Mariannes äventyr med barnen blev en ny karriär: ”Måste nypa mig själv ibland”
Marianne Olsson, 53 år, är på ett sätt en helt vanlig småländsk mellanstadielärare, lätt till skratt och med ett stort hjärta för barn. Inte minst månar hon om de egna eleverna i den lilla byskolan i Kulltorp utanför Gnosjö. Här har hon undervisat barn i 30 år, till och med i samma klassrum.
– Ja, det är inte klokt egentligen. Men det är ett underbart jobb! Kan jag få en enda unge att upptäcka glädjen i att läsa och lära så blir jag lycklig, säger hon.
Marianne kommer från den lilla orten Bredaryd strax utanför Värnamo. Här, i en gul tegelvilla från 60-talet, bor hon tillsammans med de två vuxna barnen Alexander, 27 år, och Samantha, 24 år, samt tonårssonen Kristian, 16 år. Äldsta dottern Belinda, 25 år, bor i Jönköping men kommer hem varje helg. Det är en sammansvetsad familj som samlats runt soffbordet för att berätta. Det de har upplevt tillsammans hör inte till vanligheterna.
– Ingenting av detta hade varit möjligt utan mamma, hon har en drivkraft som är ganska unik och som har tagit oss dit vi är i dag, säger Alexander.
Tog med familjen på äventyr
På väggarna vittnar stora fotografier om ett familjeliv fullt med äventyr, kärlek och värme. Att det bitvis varit mycket tufft ekonomiskt går inte att se. Som ensamstående mamma gick i stort sett alla pengarna till mat, kläder, värme till huset och bensin till bilen.
– Barnens klasskompisar kom hem efter loven och berättade om allt fantastiskt som de hade varit med om, skidresor och solsemestrar. Sådant kunde jag aldrig erbjuda mina barn, vi hade inte råd helt enkelt.
De knappa resurserna satte fart på fantasin, för visst måste det finnas mycket en familj kan göra som inte kostar en förmögenhet? Marianne behövde inte tänka länge.
Jag älskar att skriva och fotografera och dessutom är jag en riktig historienörd
– Jag älskar att skriva och fotografera och dessutom är jag en riktig historienörd. Så jag packade in ungarna i bilen och så åkte vi till olika historiska platser runt om i Sverige, berättar hon.
Barnen fick ta del av de mest spännande historier: hemlighetsfulla slott med lönngångar, fängelsehålor och en och annan vålnad. Av upplevelserna gjorde familjen sedan små häften med texter och bilder om allt som de hade varit med om. På så vis fanns det alltid någonting roligt att visa upp i klassen och barnen slapp skämmas.
– Det var verkligen ett smart grepp, vi hade aldrig tråkigt. Mamma är en pedagog ut i fingerspetsarna, säger Samantha.
Fick en ny idé...
Sporrad av barnens naturliga intresse började Marianne fundera på om de små historiska häftena också kunde komma till användning i den egna undervisningen. Genom åren hade hon fått allt större problem att finna ett gemensamt diskussionsunderlag till sina elever, eftersom de befann sig på så olika nivåer kunskapsmässigt.
Så fick hon plötsligt en idé till: varför inte skapa en lite längre berättelse i tre olika versioner inom ramen för samma häfte: en lätt, en medel och en svår?
De som hade lite svårare för sig kunde välja den lätta versionen utan att känna sig dumma och de som hade lätt för sig kunde välja den svårare
– Då kunde eleverna välja svårighetsgrad utan att det märktes. De som hade lite svårare för sig kunde välja den lätta versionen utan att känna sig dumma och de som hade lätt för sig kunde välja den svårare. Ändå fick alla samma berättelse till sig som vi sedan kunde diskutera i klassen.
Marianne bestämde sig för att häftet skulle innehålla tre element: ett slott, en regent och ett mysterium. Platsen blev det gamla medeltidsslottet Torpa stenhus i Länghem. Tillsammans med sin familj började hon fila på händelseförloppet.
– Kristian, eller Krille som han heter i berättelsen, fick vara huvudkaraktären i boken. Hans klass åker till Torpa på en skolutflykt, men han går vilse och plötsligt svimmar han. När han vaknar befinner han sig på Gustav Vasas tid. Här händer det mystiska saker, kronjuveler försvinner och han hamnar i stupstocken, berättar Marianne.
Ett förlag nappade på bokidén
Historien iscensattes med en stor glimt i ögat, många bilder och billig rekvisita. Eleverna älskade den och specialpedagogen på skolan tyckte att den borde ges ut som bok. Marianne tvekade. Hon skämdes över den amatörmässiga utformningen och trodde inte att häftet skulle hålla måttet, men där hade hon fel. Det första förlaget som kontaktades, Isabergs förlag, nappade direkt och Marianne trillade nästan av stolen av förvåning.
– Det trodde jag aldrig, mina taffliga bilder? Men när jag såg boken började jag lipa, så fint blev det.
— Ibland får jag nästan nypa mig i armen. Att jag får vara med om allt detta.
Boken Skattjakten på Torpa stenhus kom ut 2018 och tre till skulle det bli, alla med samma tema: ett slott, en regent, ett mysterium och Krille som huvudkaraktär. I samband med lanseringarna av dessa fick Marianne åka på bokmässor och träffa andra författare. En av dem var historieprofessorn Dick Harrison.
– Vi delade intresset för historia så det kändes spännande att prata med honom.
Ett överraskande samtal
En dag ringde telefonen hemma i huset. Det var filmbolaget Meza Verde Film som ville göra en film av hennes första bok. Marianne sa ja av bara farten.
