Marianne Falk ger stöd för döende

Sedan nio år tillbaka har Marianne Falk, 76 år, funnits där för personer som befinner sig i livets slutskede. Ett extrajobb hon brinner för och beskriver som meningsfullt.

– Ingen ska behöva dö ensam och jag vet att det betyder mycket för den som är på väg att somna in att någon finns där och håller ens hand och stryker en på kinden. Jag mår bra inombords när jag vet att jag har funnits där vid deras sida, säger Marianne.

Att hon hittade sitt livs kall beskriver hon som en slump. Fram till 67 års ålder arbetade hon på ett äldreboende som undersköterska. När hon gick i pension frågade arbetsgivaren om hon kunde tänka sig att jobba extra ibland på nätterna. På sjukhem och hemma hos personer, för att avlasta ordinarie personal.

Marianne Falk vakar vid dödsbädden

Till en början skulle Marianne åka ut till personer som var oroliga, kanske dementa och som hade svårt att sova på natten. Med tiden blev det allt mer vanligt att hon fick sitta och vaka vid en dödsbädd.

– Det bara blev så och jag kan inte förklara varför. Men jag tror att det är för att mina kollegor vet att jag är lugn, trygg och kan mitt jobb.

Efter reklamen: Marianne vakar hos döende människor: "Ingen ska behöva dö ensam"

Hon arbetar allt mellan en till elva nätter per månad. När hon blir inkallad får hon ett namn, en adress, ett telefonnummer och uppgifter om hur personen i fråga mår.

– Mer vet jag inte, resten tar jag på plats. Det är viktigt att läsa av situationen och hur varje individ vill ha det. Jag tvingar mig inte på, utan lyssnar och känner in.

När Marianne kommer hem till en människa i livets slutskede presenterar hon sig och talar om varför hon är där. Hon berättar att hon kommer att stanna hela natten – som en hjälpande hand.

– Varje person har olika behov och det är viktigt att känna in vad det är de behöver. Den ena personen kanske vill att jag håller handen. Någon annan vill ha ljud runt omkring sig, som att lyssna på musik eller höra mig läsa. Det kan också vara så att personen vill att jag sitter bredvid sängkanten hela natten, utan att säga ett ord.

Det mest vanliga är att de hon vakar hos sover under natten, och då ser Marianne till att de har det bekvämt och skönt. Hon brukar vända på kudden, stoppa om deras fötter med filtar. Hon baddar pannan, blöter läpparna med vatten och ögonen med ögondroppar. Ibland sitter hon och håller personen i handen hela natten om denne är rädd för att dö. Men ofta brukar det räcka med att hon då och då stryker lätt på kinden eller armen, för att visa sin närvaro.

För att fördriva tiden brukar hon ha med sig handarbete eller något att läsa. Det kan bli många timmar utan någonting att göra om personen hon är hemma hos inte vill bli störd.

Marianne får ofta höra av sina kollegor, och av anhöriga till personerna hon vakar hos, att hon är viktig och är som klippt och skuren för jobbet. Själv tycker hon inte att det hon gör är något speciellt, för Marianne handlar det om att visa medmänsklighet och hon gör jobbet för att hon tycker om det.

– Det ger mig så mycket tillbaka, jag får förtroendet att vara med personer i slutet av deras liv.

Som längst har Marianne vakat vid en dödsbädd i en vecka i sträck, hos en äldre kvinna. Det är viktigt för henne att få vara med ända till slutet. Hon lämnar inte personen förrän sista andetaget är taget – så långt det är möjligt.

– Det har hänt att någon har dött när jag har klivit av mitt nattskift. Det är tråkigt för jag vill finnas där under hela resan, men det är tyvärr inget jag alltid kan styra över.

Ofta är Marianne ensam när hon vakar vid en dödsbädd, men ibland händer det att Marianne vakar tillsammans med anhöriga, något hon upplever som naturligt och inte alls obekvämt.

– Jag informerar dem om att jag finns där och behöver de gå ifrån en liten stund eller sova, så säger de till och jag tar över.  Det händer ofta att jag tröstar de anhöriga och ger dem mitt stöd. Det är tungt att veta att ens nära och kära är på väg att lämna jordelivet, säger Marianne.

När personen har somnat in hämtar hon sjuksköterskan som får konstatera att personen har dött. Sedan hjälper Marianne till att tvätta kroppen och ta på personen fina kläder.

Hon städar rummet och gör det fint. Hon tänder alltid ett ljus på bordet bredvid personen. Sedan ber hon de anhöriga att komma in och ta ett sista farväl.

