Marina lever och arbetar på Svalbard
Frihet är benhårt arbete. Marina van Dijk, 50, ler stort över den motsägelsefulla meningen och förklarar:
– Det kostar lite att komma dit, och jag behöver också offra lite på vägen. Men det är det värt.
– För mig är lycka att kunna göra precis det jag vill.
Verkstad i Longyearbyen
Marina sitter böjd över sin arbetsbänk i husvagnen i Longyearbyen, omgiven av filer, hammare och tänger av alla möjliga slag. Hon rättar till glasögonen och med vana rörelser sågar hon ut en liten isbjörn ur en silverplatta. Snirklar sig runt frambenen, bakbenen och till sist en sväng runt baken.
Hon ler när hon befriar nallen från metallen – och släpper ner den i en skål med hundratals andra artfränder. Nästa steg i processen att göra om dem till ringar, berlocker och örhängen.
Bor och arbetar i husvagnen
Sex månader om året är detta Marinas rike. På de nio kvadratmeterna både bor och arbetar hon – tillsammans med fyrbente sambon Ross, 10 år.
Arbetsbänken i ena änden av vagnen, köket i den andra. Resten av livet där emellan.
Och när dagen är över är det bara att klättra ett par steg upp till sovloftet.
– Jag har allt jag behöver här. Även om det kan verka kaotiskt, så har jag faktiskt ett ganska bra system. Jag vet var jag hittar allt jag behöver, i stort sett i alla fall.
– Dessutom är det en fördel att det är så litet – det går snabbt att städa.
Påminner om Svalbard
Marina kommer ursprungligen från Nederländerna, från en liten by utanför Amsterdam. Omgiven av frodiga gröna slätter, tulpaner och på vintern någon millimeter snö, växte hon upp i omgivningar som påminner lite grann om Svalbard.
Besökte vänner i Longyearbyen
Hon bestämde sig tidigt för att bli guldsmed, utbildade sig i hemlandet innan hon lät äventyret styra. Hon sökte sig norrut, till den ansedda guldsmedjan Juhls i norska Kautokeino.
– Där trivdes jag bra, men när jag åkte för att hälsa på vänner i Longyearbyen blev jag helt såld. Där och då beslöt jag mig för att flytta dit och starta en egen verksamhet.
Tömde sparkontot
Kort därefter, 1995, gjorde hon allvar av sina planer. Hon sa upp sig från jobbet, packade sina tillhörigheter, och strax efter ankomsten till Svalbard tömde hon sparkontot.
Pengarna använde hon för att bygga ett boningshus med en tillhörande guldsmedsverkstad.
– Då var det inte alls så mycket turister här som det är nu, och marknaden för smycken och souvenirer var därför betydligt mer begränsad.
– I dag hade det nog varit tryggare att göra det jag gjorde, men jag tog en chans och satsade på något jag hoppades skulle vara möjligt. Det skulle det tack och lov visa sig vara, säger Marina och tillägger:
– Även om min kära mor knappt kunde tro det när jag berättade att jag byggde hus och startade upp en verksamhet – så långt från övriga världen som det var möjligt att komma.
Isbjörnar och souvenierer
Utgångspunkten för verksamheten har emellertid ändrats mycket under loppet av de mer än 20 år som gått. På 1990-talet fanns det i stort sett enbart isbjörnssouvenirer att köpa i Longyearbyen, och Marina ville gärna erbjuda något annat.
– Jag hade en liten butik med egendesignade saker, och så tänkte jag utöver dessa sälja ett och annat isbjörnssmycke till turisterna. Men jag upptäckte ganska snart vad som sålde bäst, ler hon.
Till slut var hon tvungen att krypa till korset, även om det så klart kan vara enahanda att tillverka samma typ av smycken år från år.
– Men när jag faktiskt klarar av att tillverka och sälja så mycket att jag kan vara ledig halva året, då är det inte svårt att slita med tusentals isbjörnar övriga tiden.
Älskar att resa
Marina har alltid gillat att vara på resande fot. När hon var barn tog hennes föräldrar med henne världen runt, och upptäckarlusten har följt henne upp i vuxen ålder.
