Maria var mobbad: Allt vände när jag åkte raggarbil
Maria Allerdahl, 53, har alltid haft en vurm för 50-talet och jänkarbilar.
– Jag älskar estetiken som fanns då. Det har jag alltid gjort. Bilarna, kläderna, musiken. Jag var sex år när jag fick min första Elvisplatta och blev helt såld. Och när Gänget och jag började sändas på tv, ja då var det kört, säger hon med ett skratt.
Har blivit till en livsstil
Det som började som ett intresse i tidiga år har nu blivit till en livsstil. När vi träffas på en bilkafé i Floda, utanför Göteborg, dyker Maria upp klädd i prickig pennklänning med ett brett skärp i midjan. Hennes flerfärgade hår är elegant uppsatt och klackarna höga. På uppfarten står hennes Buick från 1950 med tigermönstrad klädsel i.
– Jag har designat inredningen själv, säger Maria och småskrattar åt de små plastskelett som skymtar i bakrutan och konstaterar att ”lite får man ju sticka ut”. Och sticker ut det gör hon. Men det har inte alltid varit självklart att ta plats och bli accepterad för den hon är. Raggarkulturen med sin tillåtande attityd hjälpte henne på traven, berättar hon en stund senare när vi slagit oss ned vid en retromöbel inne i kaféet där allt övervakas av Elvis och andra färgstarka artister från skivomslag och affischer på väggarna.
Åkte raggarbil som 14-åring
Marias stora intresse för bilar började redan när hon gick i sjuan. Några år senare åkte hon raggarbil för första gången.
– En jänkarbil stannade och killen som körde frågade om jag ville åka med, berättar hon. Jag var 14 år och lite galen och tänkte, visst varför inte. Men det gick bra. Jag var kanske lite för ung för åka med de stora killarna men de tog hänsyn till min ålder och de körde mig alltid hem och såg till att jag passade tiderna. Det var i första hand intresset för bilar som gjorde att jag åkte med men så visade det sig att det var mycket annat om stämde.
Maria beskriver raggarkulturen som tillåtande och att det är högt i tak och det var precis vad hon behövde. Maria var mobbad under uppväxten och kände sig ofta utanför och tyckte inte att hon passade in.
– Jag var en liten tjockis och därmed också dum i huvudet. Det var vad jag fick höra.
Det är ingen överdrift att säga att raggarkulturen blev Marias räddning.
– Allt vände när jag började åka raggarbil. Då hittade jag ett sammanhang där jag kunde vara mig själv. Jag fick äldre kompisar och då var det ingen som vågade ge sig på mig. Men framför allt så påverkade det mig positivt eftersom mina raggarkompisar tyckte att jag dög. Jag blev accepterad för den jag var. De tyckte inte att jag var konstig och det fick mig att förstå att det inte var mig det var fel på. Jag fick ett helt annat självförtroende.
Slutar aldrig att vara raggare
Maria är högstadielärare i dag och hennes erfarenheter av att vara mobbad har gjort att hon ingriper så fort hon märker att något inte står rätt till med en elev. Raggarkulturen har hon varit trogen genom åren.
– Jag har aldrig slutat vara raggare. Jag har fortfarande kvar kompisar från den tiden. I dag är ju det ju så många olika stilar inom raggarkulturen. Punkare, rockabillys och de som lyssnar på Eddie Meduza. Det gemensamma är intresset för bilar.
Läs också: Mobbarna fick svar på tal: Jag fick äntligen upprättelse
Sammanhållningen är stark. När man är ute på vägarna hejar man på alla som kör jänkare och på Facebook finns nätverk där man snabbt kan få hjälp om det är något med bilen.
Vurmen för femtiotalet tar sig flera uttryck. Maria har ett alias – pinuppan Hedvig von Hell. Namnet kom hennes man på för att retas lite med henne, men Maria tog inte åt sig utan gillade namnet direkt. Pinuppakulturen är speciell på många sätt.
– Det är något som har vuxit på senare tid. Pinuppakulturen är också väldigt tillåtande och är en motvikt till de kvinnoideal som gäller i dag och som man ofta ser i media. Det är viktigt.
Läs också: Anna, 55, slutade banta och blev kroppsaktivist: Har blivit en gladare person
Som pinuppa visar hon upp sig som den hon är, med skavanker och extra kilon, precis så som de flesta ser ut.
– I dag pratar man mycket om kroppspositivism och det är själva kärnan inom pinuppakulturen. Det handlar om att trivas med sig själv och känna att det är okej att vara precis så som man är. Man måste inte vara 175 centimeter lång och väga 47 kilo.
Trivs framför kameran
I rollen som Hedvig von Hell medverkar hon vid event, talar inför publik, delar ut priser och arrangerar insamlingar till välgörande ändamål. Ofta blir hon fotograferad och det trivs hon med. Hon gillar uppmärksamheten och är inte av det blygsamma slaget.
– När jag går upp på en scen så är jag helt orädd och släpper loss. Då kan jag prata och göra massa galna saker. Släpp upp mig på en scen så får du se!
Frimodigheten har vuxit med åren och för det kan hon tacka både raggarkulturen och pinuppafenomenet, berättar hon när det blivit dags för fotografering och hon poserar och spexar framför jänkarbilarna som om hon aldrig hade gjort annat.
– Jag har blivit mer kaxig med åren, fast lite slängd i käften har jag nog alltid varit. Som pinuppa får jag känna mig snygg och att jag duger. Det är en bekräftelse, men inte för att behaga någon annan. Jag kan lägga det gamla bakom mig. Det stärker mig. Som Hedvig von Hell har jag tagit revansch.
Text: Mathias Pernheim
Foto: Magnus Gotander