Maria drabbades av bröstcancer: Jag kände mig så ensam
Maria Ohlsson kilar in fingrarna i den ljusa pälsen vid Olivers nacke. Golden retrievern, som ligger bredvid henne, möter mattes blick och viftar lugnt på svansen. Vi sitter på en brygga nedanför stallet i Värmdö, där Maria har sina två ponnyer. Hit, nära djuren och vildvuxen natur, kom Maria ofta för att hämta kraft förra året när livet var som tyngst.
– Det är en oas härute. När jag kommer hit släpper jag allt, säger hon och blickar ut över det stilla vattnet.
Redan som liten flicka i Gävle hade Maria en önskan om att bo i ett hus på landet med hästar intill. För tolv år sedan blev den drömmen verklighet. Hon, hennes man Pierre och deras då sjuårige son Jacob flyttade in på en vacker gammal gård i Värmdö. Under balkongen bredde havet ut sig och Maria kunde gå ut i morgonrock och mata hästarna. Under flera år var deras liv en idyll. Men sommaren 2010 vändes allt upp och ner.
Förlorade sin man i cancer
Familjen var på semester på Irland när Pierre upptäckte att något var fel. Han åkte in till sjukhuset och fick reda på att han hade en tumör i urinröret. Snart var cellgiftsbehandlingen igång.
Pierre visade en kampvilja utan dess like, minns Maria. Efter ett år blev han friskförklarad. Pierre åkte tillbaka till Norge där han jobbade med att bygga hus, men fick strax därefter ett återfall. Tumören hade kommit tillbaka, kraftfullare denna gång.
– Det var en kamp under ytterligare ett år. Pierre blev som ett skelett och det sista halvåret tacklade han långsamt av.
Maria har jobbat hela sitt vuxna liv som vårdbiträde och när Pierre blev sjuk påbörjade hon, på hans initiativ, en vidareutbildning för att bli legitimerad undersköterska. Samtidigt bestämde hon sig för att bli diplomerad i sitt arbete med Oliver som vårdhund. Maria blev klar tre veckor innan Pierre dog. Trots sorgen bestämde hon sig för att fortsätta arbeta. Tillsammans med Oliver tillbringade hon dagarna med att ta hand om patienter på dödsbädden och trösta deras anhöriga.
– Mina kollegor tyckte inte att det var bra att jag kom tillbaka så snabbt. Jag var ju disträ. Men jag var rädd för att stänga in mig i min sorg hemma. Jag ville leva så normalt som möjligt och det var viktigt för mig att stå på benen för Jacobs skull.
Fler dödsfall
Senare samma sommar som Pierre hade gått bort kom nästa bakslag. Marias jämnåriga kusin dog hastigt och oväntat och lämnade sin treårige son efter sig. För Maria var det både en chock och en sorg. Några månader därefter blev Marias två hästar svårt sjuka och behövde avlivas, med bara några veckors mellanrum – en av dem hade hon haft i 23 år.
Efter hästarna fortsatte dödsfallen i Marias närhet. Hennes mamma, som hade varit sjuk i kol under många år, gick bort i sitt hem, 71 år gammal. Ett halvår senare blev en barndomsvän överkörd.
Så undersöker du själv dina bröst efter cancer
– Man blev härdad av allt som hände. Men mamma hade varit min bästa vän. Det var jobbigt att ta in att hon var borta. Pappa och jag har dock utvecklat en fin relation.
Fick du någon professionell hjälp för att bearbeta allt som hänt?
– Jag blev erbjuden att gå och prata med en psykolog när Pierre dog, men jag tog inte emot den. Jag blir bara stressad av tanken på att ligga och prata om mina känslor och kände inte det behovet då. Jag ville inte tänka på det som hade varit.
Kravlöst stöd
Maria hittade i stället ett andrum i kyrkan. Hon är inte troende men har alltid tyckt om kyrkomiljön och hon fick ett fint förtroende för prästen som höll i Pierres begravning. Hon började gå dit och upplevde att prästen alltid hade tid för henne. De kunde sitta i kyrkan eller under bar himmel och prata eller bara vara tysta.
– Det var kravlöst. Han lyssnade och för mig hjälpte det mycket. Jag grät och skrattade om vartannat. En dag kände jag att jag var färdig med besöken hos prästen. Men jag vet att jag alltid kan komma dit och öppna hjärtat närhelst jag behöver.
Efter 2014 följde ett par år som var ganska bra. Maria började se ljuset i tunneln. Hon hade kommit förbi den värsta sorgen, börjat jobba upp självförtroendet igen och varit på ett par dejter. Men så stod hon i duschen en morgon i början på 2016 och kände en knöl strax under armhålan.
