Maria Lundqvist är tacksam över att hon vågade ta steget: ”Gräset var grönare på andra sidan”
– Jag ville berätta om hur livet har vänt, vridit och puffat mig att bli den jag är idag.
Hon hade vare sig 40-årskris eller 50-årskris, men med ett år kvar tills hon fyller 60 känner Maria Lundqvist sig extra påmind om sin dödlighet och det faktum att livet har en ändpunkt. Pandemin kvävde alla jobbuppdrag och två års påtvingad ledighet urholkade självförtroendet.
– Det har varit tungt. Att vara fråntagen mitt arbete, att inte få göra det jag kan och älskar - att ha yrkesförbud! Det fick mig att känna mig osäker. Jag som aldrig haft rampfeber blev plötsligt nervös inför att stå på scen igen.
Det är många scener hon ska beträda för nu har Maria äntligen återupptagit Sverige-turnén med soloföreställningen Om att våga flyga som legat i dvala i två år. Om att våga flyga är även titeln på den bok som Maria skrivit under pandemin. Det är en självbiografisk betraktelse där hon utgår från tio platser som haft stor betydelse i hennes liv. Med avstamp på barndomens Öckerö tar hon läsarna med på en livsresa genom Sverige. I kapitlet Bergkullen berättar hon om tre kvinnor som betytt särskilt mycket för henne: Mormor, farmor och mamma Gerd som fortfarande är ett stort stöd. Den äldre generationen kämpade i tysthet med sina svårigheter, något som Maria accepterat men själv aldrig gör.
– Om något är fel tvekar jag inte att ställa mig på barrikaderna och ta striden. Jag har fått styrkan att våga knacka på dörrar när jag hört skriken, jag har ingripit när jag sett ungar fara illa i affären, på gatan eller på nåt café. Jag tycker att det är viktigt att vi hjälps åt att säga ifrån när den som är utsatt varken kan eller vågar. Övergrepp på kvinnor och barn är det som gör mig mest förtvivlad och förbannad.
Trivs med att vara mitt i livet
Det sista kapitlet i boken var svårast att skriva. Det handlar om allt det som kommer sen, när det närmar sig slutet, och efteråt, när allt är över. Marias föräldrar är bara drygt 20 år äldre än henne. De är pigga och friska men Maria sörjer redan den dagen de inte finns. Bara att gå in i den tankevärlden är så hemsk att hon kan börja gråta.
– Min rädsla för att mista mina föräldrar och det faktum att jag då ska stå själv – det är en sådan sorg! Mamma är stark och mer pragmatisk än mig. Hon lyssnar gärna på min sorg men går inte in i den själv, medans pappa och jag kan gråta ihop. Vi sörjer redan nu att vi inte alltid får vara tillsammans.
Jag riskerade mycket, men det var det värt
Om Maria fick bestämma själv skulle hon alltid vara mitt i livet, omgiven av en stor, bullrig familj som inte tvekar att bråka med henne om de har olika åsikter, som väcker henne mitt i natten med te och macka om de behöver prata, och som inte visar särskilda hänsyn när hon blir äldre. Hon kallar det för Hänsynsfullhetens lov, det här när man som gammal blir erbjuden den sköna fåtöljen eller kortsidan vid bordet så att man lätt kan komma ut. När man blir omhändertagen på ett lite för hänsynsfullt sätt så att man till slut hamnar utanför. Samtalen byter skepnad när man kommer in i ett rum, eller tvärtom, samtalen börjar först när man har gått. Man kanske inte diskuterar med personen, men man lyssnar artigt en stund. Man låter personen vara.
– Det är just det jag inte vill! Jag vill inte uppleva att man ”låter mig vara”. Jag vill trängas och knöka med ungarna och jag vill att de ska prata med mig, bråka med mig, ifrågasätta mig. Om de tycker att jag är mossig vill jag inte att de stillsamt accepterar det utan frågar ”Vad fasen pratar du om? Vad menar du?” Jag vill vara mitt i livet tills den dagen kommer då jag inte är där längre.
Livet spårade ur för Maria Lundqvist efter skilsmässan
Den nya boken är ovanligt stor och det är ett högst medvetet val för att Maria skulle få plats med alla minnen och bilder. Hon tycker att bilder kan vara minst lika poetiska som ord, som exempelvis fotot på leksakståget som spårat ur.
– För mig är det en direkt genklang till delar av mitt liv, när jag skilde mig, till exempel. Jag kände hur allting skenade. En del av mig spårade ur medan loket fortsatte. Det här tåget kan symbolisera mycket. Livet fortsätter men jaget hinner inte med. Jag tvingas fortsätta framåt, men det själsliga bagaget ligger kvar där som en kantrad och övergiven tågvagn.
Maria har fyra barn och hon levde med deras pappa i 25 år. Hon trodde aldrig att hon skulle bli ”en sån som skiljer sig”. Så plötsligt stod han där framför henne, Kristoffer, och förälskelsen var omöjlig att stoppa. Kärleken växte lika snabbt som paniken över att behöva splittra familjen. Hennes stora kärnfamilj, alla traditioner och minnen – vad skulle hända nu? Men livet utan Kristoffer tedde sig omöjligt och till slut tog hon steget. Skilsmässan var sårig och smärtsam och många reagerade på att Kristoffer är 21 år yngre än Maria. Hon fick dock stort stöd från hela sin familj och Kristoffers föräldrar.