– Finns det inga anhöriga blir det jag som tar ett sista farväl och säger några fina ord, säger Marianne och tystnar, vänder blicken mot fönstret och sedan berättar hon:

– När personens resa på jordelivet är över tycker jag det är viktigt att de blir fina och känner sig rena inför den resa som kommer att börja någon annanstans för dem.  Jag tror på ett liv efter döden. Jag har inga bevis för det, men jag tror att det finns en ny plats någonstans. Det kan inte bara slut.

Marianne är inte rädd för livets slut

Med sig i handväskan har hon alltid en dikt som hon själv fick lyssna till när hon var på en väns begravning. Marianne tycker att den på ett fint sätt beskriver vad som händer efter döden och den ger tröst till de som finns kvar i livet. Marianne tar upp dikten och börjar läsa några rader:

”När jag dör är jag alls inte borta, fast min kropp blivit aska min vän. Genom allting som susar och sjunger skall jag komma tillbaka igen. Genom fåglarnas kvitter i träden, genom fjärilars fladdrande slag, genom flingornas dans mot din ruta skall jag ge er en hälsning var dag”.

– Jag vet inte vem som skrivit den, men den ger tröst och hjälper oss att komma ihåg att även om personen lämnar jordelivet, så hälsar de på oss och visar sig i regnet, vinden och solen.

Själv är Marianne inte rädd för att dö. Hon ser det som något naturligt, och när frågan kommer svarar hon alltid: ”var du rädd för att födas?”

– Ingen har hittills svarat, ”ja, det är jag”. Alla föds och dör och tiden däremellan fyller vi med det vi tycker är viktigt. Ingen vet vad som händer i morgon och inget vet hur livet kommer att se ut eller vad som väntar oss i framtiden, säger hon.

Har varit nära döden själv

Marianne har själv varit nära döden två gånger. Första gången var när hon som sjuåring blev utsatt för strypgrepp av en äldre skolkompis. Hon minns att det var två kraftfulla händer runt halsen – sedan vaknade hon upp i en vuxen persons famn. Inget mer minns hon av händelsen. Marianne fick i efterhand veta att hon hade tur som blev hittad i tid och kunde få hjälp.

– Jag kommer inte ihåg mer och jag har ingen att fråga hur allt gick till, men just känslan av att jag kunde ha dött där och då, den sitter kvar inom mig.

Andra gången var hon 46 år gammal och fick en kraftig blödning från underlivet och blev väldigt dålig. Hon fick åka in akut till sjukhus och opererades samma dag, hon hade tappat mycket blod och var svag.

Efter operationen frågade Marianne doktorn: ”Har jag varit med ena foten på andra sidan?”. Då fick hon svaret: ”Du har varit där med båda fötterna och du kom tillbaka”.

– De två händelserna har format mig och jag är tacksam för livet och vad det har att ge mig. Varje dag är en ny möjlighet som jag fyller med glädje.

”Ett meningsfullt jobb”

Även om hon möter människor i sitt jobb som inte alltid är positiva och glada, så försöker hon alltid hitta något fint i varje persons inre.

– Alla bär på något vackert, det gäller bara att ta sig tid att se det.

Hon älskar sitt extrajobb, det känns meningsfullt. Marianne är övertygad om att hon kommer att arbeta med att vaka vid livets slutskede så länge kroppen orkar och vill.

– För mig är det ett meningsfullt jobb och det ger mig ett inre lugn. Jag vet också att mitt arbete ger mycket kärlek och värme till den som ligger vid dödsbädden och även för de anhöriga.

– Den dagen kroppen säger ifrån, då slutar jag och gör något annat. Men än så länge känner jag mig pigg och åldern är bara en siffra. Även om jag är 76 år så känner jag mig som 51 år.

Marianne återkommer ofta till att det är viktigt att man ställer upp för sina medmänniskor och hon hyllar all vårdpersonal som arbetar för att hjälpa de som behöver en extra hand.

– Jag vet också att det betyder mycket för mina arbetskamrater att någon sitter vak, för de har mycket med sitt arbete och det är stressigt att arbetar nätter, säger Marianne och hämtar ett glas vatten. Sedan säger hon:

– Jag har sagt det många gånger och jag säger det igen, ingen ska behöva dö ensam.

Av Anna Olofsson

Vem är Marianne Falk?

Namn: Marianne Falk.

Ålder: 76 år.

Familj: Gift sedan 55 år tillbaka med Kjell, fem döttrar, 13 barnbarn och fyra barnbarnsbarn.

Bor: Sundsvall.

Gör: Aktiv pensionär, men arbetar undersköterska emellanåt.

Intressen: Familjen i första hand. Sedan musik, konst och handarbete. Åker all ledig till fjällen, Funäsdalen, där har de en husvagn stående vinterhalvåret.

Framtidsdröm: Vill uppleva barnbarnens student.