– Jag tänkte att ”vad tusan, nu kastar vi jantelagen åt sidan, syns man inte så finns man inte”. Det var bara att tuta och köra, säger hon med ett skratt.
Många möten med filmteamet följde under året som gick. Det blev inte bara ett professionellt samarbete utan ledde också till en djup vänskap.
– Meza Verde ägs av tre underbara bröder. De lyckades förstå mina inre bilder och kunde göra visuell form av dem på ett sätt jag inte trodde var möjligt, säger Marianne.
Filmen skulle bli utbildningsmaterial för alla skolor i hela Sverige. Filmmakarnas grepp var lika ovanligt som underhållande: att låta bokens fartfyllda äventyr stå i fokus och kryddas med kommentarer från en expert på området i dialog med författaren själv. Ingen kunde passa bättre som expert än Dick Harrison.
Jag hade sett tv-serien Sveriges historia och drömde i hemlighet om att få göra någonting liknande med Dick en dag
– Jag hade sett tv-serien Sveriges historia och drömde i hemlighet om att få göra någonting liknande med Dick en dag, säger Marianne.
Teamet kontaktade professorn som tackade ja utan vidare eftertanke. Och inte bara han, utan även hans åttaåriga dotter Nala.
– Det var en stor ära att få arbeta med dem båda. Dick kan ju i stort sett allt om medeltiden och dessutom är han en fantastiskt rolig person som bjuder på sig själv.
Greppet att frysa handlingen för att kommentera vad som sägs och görs är unikt. Det vanliga är att pedagogiska filmer bygger på fakta som sedan kryddas med dramaturgi. Här är det tvärtom.
– I filmen pausar jag mitt i en scen och frågar experten om det verkligen kunde se ut som i filmen. Då kunde han sucka lite och korrigera så att det blev rätt längd på hillebarderna och kjolarna och att vi åt och drack rätt saker till exempel, säger Marianne.
Behövde fundera
Alla syskonen fick olika roller i filmen. Samantha spelade till exempel Gustav Vasas tredje fru Katarina Stenbock. Men vem som skulle spela huvudrollen var inte helt givet. Kristian hade ju medverkat med sitt alter ego Krille på bild i alla böckerna, men att ta klivet till filmens värld och dessutom spela mot sin egen mamma och sina syskon gjorde honom först lite tveksam.
– Jag är 16 år gammal. Att vara med i en film som kommer att kunna ses av människor i hela landet, det är klart att man behövde fundera lite. Jag var nog mest orolig för vad kompisarna i skolan skulle säga, men sedan kände jag att varför ska de tankarna styra mig? Jag ville göra detta, säger han.
Se också: Anneli bor i en husbil: Mår som bäst när vi är ute på rull
Under ett par varma sommarveckor spelades filmen in, dels på Torpa stenhus, dels i medeltidsbyn Berghem utanför Skillingaryd. Inspelningen rymde ett 50-tal skådespelare, både professionella och statister. Verklighetstrogna riddare till häst i skinande rustningar och fattiga bönder i slitna paltor skapade en tidsenlig anda. Krille blev jagad, hamnade i stupstock och slogs mot knektar med svärd. Vid ett par tillfällen gick det så vilt till att han skadade sig på riktigt.
Jag fick ett par rejäla blåmärken, men de försvann efter ett par dagar som tur var
– Jag fick ett par rejäla blåmärken, men de försvann efter ett par dagar som tur var, säger han.
Under inspelningen hjälptes hela familjen åt i stort och smått: allt ifrån att passa statisternas barn till att förse filmteamet med fika. Vid ett tillfälle läckte en termos och 18 liter kaffe rann rakt ut i bilen.
– Men sådant hann man liksom inte fästa sig vid, det var fullt ös från tidig morgon till sen kväll. Det var som en annan värld, helt surrealistiskt, säger Marianne.
Innan hon visste ordet av var sommaren slut. Plötsligt skulle livet återgå till sin vanliga lunk i klassrummet.
– Det kändes konstigt, nästan som om man hade drömt alltihop. Men jag har mina elever, de var också med i filmen som Krilles skolklass. Det känns jättefint att dela den här upplevelsen med dem.
Tågmysteriet på Bäckaskogs slott
Dessutom är äventyret långt ifrån slut. Just nu pågår diskussioner om filmen ska sändas i någon tv-kanal. Och om allt går enligt planen blir det en ny filminspelning redan till sommaren baserad på Marianne Olssons andra bok Tågmysteriet på Bäckaskogs slott, även då med Dick Harrison som expert. Naturligtvis är familjen med på resan. Mariannes passion för pedagogik och lärande har nämligen gått i arv: de tre äldsta barnen är alla utbildade lärare.
– För oss var det inget svårt val. Det är nog snarare lite av en livsstil än ett jobb. Det har vi så klart fått ifrån mamma, säger Belinda.
Kristian, däremot, kommer troligtvis att gå en annan väg i livet. För honom blev filminspelningen en ögonöppnare.
– Det var väldigt roligt och jag kommer nog att vilja arbeta med rörlig bild i någon form i framtiden. Kanske som skådespelare, det får vi se, säger han. För Marianne är filmprojektet det största som hon har upplevt under sin karriär. Ändå är det bara en del i hennes stora vision, nämligen att göra vårt lands historia tillgänglig för alla.
– Jag vill visa att det handlar om mer än bara torra årtal i en bok. Vår historia är hisnande, spännande. Den har funnits på riktigt. Människor har skrattat, gråtit, känt lukter, ätit mat, sovit, precis som vi gör i dag. Detta att så ett litet frö av intresse hos eleverna, som sedan kan växa, det är större än livet självt.