Marianne: Jag levde under existensminimum i fem år

2016 gör hon en omstart som heter duga, 65-åriga Marianne Karlsson i Norrköping. 35 kilo lättare är hon redo att möta ett liv utan skulder med en ny man vid sin sida. Samtidigt kommer hon att byta namn till Leila Wijk, det namn hon bar innan hon som liten flicka blev bortadopterad.

– Mitt nästa liv tar sin början nu, säger hon och brister ut i ett klingande skratt. Jag har levt under existensminimum i fem års tid, då jag genomgått en tuff skuldsanering. Skulderna fick jag i present av min före detta man, och den dag jag blir fri har han en verbal käftsmäll att vänta…

Marianne har levt ett mycket omväxlande liv från den dagen hon föddes. Hon växte upp som adoptivbarn på landet mellan Finspång och Vingåker, men hon bär alltjämt en sorg i sitt hjärta: Hon fick aldrig veta varför hon adopterades bort, trots att hon hade viss kontakt med sin biologiska mamma.

– Jag hade i alla fall en bra barndom, men växte upp i en familj där det aldrig utdelades kramar eller kärlek. När jag var 16 år flyttade jag hemifrån och började jobba.

Hur många ställen hon bott på vet hon inte själv, men under denna ”åktur” har hon hunnit med tre äktenskap och blivit mamma till fem barn: Gunnel, 47, Ulrica, 45, Maud, 43, Patrik, 37, och Pernilla, 34. Hon har också nio barnbarn och två barnbarnsbarn.

– Det har hänt mycket genom åren men jag har alltid klarat ut min situation. Jag har varit hemma mycket med barnen men har också arbetat. Främst som montör, men även som lackerare och snickare.

Firmans skulder hamnade på henne

Under åren började hon lägga på sig extrakilon. En del hade hon kvar efter barnen och resten smög sig på. Hon åt för mycket och rörde sig för lite. Men hon vande sig vid övervik och att köpa kläder i storlek 60–62.

– Men det var det egentligen lilla problemet, säger hon. Det fanns ett som var mycket större – det handlade om min ekonomi.

Tillsammans med sin före detta man hade hon startat en firma, där de hade teckningsrätt var för sig. När de separerade blåste mannen Marianne ordentligt, då han tecknade på kredit.

– Det ledde till att vi stod på skulderna gemensamt, förklarar hon. De hade då växt sig så stora att jag inte hade någon möjlighet att betala tillbaka. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Hennes liv var kört i botten och hon förstod inte hur hon skulle kunna få ordning på det.

– Jag trodde inte att jag skulle ha en sådan tur att jag fick genomgå en skuldsanering, säger hon stilla. Och jag måste erkänna att jag skämdes ordentligt när jag första gången tog kontakt med skuldsaneringsenheten på kommunen.

Men tjänstemannen lyssnade på henne. När kronofogden fattat beslutet bestämdes det hur hon skulle göra. Hon fick själv kontakta alla bolag hon hade skulder till och ihop med skuldsaneraren gjordes det upp en plan.

Sjukskriven och arbetslös

– De tog hänsyn till min arbetssituation och sjukdomsbild, berättar hon. Jag hade då varit sjukskriven, men var utförsäkrad efter en axeloperation och levde på det som förr hette socialbidrag.

Skuldsaneringsenheten gjorde en sammanställning över hennes ekonomi – det framkom att hon skulle få klara sig på en månatlig summa som var under existensminimum.

Så har hon levt i fem års tid, men har fixat det galant. Hon är ‘bonnatös’ och van att ta tillvara på allt. Även om middagen har bestått av potatis och en smörad knäckemacka har det alltid funnits mat på bordet.

– Jag har inga stora omkostnader, säger hon. Jag röker inte, dricker inte och går inte på krogen. Jag åker buss eller spårvagn och köper ofta kläder på second hand.

Och hon har sitt goda humör. Det finns inget som kan knäcka Marianne. Tillvaron blev ännu bättre när hon i oktober 2014 genomgick en gastric by pass-operation och blev 35 kilo lättare.

Läs också: Hur ser livet ut efter gastric bypass?

– Min biologiska mamma var överviktig och jag har en syster som är storvuxen, så det ligger i släkten, berättar hon. Men när vågen stannade på 128,7 kilo fick det vara nog.

Hon fick gå ner några kilon på egen hand innan operationen och hann då tänka igenom både för- och nackdelar. Och hon visste att det fanns risk för komplikationer.

– Men jag har haft tur, konstaterar hon. Jag har inte haft ont eller varit sjuk efteråt, men glömmer aldrig den första tiden efter operationen. Då fick jag äta vatten med sked…

Gick ned 35 kilo efter operationen

Portionerna har blivit mindre och hon måste äta lugnt och tugga maten noga. Hon får också acceptera att hon tappat smaken för kaffe, hon känner inte längre suget. Däremot har hon blivit galen i apelsiner.

– Jag mår fantastiskt bra, säger hon med rösten full av övertygelse. Men huvudet har svårt för att ta till sig att jag minskat så mycket i vikt. Jag känner inte igen mig själv när jag tittar mig i spegeln och letar fortfarande efter kläder i storlek 60–62, trots att jag bara behöver 44–46.

Detta är en stor glädje, för att inte tala om skuldsaneringen som tog slut vid årsskiftet. Inte nog med att hon får mer pengar i plånboken, hon får också en möjlighet att flytta närmare Arne. Han är hennes särbo, eller ”kärbo” som hon säger.

– Vi träffades 2008 på en dejtingsajt. Jag såg en bild på honom och jag tyckte om vad jag såg. Det gjorde inte saken sämre att han var bonde.

Men – det fanns ett men. Marianne fick inte ändra sina levnadsvillkor under de år skuldsaneringen pågick. Hon fick alltså inte bli sambo, vilket hon  gjorde klart för honom.

– Antingen fick han acceptera det eller lämna mig, säger hon. Men han stannade kvar! Från och med första januari är vi fria att göra som vi vill – kanske blir det bröllop till sommaren!

Text: Anna Lindau Backlund

Foto: Jan-Erik Ejenstam, privat