Marianne: Jag ville se mitt barnbarns Luciafirande – blev inte insläppt på förskolan
Jag är en mycket engagerad mormor och hämtar mitt barnbarn på förskolan ett par gånger i veckan. Alla pedagoger på förskolan känner mig väl och berömmer mig för att jag har så bra hand med mitt kära barnbarn.
När Lucia närmade sig såg jag fram emot att få komma och se mitt barnbarn uppträda. Hon pratade om att de hade börjat öva på sångerna och ofta när vi körde hem sjöng vi sångerna ihop.
Det fick mig att tänka tillbaka i tiden. För trettio år sedan satt jag i bilen med min dotter och övade på samma sånger. Natten går tunga fjät, runt gård och stuva …
Å, vilken lycklig tid det var. Jag blev alldeles rörd av nostalgin som övermannade mig.
– Mormor varför gråter du? frågade mitt barnbarn och jag svarade henne att jag bara var så lycklig.
– Du förstår att mormor älskar dig och älskar Lucia. Det ska bli så roligt att se dig uppträda!
– Men inga vuxna får vara där, sa mitt barnbarn tvärt.
– Vad pratar du om, så klart får vuxna vara där, sa jag och skrattade.
När vi kom hem till min dotter lagade jag mat medan mitt barnbarn tittade på Alla barnen i Bullerbyn. När min dotter kom hem satte vi oss i köket en stund och pratade om hur det hade varit på hennes jobb och lite annat världsligt.
– Du förresten, Lucia närmar sig ju, vilken tid ska man vara där för Luciatåget? undrade jag.
– Det får inte vara några vuxna där, sa min dotter och suckade.
– Vad pratar du om?! sa jag.
Hade jag inte suttit ner hade jag trillat, för så chockad blev jag.
– Barnen kan få prestationsångest, förklarade min dotter.
I ett par sekunder var jag mållös.
– Vad menar du? Jag kollade ju alltid på ditt Luciatåg. Vad är det här för påhitt? sa jag och kände tårarna bränna innanför ögonlocken.
Jag kunde inte ens föreställa mig att missa mitt barnbarns Luciafirande, det som jag såg så mycket fram emot.
– Så är det, sa min dotter igen med samma tålamod.
Började gråta
Jag kunde inte avgöra på henne om hon tyckte det var en bra eller dålig idé, hon verkade helt enkelt ha acceptera läget, men inte jag, det här var en nyhet som skulle bli svår att smälta …
– Men då får de väl i alla fall fota och filma allt så vi kan kolla i efterhand?
– Det går inte heller, jag tror det har att göra med det här gdpr, och kanske att något av barnen har skyddad identitet, sa min dotter.
Jag satte ansiktet i händerna och ur mig kom gråten. Jag kunde inte hålla tillbaka det. Tur att mitt barnbarn satt i tv-rummet med hög volym så hon slapp se mig så ledsen.
– Men kära mamma, vi löser det, hon kan väl lussa för dig här hemma? sa min dotter och reste sig och kramade om mig.
– Det är inte en så dum idé faktiskt, sa jag och tog emot ett ark hushållspapper som jag snöt mig med.
Min dotter är så klok och vänlig, och jag ser fram emot att se mitt barnbarn lussa för mig, men samma sak som att se henne med de andra små söta barnen på förskolan kommer det så klart inte bli.
Tur att jag bär på minnen från min dotters Luciatåg. Jag tror nog att jag kan ha det inspelat någonstans också, jag ska gå upp på vinden och leta.
Det var bättre förr, det säger jag allt!
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]