– Hade det inte varit för dem hade det varit mycket svårare för vi hade det ganska tufft i början. Jag minns hur jag brukade ringa till Kristoffers pappa och be om råd. Han var ju bara tio år äldre än mig, så det var mindre åldersskillnad mellan oss än mellan mig och Kristoffer. Pappa Glen var fantastisk på att ingjuta mod och lugna mig. Han sa: ”Er tid kommer. Det måste bara få mogna”. Tyvärr dog han i cancer några år efteråt.
Nu har det gått 13 år sedan skilsmässan och Maria känner stor tacksamhet över att livet visade in henne på en helt ny stig. Barnen mår bra och en ny familjekänsla har infunnit sig. Hon är ödmjuk inför det faktum att hon vågade skilja sig, för även om priset var högt var det värt det. Gräset var faktiskt grönare på andra sidan.
Min nyfikenhet har alltid varit stor
Sven Wollter skulle varit vigselförrättare på Maria Lundqvists bröllop
De planerade för ett bröllop men pandemin kom i vägen, och mitt i allt dog Sven Wollter som skulle ha varit deras vigselförrättare. Sven och Maria hade känt varandra länge, och utvecklat en innerlig och varm vänskapsrelation. Han blev en sorts fadersgestalt som rent konstnärligt visade vägen för Maria.
– Vi hade mycket gemensamt och hade ofta diskussioner om att visa solidaritet med människor i periferin – de som inte alltid får sina röster hörda. Sven var ett starkt föredöme för mig i många frågor, så det var självklart att han var den som skulle formulera kärleksfrågor till mig på bröllopet. Jag älskade Sven och det visste han.
Nu har de återupptagit bröllopsplanerna men detaljerna är än så länge hemliga. Ett som är säkert är att det kommer att bli en manifestation för både kärleken och livet, något som känns extra viktigt i dessa tider.
– Det här tunga som hängt och fortfarande hänger över oss, först pandemin, sedan kriget. Det är så mycket i livet som tas ifrån en. Det är som att hela alltet står på spel! Det har varit tungt att andas länge nu.
Maria menar att det är viktigt att manifestera det man tror på, viktigt både för sig själv och för andra.
– Jag vill fira livet! Livet som tar sig uttryck i kärlek, som att jag får vara med Kristoffer, att jag får vara med mina ungar och våra familjer. Att min mamma och pappa finns här och nu och för alltid i mitt hjärta. Jag vill också fira att jag blivit farmor till en liten Konrad. Det är en fest för livet!
Det här är Maria Lundqvist!
Namn: Annika Maria Lundqvist.
Ålder: 58 år.
Bor: Stockholm, uppvuxen på Öckerö.
Född: 14 oktober 1963.
Gör: Skådespelare.
Familj: Partnern Kristoffer Hellström, barnen Anton Lundqvist, Alva Lundqvist, Arvid Lundqvist och Nora Lundqvist.
Aktuell med: Boken Om att våga flyga och soloföreställningen med samma namn som hon turnerar Sverige runt med. Dessutom medverkar hon i årets julkalender Kronprinsen som försvann.
Maria Lundqvist om…
Kvinnor på gränsen till framfall:
– Tillsammans med tre andra författare skriver jag på ett manus som handlar om det fantastiska i att vara kvinna. I vått och torrt, för allt och alla.
Att lusten driver henne framåt:
– Vissa kollegor har ångesten som drivkraft men mina yrkesval har alltid varit förknippade med lust, vilket jag är glad och tacksam för.
Hur hon stannar vid tröskeln:
– Jag har alltid varit väldigt snabb in i ett rum eller projekt, tagit tag i saker, roddat och fixat för andra. Nu märker jag att jag ibland ställer mig på tröskeln till ett rum och låter andra gå före, låter andra ordna och fixa, och det är skönt. Jag tror det är för att jag möter min mognad i någon form, jag möter ett annat behov i mig.
Att vara nyfiken och gränslös:
– Min nyfikenhet har alltid varit stor. Jag vill se, jag måste få se! Öppna nya dörrar, pröva nya saker. Jag är skådespelare men jag vill också sjunga, dansa, föreläsa, göra musikal, jobba med symfoniorkester, skriva en bok. Där har jag alltid varit gränslöst nyfiken och alltid mått gott utav det.
Livslust–testamentet i boken:
– Jag skrev det till mina barnbarn och barnbarnsbarn för att berätta mina tankar och uppmuntra när jag inte finns i livet längre. Det kändes väldigt fint att få formulera ett sånt busigt testamente till dem.
Maria och sonen Anton medverkar i årets julkalender:
– Jag är så himla glad för det är nåt speciellt med att vara med i en julkalender. Det här är en vacker berättelse om medmänsklighet och om vikten av att hjälpa varandra över alla gränser, och om hur viktigt det är att vi ser varandra.
