Marianne Eldebrink valde att avsluta sitt liv i Schweiz

Knappt ett år har förflutit sedan Elin och Frida Eldebrinks mamma Marianne valde att resa till en klinik i Schweiz för att avsluta sitt liv. Hon hade då varit ALS-sjuk i sjutton år och sett sina muskelfunktioner förtvina, en efter en. Till sist kom hon till en punkt när hon kände att det räckte, hon var klar. Med sina sista krafter önskade hon själv få avsluta sitt liv under värdiga former.

– Hennes största skräck var att bli ett vårdpaket, att helt vara utelämnad till andra. Och min största skräck var att tvingas möta paniken i mammas ögon utan att kunna hjälpa. Jag tycker det är bra att det finns en möjlighet att själv få bestämma när man vill avsluta sitt liv om man lider av en obotlig, dödlig sjukdom, säger Elin och berättar att Marianne blev medlem i Dignitas – en icke vinstdrivande stiftelse i Schweiz som hjälper dödssjuka människor att avsluta sina liv – några år efter sjukdomsbeskedet.

– Då var hon fortfarande ganska pigg och aktiv, men för henne var det en livlina och en trygghet att veta att möjligheten fanns den dag hon inte ville mer. Jag förstår henne och jag hade gjort detsamma i hennes situation. Frågan om dödshjälp är kontroversiell, men den borde inte vara det. Vi har massor av valmöjligheter genom livet, men om vi drabbas av en sjukdom som leder till döden och vill slippa lidandet får vi inte välja…

Drabbades av muskelsjukdomen ALS

Marianne var i 45-årsåldern när de första symptomen kom smygande. Det började med att rösten inte längre bar; problematiskt för en engagerad idrottslärare som ofta måste ta i för att göra sig hörd på bollplanen. Att något var fel blev uppenbart när hon började tappa saker och snubbla och hon utreddes för sin tilltagande muskelsvaghet. Man misstänkte först MS, men till sist, efter att en rad sjukdomar kunnat uteslutas, stod det klart att hon drabbats av den fruktade och dödliga muskelsjukdomen ALS.

– Det var i stort sett ett dödsbesked hon fick och det blev en chock för hela familjen. De flesta går bort inom några år. Vi var i tidiga tonåren då och förstod väl inte riktigt innebörden av sjukdomen. Jag minns att vi fick läsa Ulla-Carin Lindquists bok Ro utan åror för att få en inblick i vad som väntade. Det var en jättejobbig tid, allt kändes ovisst. Hur länge skulle mamma leva?

Elin söker sin systers blick. Där hon pausar tar Frida vid. Som enäggstvillingar är de förstås fysiskt lika varandra. Men även erfarenhetsmässigt har de följts åt genom livet. De är båda basketproffs och döttrar i en sporttokig familj. Deras erfarenheter och känslor kring mamma Mariannes sjukdom och sista tid i livet bildar en stark kedja av gemenskap och kärlek.

Beslutet att avsluta sitt liv växte fram

– Ja det var en tuff period där i början, säger Frida och berättar att hon kände panik efter sjukdomsbeskedet.

Tina, 55, lider av ALS: ”Jag är ju bara lite lam”

Läs mer

– Jag levde i förnekelse, klarade inte att tänka tanken att mamma skulle dö. Men förloppet gick långsamt och det tog flera år innan försämringen påverkade hennes liv så pass att hon inte orkade promenera kortare sträckor. Hon kunde länge ställa sig upp om hon höll i sig och hon kunde äta själv. När hon fick sin permobil förstod vi att hon bara skulle bli sämre, men det blev en vardag det också. Vi var ju tacksamma över att mamma hade den långsammare varianten av ALS.

Under sina sista två år växte beslutet att avsluta sitt liv fram och efter nyår 2018 kom Marianne fram till att hon inte orkade kämpa mer.

– Hon sa ”jag är klar nu, detta är inte längre mitt liv”. Hon kände att det är nu eller aldrig. Om hon hade väntat så hade hon nog blivit för dålig för att resa till Schweiz, säger Elin och tystnar när rösten brister.