Då hus och verkstad stod färdiga i Longyearbyen trodde hon dock att hon skulle bli det hon skämtsamt kallar ”vanlig människa”.
Att hon inte längre skulle flaxa över hela världen vid första, bästa anledning.
– Så fel jag hade, säger hon och skrattar.
Cyklade från Tromsø till Lofoten
Som hängiven cyklist har Marina bland annat varit på en månads cykeltur i Spanien, och i somras gick rutten från Tromsø till Lofoten. Den definitivt mest strapatsrika turen gick av stapeln för fyra år sedan.
Då cyklade hon i Klippiga bergen i USA tillsammans med en kompis. Mätt i antal höjdmeter motsvarar rundan i bergskedjan sju gånger upp på Mount Everest.
– Jag cyklar väldigt lite på Svalbard, så jag börjar alltid på noll när säsongen startar. Men jag cyklar mig ganska snabbt i form, även om det värker lite i lederna i början.
Paddlade kajak vid Grönland
När vädret inte tillåter cykling, är det skidor som gäller. Och under åren på Svalbard har hon färdats över stora delar av ögruppen. Dessutom har hon paddlat kajak vid Grönland, övervintrat på en infrusen båt, och inte minst har hon tillbringat flera månader på en gammal fångststation i en öde fjord på Svalbard.
– Jag måste dock erkänna att vi hade med all mat vi behövde, så vi slapp jaga under övervintringen. Men vi fiskade en gång, och fick napp!
Låg infrusen på Svalbard
För några år sedan blev Marina inbjuden till en avskedsmiddag ombord på en fransk segelbåt som varit infrusen på Svalbard över vintern. Nu var manskapet redo att seg la söderut igen, och under kvällen fick Marina utmaningen: Följ med! Vi reser imorgon!
– Jag är en ja-människa, och efter ett par extra glas vin var jag plötsligt en del av besättningen.
Full av förväntan mönstrade hon på nästa morgon prick klockan åtta.
– Om jag haft ett fast jobb hade jag inte kunnat följa med. Jag har valt ett liv där jag kan säga ja till sådana saker. Det är en viktig del av friheten för mig.
Marina fick omedelbart smak för båtlivet.
– Jag älskade det från första stund, och redan under denna tur bestämde jag att detta var något jag skulle fortsätta med. Jag läste allt jag kom över om segling, och lärde mig så mycket som möjligt om praktiska och tekniska saker ombord.
Bor halva året på Svalbard
Efter hemkomsten köpte hon en egen segelbåt och de senaste åtta åren har hon seglat kors och tvärs över världshaven. Oftast är det bara hon och hunden Ross ombord.
– Så nu är det så att jag bor ett halvår i segelbåten och ett halvår i Longyearbyen, säger Marina.
Hon tillägger att för att få ihop till det – utöver att jobba dygnet runt när hon är på Svalbard – så hyr hon numera ut sitt hus.
Det började med att hon ville flytta ut verkstaden och bygga en separat byggnad för den, men fick avslag på bygglovsansökan. Då tänkte hon om – på en rullande verkstad som inte krävde bygglov.
Fraktade med båt till Longyearbyen
Husvagnen byggde hon i norska Finnmark, tillsammans med en vän, och sedan fraktades den till Longyearbyen med båt.
I början fungerade husvagnen enbart som verkstad, men efterhand trivdes Martina så bra att hon beslöt att flytta in. Och som bonus kunde hon alltså hyra ut huset.
– Jag gillar tanken på att jag kan flytta vagnen vart jag vill. Samma sak när jag seglar – jag kan alltid förflytta mig när och vart jag vill.
Hon ler stort.
– Mycket av friheten sitter nog i huvudet. Det viktigaste är ofta tanken på att jag faktiskt kan göra det jag vill, även om jag inte nödvändigtvis måste göra det.
Av Christine Kristoffersen Hansen
Foto: Ingun A. Maehlum, privat, Shutterstock/TT
Svensk bearbetning: Ann-Sofie Lindell