Marianne: Min väninna vände sig emot mig
När jag ringde fick jag inget svar
Träden utanför mitt fönster vajar i sommarvinden. I hallen står Doris, min tax – och min ögonsten – och ser på mig med ögon som säger att det är dags för en promenad.
Jag har haft hund i många år, Doris är min fjärde, och eftersom jag lever singelliv kan man faktiskt säga att hon är min familj. Och så har det varit med alla mina hundar. Jag har sett dem som familjemedlemmar. Kanske var det också därför min uppfödare hade ett extra gott öga just till mig, när det kom till valpköpare.
Det var ömsesidigt. Jag var väldigt förtjust i Anita, redan när jag var där för att möta den första valpen kom vi överens på ett särskilt bra sätt. Vi höll kontakten och hon blev mer än en hunduppfödare för mig, hon blev min vän.
Liksom jag var hon singel, och kenneln var hela hennes liv. Det hon inte visste om taxar, eller om hundar i allmänhet, var knappt värt att veta och det kändes mycket tryggt att alltid ha henne att rådfråga, särskilt när det gällde min första hund.
Med tiden blev jag en van och erfaren hundägare, och när jag köpte Doris hade jag haft hund i sammanlagt tjugotvå år. Jag sörjde mina hundar outsägligt, men jag tvekade aldrig att skaffa en ny – inte för att ”ersätta” den som somnat in, utan för att jag helt enkelt inte kunde tänka mig att leva utan hund.
Läs också: Min väninna utnyttjade mig för sin egen vinning
Anita hade vid det laget avvecklat sin kennel och Doris var en av valparna i hennes egen tiks sista kull. Själv skulle hon behålla Kickan, som var fyra år då och fortfarande ung, och vi gjorde då en överenskommelse att vi skulle ställa upp som ”barnvakt” åt varandra om det behövdes.
Jag tyckte det var jätteroligt att Doris mamma Kickan då och då kom och hälsade på någon vecka medan Anita var på semester. Kickan och Doris kom alltid så bra överens, och det märktes tydligt att Doris visste att det var hennes mamma som kom och hälsade på. De föll genast in i sina ”mamma-och-valproller” och hade verkligen mysigt tillsammans.
Själv åkte jag inte särskilt ofta på semester, så jag behövde sällan be Anita om hjälp. Men det gjorde mig ingenting alls – jag hade alltid trivts bättre hemma med hunden än på semester. Och att ha två hundar i huset var alltid kul, tyckte jag.
Började fundera om något hade hänt
Förra året var Kickan hos oss i tre veckor då Anita var på en resa till Asien. Det var lika trevligt som vanligt, och som alltid kände jag saknad när Anita kom och hämtade Kickan. Men jag tröstade mig att jag när som helst kunde hälsa på Anita och, förstås, med att Kickan snart skulle komma och hälsa på igen. Vi bodde ju trots allt i samma stad. Anita älskade dessutom att resa, och hon visste att jag alltid mer än gärna ställde upp och tog hand om hennes älskade Kickan.
Mellan besöken brukade vi ha tät kontakt, både på telefon och via mejl, men plötsligt upphörde Anitas samtal och mejl. När jag ringde fick jag inget svar – jag ringde säkert tio gånger på en vecka och möttes av telesvar. Och trots att jag lämnade meddelanden ringde Anita inte upp. Hon svarade inte heller på mejl, och jag började fundera på om något hade hänt. Men – skulle hon inte ha hört av sig då?
Jag blev mer och mer orolig, och efter ett par månader började jag fundera över om Anita hade fått något emot mig. Men samtidigt fanns det ju ingen anledning för henne att plötsligt ta avstånd från mig – vi var ju de bästa vänner! Till slut började jag fråga i vår gemensamma bekantskapskrets, bland andra taxägare, men ingen verkade veta något. Några av dem verkade dessutom undvika mig, vilket gjorde mig ännu mer förvånad och orolig.
Spred rykten
Så en dag, tre månader efter Kickans besök, ringde Anita plötsligt. Jag blev jätteglad att äntligen höra ifrån henne, men märkte snabbt att hon inte lät som vanligt. Hon frågade snabbt om Doris mådde bra och när jag sanningsenligt svarade ja upprepade hon samma fråga flera gånger: ”Är det verkligen sant?”
