Marielle fick ta hand om sin berusade mamma
Marielle Jarlinius var elva år gammal när hennes berusade mamma körde över på fel sida vägen och frontalkrockade med en minibuss med henne i bilen.
– Det första hon frågade efter när hon vaknade till var halstabletter så att ingen skulle känna hennes spritluktande andedräkt. Hon frågade inte hur jag mådde, berättar Marielle.
Medan hennes mamma fokuserade på annat hade Marielle sett hela sitt liv passera när de närmade sig minibussen. Efteråt hade någon ringt SOS och räddningstjänsten kom tillsammans med ambulanser. De fick klippa upp taket på bilen.
När Marielle föddes kopplades Birkahemmet in, en institution för småbarnsföräldrar i behov av hjälp under graviditet och barnets första levnadsår. Hennes mamma var alkoholist och hennes pappa hade drogmissbruk.
– Min pappa har aldrig funnits med i bilden, säger Marielle.
Hon hade en äldre helbror och en halvsyster som redan var omhändertagna av myndigheterna. Efter en tid på Birkahemmet ansågs det säkert för henne att åka med hem till sin mamma i Uddevalla. Hon skulle inte få en trygg tillvaro.
– Jag var tvungen att bli vuxen tidigt och ta hand om mig själv, säger hon.
Tog med dottern på krogen
När hon var fyra år blev hon omhändertagen för första gången. Det beslutet togs efter en händelse då hennes mamma hade tagit med henne till krogen. När de skulle åka hem var hon så alkoholpåverkad att Marielle undrade hur de skulle kunna ta sig upp för trapporna till lägenheten där de bodde.
– Vi satte oss i en taxi och jag var både rädd och ledsen, berättar hon. Jag försökte visa så tydligt som möjligt för taxichauffören att det inte var bra och att det inte gick att lämna mig med min mamma men han lämnade oss bara och åkte.
Taxichauffören kontaktade dock polisen efter att ha släppt av dem och de dök senare upp där Marielle och hennes mamma bodde.
– Då var det fest med hög musik och jag fick bli körd till min gammelmormor och gammelmorfar, berättar hon.
Marielles mamma fick nu chansen att bo på ett behandlingshem tillsammans med sin dotter. Där kunde mammor få behandling för sitt drogmissbruk och barnen få terapi efter en uppväxt i ett dysfunktionellt hem. Men eftersom Marielle var för liten blev det endast förskola.
– Så länge vi var där gick det bra. Efteråt fick jag en kontaktfamilj som skulle avlasta min mamma, berättar Marielle.
När hon var fem år fick hon i stället bo i ett familjehem. Hon förstod inte mycket av vad som hände och var blyg inför den nya situationen.
– Jag hade en docka med mig hela tiden, säger hon. Hon var min trygghet då. Men jag vågade aldrig prata och jag hade lärt mig att det inte var någon idé att säga att det gjorde ont om jag ramlade. Jag vågade inte chansa på vilken reaktion jag skulle möta. Beroende på dag kunde min mamma antingen trösta mig eller bli vansinnigt arg.
Det fungerade inte i familjehemmet och Marielle hamnade återigen hemma hos sin mamma.
– Det var en helt obegriplig lösning, säger hon. Varför letade de inte fram ett annat familjehem eller vad som helst? Jag hade ju redan två äldre syskon placerade.
Snart började det återigen ramla in anmälningar från grannar om att hennes mamma hade flera män hemma, hamnade i bråk och var aggressiv. Men det hände inte något mer än så.
Hennes mamma kunde trots allt sköta sitt jobb inom hemtjänsten. Men den som såg till att allt fungerade var Marielle.
– Jag nattade min mamma, sjukanmälde henne när hon var för berusad och höll hemmet i ordning, berättar hon.
Till slut förlorade ändå hennes mamma jobbet eftersom det infördes alkomätare i hemtjänstbilarna.
Mitt i allt elände vill ändå Marielle betona att det ibland var bra. När hennes mamma lyckades hålla sig nykter och var mer ordningsam. Men det varade sällan länge.
– Vi var ofta kallade till möten med socialen och skolan, berättar hon. Då kunde hon vara extremt manipulativ. Hon skrek och hotade mig om jag inte svarade vad hon förväntade sig.
Marielle försökte med miner och kroppsspråk tala om för utredare att det hon sa egentligen inte var sant och att hon inte mådde bra.
– Men de lyssnade mer på min mamma som intygade att allt fungerade, säger hon.
Kom berusad till skolan
Marielle fortsatte att städa och laga mat, tappade upp bad och hoppades att hennes mamma skulle lägga bort flaskan.
Hon hade ett par olika kontaktfamiljer fram till den där dagen då olyckan skedde.
– Min mamma tog med mig till en bekant och jag tyckte det var spännande med en utflykt. Men när hon kom dit började de dricka tillsammans, berättar Marielle.
Hon tog hand om kvinnans dotter och de gick till hennes rum. Hela tiden försökte hon ha koll på sin mamma och sov inte på hela natten.
– Jag var livrädd, säger hon.
Klockan sju skulle hon till skolan och det var då som hennes mamma satte sig berusad i bilen för att köra.
– Det var vinter och halt ute. Att vi överlevde den kraschen är ett mirakel, säger hon.
Hennes mamma bröt bäckenet och Marielle fick en whiplashskada och splitter i magen.
– Det var kanske tur att jag satt i framsätet för krockkudden skyddade mig, säger hon. Men efteråt hade jag länge svårt för att åka bil.
