungdomar. Tänk på alla unga som precis ska ta det stora klivet – med att byta skola, prova en ny vuxenidentitet, eller få nya kompisar – de blir berövade allt detta. Det är jättehemskt och jag tror att det kommer att ha tentakler långt in i framtiden.

Mark Levengood om att vara pappa

När Marks dotter föddes lovade han sin goda vän, Ilon Wiklund, (som illustrerat alla Astrid Lindgrens barnböcker), att han skulle bli en bra pappa till sina barn.

Nu när dina barn är 14 och 18 år. Du har ett slags facit, hur tycker du att det har gått, har du varit en bra pappa?

– Åh, det där är så svårt att veta. Häromdagen hade jag ungarna i baksätet och min son var på mig för någonting och jag sa någonting om att på det stora hela har jag ändå varit en ganska bra pappa. Då svarade min son: ”Du, det där skulle låta bättre om det kom från någon annan”.

Mark skrattar gott åt sin välformulerade son.

– Så är det ju. Jag får nog inget kvitto på mitt faderskap förrän de blir vuxna.

När han misströstar kring sitt eget föräldraskap brukar han tänka tillbaka på en resa med Unicef i Palestina.

– Vi skulle få besöka en familj som bodde i en grotta. Jag stålsatte mig, som man nu gör inför svåra situationer… men det visade sig, när vi kom in att den där grottan var alldeles fantastisk! Det var så fint och vackert så man verkligen bara ville flytta rakt in.

Genom sitt arbete med Unicef har Mark sett att barndomar kan se väldigt olika ut.

– Det är två saker som alla barn behöver: Det ena är rutiner, det är superviktigt, så att de vet att ”så här ska man göra i dag”. Det andra är att de vet att de är villkorslöst älskade precis som de är. Då brukar det gå bra. Och rutiner har Jonas och jag haft och älskat dem har vi gjort, så då kan det inte ha varit helt åt helvete i alla fall!