Marie: Jag orkade inte längre känna någon glädje

Efter en omorganisation på min arbetsplats var situationen snudd på ohållbar. Från att vi tidigare varit tio personer på avdelningen skulle nu samma arbetsuppgifter skötas av fem heltidsanställda och en halvtid. En var dessutom ofta hemma med sjukt barn.

Det tog även tid innan allt fungerade med vårt nya datasystem och det kändes ibland som om vi hade fler konsulter på plats än anställda. Ett datastrul innebar framför allt övertid.

Jag sov allt sämre om nätterna och hade ofta ont i huvudet på dagarna. Nacke och rygg värkte. Jag snabbåt lunch vid skrivbordet och var för trött för att laga mat när jag kom hem.

Höll på att bli dement

En morgon kom jag inte ur sängen. Huvudet värkte, jag mådde illa och förstod att jag drabbats av migrän. Det hade hänt förut, men nu var det värre. Som tur var så var det helg och min man var hemma.

Den senaste tiden hade jag märkt att jag fått lite svårt med minnet och det hände alltför ofta att jag inte kom ihåg koden till bensinkortet eller något lösenord.

Jag om någon hade aldrig varit sådan och jag frågade min man om han trodde att jag höll på att bli dement.

Efter helgen med migrän hade jag liksom ingen ork kvar. Det kändes nästan omöjligt att bara kliva upp och göra i ordning frukost. Dessutom fortsatte jag att må illa.

Min väninna tvingade mig till läkare då hon anade att mina värden inte var som de skulle.

Det visade sig att allt var fel från sänkan till mineralvärdena.

Efter flera undersökningar konstaterades att jag drabbats av något som ibland kallas för utmattningssyndrom. Läkaren förstod helt enkelt inte hur jag klarade av att arbeta.

Lång sjukskrivning

Det här blev början på en lång sjukskrivningsperiod. Först när jag fick vara ledig insåg jag hur dåligt jag egentligen mådde.

Från att jag var hemma och kunde börja slappna av utan att tänka på mitt arbete så kom den stora tröttheten över mig. Jag orkade ingenting alls.

Ingenting kändes roligt och jag såg bara hur mycket som behövde göras hemma. Ändå satt jag mest och tittade rakt fram.

Tills min läkare frågade om jag inte kunde åka hemifrån ett tag för att få lugn och ro.

Avtrubbad känslomässigt

Min man tog ledigt och vi hyrde en liten stuga nära den norska gränsen där vi kunde vara utan några krav alls. Vi vandrade i naturen i timmar utan att säga något. Sedan pratade vi en stund och efter det var vi tysta igen.

För det var just tystnaden jag behövde som bäst. Det kändes fint att Peter tagit ledigt från sitt jobb för min skull.

Det som blev den största varningen var när vår son berättade att jag skulle bli farmor och jag inte kände någon glädje alls.

Som jag längtat efter denna stund. Ändå infann sig ingen lyckokänsla. Jag var liksom helt avtrubbad känslomässigt.

I dag känner jag mig som mig själv igen och är tillbaka på mitt arbete. Jag har valt att gå ner till halvtid och lärt mig att sätta gränser.

Men framförallt så är jag nu farmor till en liten Oscar som ger mig så mycket glädje. Ingenting känns viktigare än att ha tid över för honom.

Marie