Ett knappt år har gått, sorgen och saknaden är ständigt närvarande, även om livet har gått vidare. Hon torkar bort tårarna med baksidan av handen. Säger att trots att de förstod så var vetskapen om att Marianne nu ville göra allvar av sina planer svår att acceptera.

Lämnade tre döttrar och två barnbarn

– Familj och vänner stöttade henne i hennes beslut, men ifrågasatte om det verkligen var dags än. Hon hade tre döttrar och två små barnbarn. Ville hon inte vara kvar bara lite till? Men hon var bestämd. Hon ville göra det nu när hon fortfarande kunde.

Frida och Elin skrattar till när de minns. Sväljer tårarna och låter solen bryta fram igen. Så typiskt deras mamma!

– Hon var en väldigt bestämd och envis person som ville ha saker på sitt sätt. Det fanns aldrig någon tvekan. Hon var inte rädd för döden, hennes rädsla handlade om att inte längre kunna bestämma över sin kropp, att bli ett vårdpaket.

Säkerställde att det var hennes beslut

Under våren inleddes processen som förhoppningsvis skulle ge ”grönt ljus” från Dignitas. Den innebar bland annat flera läkarintyg och egenhändiga underskrifter – Marianne hade då fortfarande lite funktion kvar i sina händer – för att undanröja alla tvivel om att det var hennes egen vilja att avsluta sitt liv.

– När hon väl fått grönt ljus gick det snabbt. Vi fick en tid den 13 juli och reste ner tre dagar i förväg. Det var mamma, Frida, vår äldre syster Sofia och mammas personliga assistent, som kommit att bli en nära vän. Svensk sjukvård bekostar inte transporten ner så mamma betalade själv, berättar Elin.

De bodde på ett trevligt hotell i Zurich, tjugo minuter från Dignitas, och dit kom en läkare från kliniken vid två tillfällen för att tala med Marianne och få bekräftat att hon fortfarande stod fast i sitt beslut.

Håkan fick ALS: ”Min man ville att jag skulle träffa en ny kärlek”

Läs mer

– Man är jättenoga med att säkerställa att personen förstår vad beslutet innebär och det förklaras hur allt går till, steg för steg. Den som vill dö måste klara att dricka en deciliter vätska själv, nervgiftet som leder till hjärtstopp. Mamma testade med vatten, men hon hade problem med att svälja, så hon beslutade att ta giftet intravenöst, säger Elin.

Trots att den ofattbara situationen var stämningen samlad och god där på hotellet.

– Vi påminde mamma om och om igen hon kunde ångra sig in i det sista, men hon var lugn i sitt beslut och helt tillfreds, vilket kändes jättebra. Jag tycker att mammas beslut var otroligt modigt, säger Elin sakta.

Marianne Eldebrinks sista timmar

Morgonen den 13 juli var solig och vacker och började som vilken dag som helst. De åt långfrukost i hotellmatsalen, lyssnade på musik och småpratade om allt möjligt.

– Mamma åt lite croissant. De sista dagarna unnade hon sig lyxig choklad, god mat och drack drinkar, hon ville njuta sina sista timmar i livet, säger Elin och berättar hur de efter frukosten gjorde i sig i ordning inför det som komma skulle. Stämningen var både högtidlig och vemodig.

– Mamma hade köpt en ny outfit, hon ville vara snygg när hon lämnade livet. Sedan åkte vi till kliniken som låg i en vanlig villa i ett finare område. Vi visades in i ett vardagsrum med säng, soffa och fåtöljer, det var en hemlik, ombonad miljö. Mamma ville sitta kvar i sin permobil när hon tog giftet, säger Elin och tillägger att de i förväg talat om alla praktikaliteter; hur hon ville ha begravningen och vad som skulle ske med kroppen efteråt.

– Mamma ville bli kremerad och det skulle Dignitas ombesörja. Sedan skulle vi få hem urnan, säger Frida.

Fantastisk personal sista tiden

ME-sjuka Camilla valde att avsluta sitt liv i Schweiz

Läs mer

När den utsatta tiden närmade sig kom en läkare in för att sätta kanylen och än en gång berätta vad som skulle hända; att Marianne, när hon var redo, med ett fingertryck skulle få giftet att sippra ut i hennes blodomlopp. När man dricker vätskan kommer döden efter några minuter, man somnar långsamt in. Men intravenöst går det snabbare.