Läs också: Min väninna påstod att min man var otrogen
Jag förstod ingenting, men så berättade hon att Kickan fått en märklig magbakterie som gett henne diarré och kräkningar och som hon inte verkade hämta sig ifrån, trots upprepade veterinär besök och medicinsk behandling. Veterinären hade sagt att det var en smittsam bakterie hon drabbats av, och Anita menade nu att hon visat symtom nästan direkt efter besöket hos oss. Alltså måste hon ha blivit smittad av Doris.
Trots att jag försäkrade att Doris var fullt frisk, och att jag givetvis skulle ha kontaktat Anita direkt om min hund skulle ha blivit sjuk, verkade hon inte tro på mig. Hon var väldigt frostig och kort i tonen, och det spelade ingen roll vad jag sa – hon var säker på att Kickan blivit sjuk hemma hos oss.
Jag blev jätteledsen över att bli så misstrodd, särskilt efter alla de år som Anita och jag varit goda vänner. Hur kunde hon misstro mig? Hon hade alltid litat på mig tidigare, och jag hade aldrig gjort något för att svika hennes tillit – tvärtom. Jag tog hand om Kickan som om hon var min egen hund och jag älskade henne precis lika mycket som jag älskade Doris.
Nu förstod jag i alla fall varför andra taxägare hade varit så undvikande och aviga mot mig när jag frågade om Anita och hennes hund. Genom gemensamma bekanta fick jag höra att Anita spritt ut bland ”taxfolket”, både i staden och på Facebook, att jag hade vanskött Kickan när hon var hos oss. Hon hade också sagt att jag troligen vanskötte min egen hund också, eftersom jag inte uppmärksammat att Doris led av en magbakterie.
Det var en häpnadsväckande olustig lögn, men tyvärr var det många som trodde på den, trots att Doris fortsatte att vara frisk och pigg. Plötsligt såg jag hur folk i olika grupper på Facebook skrev om mig som en oansvarig hundägare. Det var fruktansvärt. Jag kände mig utfryst och ensam och hade dessutom skuldkänslor, trots att Kickans sjukdom inte alls berodde på mig.
Två veckor efter Anitas samtal fick jag på omvägar veta att Kickan hade fått somna in. Behandlingen hade inte hjälpt och till sist hade hundens lidande blivit så stort att Anita inte längre kunde ha henne kvar. Anita hade inte ens ringt och berättat för mig, trots att hon visste hur mycket jag älskade hennes hund … Det gjorde mig fruktansvärt ledsen och besviken. I mångas ögon var det jag som var orsaken till att Kickan blivit sjuk och dött i förtid, och det kändes så orättvist.
Läs också: Jag blev kär i min väninnas son
Några vänner hade jag kvar, så jag var inte helt isolerad utan hade fortfarande bekanta att gå hundpromenader och göra utflykter med, och det var en stor tröst. Anita hörde jag inget mer ifrån, men på Facebook fortsatte folk att skriva elaka saker om mig, och folk förfasade sig över att en sådan som jag över huvudtaget fick ha hund. Jag förstod att hon fortsatte att prata illa om mig och att hon vidhöll att jag bar ansvaret för Kickans sjukdom.
Ofta tänkte jag att om jag vetat hur det skulle bli så skulle jag aldrig ha erbjudit mig att vara hundvakt åt Kickan. Men samtidigt hade jag ju älskat den hunden lika mycket som jag älskade min egen, så hade jag kunnat säga nej ens om jag vetat?
Det värsta var att jag inte visste varför Anita vänt sig mot mig på det där sättet. Länge gick jag och önskade av hela mitt hjärta att jag skulle få en förklaring, men det kom aldrig någon.
Vet att jag är oskyldig
Nu har det gått ett drygt år sedan Kickan dog, och sedan smutskastningen började, och saker och ting har lugnat ner sig nu. Jag vet fortfarande inte hur Anita kunde förändras så mycket och jag kommer kanske aldrig att få veta det. Men jag vet i alla fall att jag är oskyldig till det hon anklagat mig för och troligen har även mina värsta belackare förstått det, om inte annat för att min Doris fortfarande är lika frisk och pigg som förut.
Jag har börjat skaka av mig obehaget nu. Jag vägrar att vara bitter och ledsen, och jag vägrar att deppa på grund av en annan människa. Visst är alltsammans sorgligt och tråkigt. Men jag vet att jag är en bra hundägare och att jag också var en pålitlig hundvakt åt Anitas hund, och det får jag helt enkelt nöja mig med. Man vet aldrig vad människor tänker, och man kan aldrig veta hur de ska agera, men det gäller att ta sig vidare även när man blir sviken och illa behandlad.
/ Marianne
Läs också: Johanna: Jag blev sviken av min väninna