På akuten var det hennes syster som fick ta hand om den svårt traumatiserade elvaåringen. Hennes mamma visade ingen ånger för stunden.
Efteråt olyckan flyttade de och det var i den nya skolan som en lärare till slut uppmärksammade hur Marielle hade det hemma. Hon blev hennes nya kontaktfamilj.
Marielle började högstadiet och en dag kom hennes mamma berusad till skolan när det var utvecklingssamtal.
– Jag kommer ihåg hur hon skriker, skrattar och spottar inför lärarna. Det var fruktansvärt, säger hon.
Utvecklingssamtalet blev droppen även för kommunen och Marielle fick ett jourhem.
Det var ett bra hem men långt att åka och det fungerade dåligt med resorna. Allt Marielle ville var att vara som alla andra och hon flyttade hem till sin mamma igen eftersom hon hade en nykter period.
Kraven höjdes i skolan allt eftersom och Marielles dubbelliv fungerade allt sämre. När hennes klasskompisar pluggade eller hade roligt var hon ute och hjälpte sin mamma hem mitt i natten.
– Jag var ofta ute och letade efter henne, berättar hon. Ibland gick jag emellan när hon bråkade med någon på krogen. En gång hittade jag henne i bara behå i en buske. Jag fick aldrig lugn och sov för lite.
Hon började inse vad hon varit med om under uppväxten. Hon hade aldrig fått vara barn och bara behövt tänka på sig själv. Hon hamnade på nytt i ett jourhem och den här gången orkade hon inte vara den anpassningsbara och trevliga.
– Jag började ställa krav på kommunen, säger hon. Jag tänkte aldrig flytta hem igen och jag ville ha ett permanent boende. Plötsligt frågade de faktiskt mig vad jag ville och när de hittade en familj som skulle kunna passa vågade jag nästan inte tro på det.
Drömde om ett vitt hus
Hon hade sina drömmar och en av dem var att hon ville bo i ett villaområde i ett vitt hus. Precis som hon sett när hon gått omkring på små gator och med beundran sett på när barn lekte i trädgårdarna.
– Jag ville ha lördagsmys, gärna syskon och ett normalt liv, säger hon.
Marielle var väldigt nervös när hon åkte iväg med socialtjänsten till Frillesås i norra Halland år 2012.
– Jag hoppades jag skulle vara fin nog och att de ville ha mig, berättar hon. Det som var mest jobbigt var att socialsekreteraren ville att mamma skulle följa med. Jag skämdes så för henne och var rädd att hon skulle göra att ingen vågade ta mig.
Samtidigt var det också en familj som inte visste vad de gett sig in på. Carina och Tomas hade länge funderat på att bli familjehem. Men de hade i första hand tänkt sig en yngre pojke. De hade tre egna barn i Christoffer, Kajsa, och minstingen Lisa när de fick förfrågan om att ta emot en femtonårig tjej.
– Det var jättekonstigt, som en jobbintervju, säger Marielle.
Men efteråt hade Marielle fått sin nya familj och hon var överlycklig.
– Det har varit jättebra hela tiden, säger hon. Men ovant och jag förstod ännu mer vad jag missat under mina första femton år. Carina hämtade mig när jag varit hos kompisar och jag behövde inte vara till lags hela tiden.
Marielle kände sig snabbt som en i familjen och inte som en gäst. Hon fick dessutom en stor släkt som välkomnade henne.
– Att Christoffer presenterade mig som sin lillasyster för sina kompisar var en otrolig känsla, säger hon. Då är man en del av familjen och det har jag alltid velat.
Hon träffar sin biologiska mamma ibland men på sina egna villkor och hon har insett att hon inte ska känna någon skuld över det.
– Jag önskar att barn som är i den situation som jag varit ska adopteras eller på annat sätt få permanenta familjer tidigt, i stället för att flyttas runt. Och i stället för att föräldrar med stora problem ska få nya chanser år efter år, säger Marielle.
– Nu hade jag tur till slut men tyvärr har inte alla det, säger hon. Jag hade nog inte levt i dag om jag inte fått min nya familj. Vi lägger allt för stor fokus på det biologiska.
Marielle har insett att hon inte kan ändra sin dåtid men hon kan välja sin framtid. Och en väg hon ville ta var att hjälpa andra.
– Jag hittade Trygga hjältar som är ett nationellt nätverk som vill verka för att unga ska få stöd och hjälp, säger hon. Då kände jag direkt att jag hittat rätt.
I dag är Marielle Trygg hjälte i Kungsbacka. Hon vill sprida information och vara en länk mellan barn som har det svårt och myndigheter och andra verksamheter.
– Jag har själv fått hjälp genom en stöttande familj, KBT-terapeuter och andra, säger hon. Det är viktigt att tro på att det kan bli bättre.
Marielle hade länge svårt för att känna sig värdefull. Att hon förtjänade att må bra.
– Jag har haft ångest attacker, ätstörningar och allmänt dåligt mående, berättar hon. Nu när jag mår bättre så kan jag hjälpa andra.
Hon utbildar sig till hälsovetare och försöker nå barn i farozonen. Att sprida kunskap och vara någon som lyssnar är det viktigaste. Oavsett om det sker genom en föreläsning, stödgrupper, en fika på stan eller genom sociala medier.
– Det gäller att så små frön av insikter och det är det jag gör, säger hon.
Av Susanne Stamming
Foto: Susanne Stamming