Elins röst bryts när hon berättar om den där allra sista skälvande stunden.

– Läkaren var så fin, en äldre man. Han tog mammas händer i sina och sa med en varm glimt i ögat att de nog skulle ses snart igen eftersom han var så pass gammal. De som befann sig i rummet var helt fantastiska och mjuka med mamma, man kände verkligen att de ville väl. Det fanns ingen stress, vi fick all tid vi behövde. Sedan lämnades vi ensamma. Vi tände ljus, satte på mammas favoritmusik…

Frida nickar sakta, orden stockar sig i halsen innan hon fortsätter:

– Vi fick möjlighet att säga några sista kärleksfulla ord, men vi hade redan innan haft tid att reda ut saker, ställa frågor och prata. När det nu var dags kände vi oss nöjda och lugna. Mamma kände ingen oro, hon var harmonisk och helt trygg i sitt beslut. Vi känner oss lyckligt lottade som fick chansen att vara tillsammans med henne ända tills hon drog sitt sista andetag. Vi kunde ju med egna ögon se hur fint det var, att hon inte led eller var rädd. Det blev ett värdigt avsked.

Eldebrinks döttrar fann stöd i varandra

På ett ögonblick var allt över. Elin tystnar, blicken faller. Säger att hon inte är religiös. Ändå är hon övertygad om att det finns en fortsättning efter döden.

– Det var så tydligt med mamma. Ena sekunden var hon där. Sedan var hon borta, man såg att hon gått vidare. När hon tog sitt sista andetag var det som att hon flög iväg och kvar var bara ett skal, hennes kropp. Det var fint att se och är fint att tänka på.

– Ja, hon fick äntligen frid, det var en lättnad. Vi var glada för hennes skull, för detta var vad hon önskade, även om det kändes konstigt att hon var borta för alltid. Att aldrig mer kunna ringa henne, aldrig mer kunna prata med henne…det är fortfarande svårt att ta in, säger Frida.

Efteråt anmäldes dödsfallet i enlighet med regelverket till schweiziska myndigheter och polis kom också för att konstatera allt gått rätt till.

– Det var tungt att lämna kliniken och mamma, att bestämma att nu går vi. Vi gick när vi kände oss redo och det var i det läget skönt att ha varandra som stöd, säger Elin.

Väl tillbaka i Sverige var det mycket som skulle ordnas kring begravningen. Systrarna hjälptes åt och under den första tiden höll de sorgen lite på avstånd genom att ägna sig åt allt det praktiska.

Pernille: Läkaren hjälpte min pappa att dö

Läs mer

– Jag tycker ändå att vi har bearbetat sorgen, även om saknaden finns där. Vi pratar ofta om mamma när vi ser eller hör något som påminner om henne. Jag har en fast tro på att hon har det bättre där hon är nu, det var fint att hon själv fick välja när det var dags att gå, säger Frida med ett leende.

Elin Eldebrink och Frida Eldebrink

Namn: Elin och Frida Eldebrink

Ålder: 31 och 31

Familj: Pappa Kenth och systern Sofia med familj

Bor: I Stockholm och utomlands

Gör: Professionella basketspelare

Fakta dödshjälp / assisterat självmord

• Dödshjälp är tillåtet i vissa amerikanska stater samt i Schweiz, Nederländerna, Belgien och Luxemburg.
• Enligt en Novus-undersökning från 2017 vill sex av tio svenskar att dödshjälp ska bli lagligt.
• Dignitas är en schweizisk dödshjälpgrupp i staden Zürich. Gruppen grundades 1998 och hjälper människor med obotliga fysiska och mentala åkommor att dö med hjälp av sjuksköterskor och läkare. Verksamheten är inte vinstdrivande. Sedan starten för 20 år sedan har Dignitas hjälpt över 1 000 personer att aktivt avsluta sina liv.
• Det finns fler dödshjälpskliniker i Schweiz, men Digntias är den enda som tar emot utlänningar.

Av Maria Zaitzewsky Rundgren

Foto: Jennifer Glans, privata