En knöl vid armhålan
Hennes första tanke är att det inte är något farligt. Hon hade haft en fettknöl tidigare som försvunnit. Trots allt bestämmer hon sig för att undersöka saken. Hon får en tid några dagar senare. Läkaren gör bara en snabbkoll och säger att hon nog inte ska behöva oroa sig, att det nog inte är cancer. Hon får dock en ny tid för röntgen och biopsi två veckor senare. När hon till slut sitter framför läkaren och får beskedet om att hon har bröstcancer blir hon chockad och kall. Hon frågar om cellgifterna kommer att göra att hon tappar håret. Läkaren svarar ja och Maria börjar gråta. Hon minns hur hon efteråt ringer Jacob och berättar.
– Han var nog inställd på beskedet och sa bara: ”Mamma, vi fixar det här också.” Tiden som följde var präglad av chocken, men jag jobbade på som vanligt och hade inte en tanke på att jag skulle kunna dö. Min inställning var att jag hade några höga hinder att hoppa över, sedan skulle jag lämna den där hinderbanan bakom mig.
Sedan långt tillbaka hade hon en resa till Turkiet inplanerad ihop med Jacob och några vänner. Läkaren sa åt henne att göra resan och att ha det så bra som hon bara kunde för att sedan komma hem och ställa in sig på operationen. Det gjorde hon och njöt av två fantastiska veckor.
Operation och cellgifter
Operationen genomfördes när hon kom hem och Maria hade svåra smärtor precis efter. Efteråt följde en tid av strålbehandling och cellgifter som skapade både fysisk och psykisk påfrestning. Maria upplevde att det var jobbigt att bli av med både bröstet och sitt midjelånga, tjocka hår.
Sonen rakade av hennes hår
Det var Jacob som hjälpte henne att raka av det. De försökte skratta åt situationen. Han hade några år tidigare gjort samma sak för sin pappa och skojade och kallade sig för ”Jacobs flintskalleservice”.
– Sedan var det bara på med peruken, ”Blondie” kallade jag den för, säger Maria och ler.
– Men jag skämdes mycket över hur jag såg ut och drogs till mina djur och in i mig själv. På sommaren hyrde vi en stuga i skärgården och Jacob tog hand om allt. Han är fantastisk – varm, lättsam och alltid glad.
Pratade ni någonsin om vad som skulle hända om du också gick bort?
– Inte så direkt. Man dör ju inte över en natt och efter operationen hade de fått bort allt. Jag fick höra att det var fem procents återfallsrisk så jag tyckte inte att det var någon idé att prata om vad som skulle hända om jag dog. Vi ville bara titta framåt.
Kände sig ensam
Under Pierres sjukdomstid upplevde Maria att deras vänner var där och stöttade. Men när hon själv blev sjuk kände hon att många tog avstånd, utom en handfull vänner som fanns där och hjälpte. Hon orkade själv inte ringa runt och kände att många vände henne ryggen när de inte hörde av sig och erbjöd sitt stöd. Det sårade henne.
– När jag blev frisk gick telefonen plötsligt het och i dag sprudlar jag och vill dra ihop kompisar för att ses. Men 2016 var en ensam tid. Jag kände mig väldigt liten och kunde ligga och gråta länge, inte på grund av oro för sjukdomen utan för att jag kände mig ensam.
Utöver Jacob var djuren Marias trygga punkt under sjukdomsperioden. Med undantag för kortare perioder fortsatte hon sitt jobb som undersköterska och att åka ut med Oliver till olika ålderdomshem. Där var han en tröst för de äldre – precis som han var för Maria i stallet och hemma – något tryggt att krama om. På kvällarna kunde hon känna en obeskrivlig kraftlöshet som hon märkte att Oliver förstod. Han såg att hon var svag, gick ner i tempo och blev mer lyhörd.
– Oliver hade vrålkoll på mig. Han kunde ligga intill och sova och plötsligt titta upp, in i mina ögon, för att se att jag var okej, säger Maria när vi lämnar bryggan och promenerar med Oliver upp mot stallet igen.
– Djuren är de bästa vännerna. Det är en kravlös och bottenlös kärlek som jag får av dem, både hästarna och Oliver. Jag kände att djuren behövde mig även när jag var sjuk och det gav mig drivkraft.
Känner stor tacksamhet
Sedan cellgifts- och strålbehandlingen avslutades i slutet på 2016 har Maria fått sin energi åter. När hon nu ser tillbaka på allt som har hänt sedan Pierre blev sjuk kan hon nästan inte begripa hur otursdrabbad hon har varit. Samtidigt upplever hon en stor tacksamhet för att hon har blivit frisk och för allt det goda som hon har kvar.
– Det värsta under sjukdomen var tröttheten: att inte orka gå ut med soporna eller ens koncentrera sig på en bok. När jag nu möter någon som är sjuk tänker jag hur lyckligt lottad jag är som har fått kraften tillbaka. Det är en gåva, säger Maria och ler.
– När jag i dag ser på framtiden ser jag bara ljus.
Av Louise Fauvelle
Foto: Frida Ekman