Marie: Min man gick in i väggen men tog sig tillbaka
Så tog min man sig tillbaka efter tuffa tiden
Jag lärde känna Nils när jag som 21-åring fick arbete på kontoret på ett sågverk. Han var då 25 och hade arbetat där sedan han var 19. Eftersom han var så glad och lättsam fick vi snabbt god kontakt. Första gången han bjöd ut mig åt vi middag tillsammans och det är ett sådant där minne som har fastnat. Jag kan fortfarande minnas ögonblick från den kvällen lika tydligt som om de hänt förra veckan.
Jag blev djupt förälskad i Nils den vintern. Det var något så pålitligt och tryggt med honom, och jag har alltid älskat hans goda hjärta. Vi firade nyår tillsammans, och det första han gjorde efter att klockorna ringt in det nya året var att fria. Vi var så otroligt förälskade och lyckliga. Inte ett mörkt moln fanns på himlen just då.
Vi gifte oss i maj den våren, och en månad före påsk året därpå kom vårt första barn, Ellinor. Påsken blev den första storhelg som vi fick fira tillsammans som en familj, och det gjorde att den alltid kändes lite speciell.
Psykologen Siri Helle: Det här kan du göra om din vän bränner ut sig
Vi fick fem barn tillsammans. Ellinor blev vår enda dotter och därefter följde fyra söner. Det krävdes mycket tid och tålamod för att uppfostra fem barn, inte minst fyra pojkar på rad med massor av spring i benen, men det var ett sant jobb av kärlek.
När Nils jobbat på verket i femton år blev han chef för arbetslaget. Vårt fjärde barn var då nyfött och vi hade flyttat till hus. Där fanns det mycket att göra, och hans löneökning gav oss möjlighet att investera mer i huset.
Småbarnsåren var slitsamma, men de hade en charm som inga andra. Även under perioder då vi fick för lite sömn och knappt hade tid för annat än vardagsbestyren hade vi inte bytt den vardagen mot något annat.
Slutade aldrig älska varandra
Äktenskapet hade sina svackor, men det berodde främst på att vi inte hade tillräckligt med tid för varandra. Det handlade dock alltid bara om kortare kriser och vi slutade aldrig att älska varandra.
Inget liv är perfekt, och det var inte vårt heller. Som alla andra upplevde vi svåra och smärtsamma händelser. En av de värsta var när Nils far dog. Det var hjärtat som sa ifrån och han fick en massiv hjärtinfarkt på jobbet. Han dog direkt, så ingen av de anhöriga fick en chans att ta farväl. Att han bara var 64 år och att det skedde så oväntat gav de närmaste en chock som gjorde sorgen värre.
Det hade funnits ett starkt band mellan Nils och hans far, men det var konfliktfyllt. Inte förrän det var för sent insåg både Nils och jag hur mycket han hade hoppats på att de en dag skulle kunna försonas och läka relationen. Att förlora den möjligheten tog hårt på honom. Han sov dåligt, hade ångest och blodtrycket sköt i höjden. Jag tror att detta var första gången som han på allvar upplevde hur skört livet är, och hur snabbt allt kan förändras. Det fanns en ny oro hos honom efter detta.
Några år senare hände något annat fruktansvärt. Det skedde en olycka på sågverket och en av de anställda blev allvarligt skadad. En utredning visade att det funnits brister i säkerheten, och även om det direkta ansvaret inte vilade på Nils tog han ändå på sig mycket av det. Han hade väldiga skuldkänslor, inte minst sedan det stod klart att den skadade, som hade fru och två små barn, inte kunde återgå till jobbet och förmodligen skulle få tillbringa livet i rullstol.
Nils grubblade mycket över det som hänt och hur det hade kunnat förhindras, men det fanns så mycket annat att göra och tänka på att han tvingades bita ihop och försöka skjuta det som hänt ifrån sig.
De obearbetade händelserna påverkade
Jag tror att dessa båda obearbetade händelser hade stor skuld i Nils sviktande hälsa. Det var inte så att han plötsligt blev allvarligt sjuk, men det var som om han gradvis blev svagare och fick sämre motståndskraft. Han drog på sig det ena efter det andra, och blev någon annan i familjen sjuk så kunde man nästan räkna med att Nils skulle bli smittad, även om vi andra klarade oss.
För två år sedan gick han så in i väggen. Efter flera nedskärningar kände han sig tvingad att arbeta alldeles för hårt och till slut tog det ut sin rätt. Han var sjukskriven i ett halvår, och när han gick tillbaka till jobbet försökte jag vara positiv men tvivlade samtidigt på att han var redo.
Tyvärr fick jag rätt. Kraven var för stora och han kände genast av pressen. Efter ett halvår kom man överens om att han skulle gå i tidig pension. Han var då 63 år.
Jag var lättad och trodde att allt skulle bli bättre. Nu fanns det tid för honom att komma ner i varv och få vila ut. Sedan kunde han börja bygga upp energin på nytt.
Men så blev det inte. Under tiden som följde blev han i stället alltmer håglös och förlorade intresset för det mesta. Trots att han sov bort halva förmiddagarna var han alltid mer eller mindre trött.
För många år sedan tog vi över en stor släktstuga uppe i fjällen och sedan dess hade vi gjort det till tradition att fira påsk däruppe. Barnen och deras familjer brukade köra dit, och vi såg alla fram emot den där helgen varje år. Inte minst Nils.
Föreslog samtal med beteendeterapeut
Så när han ifjol inte ville åka dit förstod jag att något var fel som vi behövde ta itu med. Jag lyckades få honom att träffa en läkare, som trodde att Nils led av utmattningssyndrom och föreslog samtal med en kognitiv beteendeterapeut. Efter en viss tvekan gick Nils med på att ge det ett försök, och det var så vi började förstå hur de senaste tjugo åren hade slitit på hans krafter.
Händelser kan märka oss på ett sätt som vi förr eller senare behöver bearbeta om de inte ska fortsätta att dränera oss på kraft. Att Nils bitit ihop och kämpat på hade kostat i längden. Det är ju svårt att ha tid och ork för allt, speciellt när man har familj, hus och ett krävande jobb, men att inte ta itu med ting som sker kan kosta mycket mer tid i långa loppet. Det hade Nils fått erfara.
Det var efter pensionen, när han fått så mycket mer ledig tid, som allt kom ikapp honom på allvar. Så det behövde nog bli värre innan det kunde bli bättre.
I fjol blev det inget stugbesök för oss över påsken, men i år är allt väldigt annorlunda. Det finns ett nytt lugn hos Nils och han behöver inte längre ta medicin för blodtrycket. Nu ser han fram emot påsken igen och är extra glad för att alla barnen kommer att vara med oss. Jag tror att vi alla fick oss en tankeställare efter det som hänt, och vill prioritera tid med familjen.
Så i år blir stugan full av barn, hundar och god påskmat! Och det skulle inte vara riktig påsk för oss om inte barnbarnen efter lunchen fick leta efter påskägg som vi gömt på tomten. Jag hoppas att vi får vädret med oss, och ser fram emot en riktig härlig påsk med familjen!
/ Marie