Maria, 27: Plötsligt slutade mitt hjärta slå

När Maria Skog vaknade den där höstmorgonen för två år sedan hade hon inte en aning om att hennes liv skulle förändras i grunden under de kommande dagarna. Hon skulle sväva mellan liv och död och livet som tvåbarnsmamma i ett litet samhälle i Värmland skulle aldrig mer bli sig likt för Maria som snart skulle fylla 28 år.

Dagen började bra, Maria kände sig glad och förväntansfull. De härliga höstfärgerna fick henne på gott humör. Hon hade sett fram emot den här dagen.

– Färgerna på träden utanför var vackra. De röda, gula och bruna löven var bara så läckra att se på. Jag var glad för att jag och min bästa kompis skulle hämta min tvååriga dotter Amanda i hennes familjehem, där hon bodde eftersom jag inte mått så bra en tid. Vi skulle åka på folkrace tillsammans.

– Jag tänkte att hon skulle tycka att det var roligt att titta på de buckliga bilarna och höra motorerna brumma – och så skulle vi få en massa frisk luft, säger Maria när vi träffar henne hemma i Torsby.

Började plötsligt må dåligt

Hon minns att det var häftigt att se bilarna köra förbi i hög fart, men ganska snart började hon må dåligt.

– Jag kände mig trött, orkeslös och hade huvudvärk. Det kändes som att jag hade feber. Men jag bet ihop för min dotters skull. Vi skulle ju ha roligt ihop.

Men Maria mådde allt sämre och undrade om det var en rejäl förkylning på gång eller kanske influensa.

– Jag var frusen och svettades och orkade inte ens lyfta min tvååring fast jag inte brukade ha några problem med det. Styrka i armarna hade jag ju vanligtvis.

De lämnade folkracet, dottern återvände till familjehemmet och Maria la sig att vila när hon kom hem.

– Under kvällen kände jag mig riktigt risig. Jag tog tempen och jag hade faktiskt feber och tog en treo, men den kräktes jag upp. När jag lagt mig låg jag och huttrade länge och funderade över vad som var fel med mig. Jag somnade med kudden i famnen och sov oroligt hela natten.

Hjärtat orkade inte

Dagen därpå hade Maria lovat att passa sin dåvarande pojkväns kattunge. Trots att hon kände sig sjuk åkte hon hem till honom.

– Jag låg mest i soffan och sov. Jag hade feber och ont i bröstet, men ville ändå tro att det skulle gå över rätt snabbt.

Men i stället blev Maria sämre och det som hände sedan har hon bara vaga minnen av, det mesta har hon fått berättat för sig i efterhand. Nästa dag körde pojkvännen Maria, som var mer eller mindre medvetslös, till akuten på sjukhuset i Torsby. Flera prover togs och hjärtat kontrollerades.

– Jag har fått berättat för mig att provvärdena var skyhöga och att hjärtat inte orkade slå, säger Maria.

Det blev ambulans till sjukhuset i Karlstad och under natten där hade Maria flera hjärtstopp. Läget var mycket allvarligt och läkarna bestämde att Maria skulle sövas, kopplas till en respirator och skickas vidare till Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Där skulle hon läggas i en ecmo-maskin, en slags hjärt-lungmaskin.

Kämpade med hjärtstartaren i 77 minuter

– Tiden var knapp och en ambulanshelikopter stod och väntade. När jag kom ombord gav mitt hjärta upp. På väg mot Göteborg i helikoptern kämpade de med hjärtstartaren i 77 minuter för att mitt hjärta skulle börja slå igen. När vi kom till Göteborg började det slå sakta, sakta, berättar Maria.

Den soliga dag vi träffas känns dramatiken både kusligt overklig och väldigt nära. Det är något av ett mirakel att Maria sitter mitt emot mig. I 77 minuter svävade hon mellan liv och död.

– Visst är det otroligt att jag klarade det. Det var ju tur att respiratorn redan var inkopplad så att hjärnan fick syre, annars hade jag fått hjärnskador. Utan respiratorn undrar jag om jag hade vaknat upp igen, säger Maria med både allvar och tacksamhet.

Framme på Sahlgrenska blev det akut operation då ecmo-maskinen kopplades in, bland annat med slangar som drogs in i ljumskarna. Även en tillfällig pacemaker sattes in.

Virus på hjärtat

Maria låg nedsövd i två veckor. Vid det första försöket att koppla ur ecmo-maskinen steg Marias feber till 41,7 grader. Flera organ var allvarligt påverkade, Maria hade lunginflammation, leversvikt och behövde dialys.

– Jag fick senare veta att allt orsakades av en svår hjärtmuskelinflammation som gjorde att hjärtat inte orkade arbeta. Det var ett virus jag hade fått som oturligt nog hade satt sig i hjärtat.

Tiden som nedsövd beskriver Maria som att befinna sig i ett gränsland mellan medvetslöshet och vakenhet.

– Jag drömde väldigt mycket. Jag var i en annan dimension, men när jag började vakna till visste jag var jag var och att jag var svårt sjuk.

Sköterskorna pratade mycket med mig och jag hade hört vad de sa.

Ett starkt ögonblick var när sonen Rasmus, då sex år, kom och hälsade på.

– Jag ville verkligen vakna när jag hörde min sons röst. Han höll mig i handen. Jag kämpade men sedan försvann jag, berättar Maria.

Kände inte benen

När hon vaknade upp upptäckte Maria att hon inte kände sina ben.

– Jag kunde inte prata eftersom jag hade en track i halsen, men jag kunde göra mig förstådd genom gester och visade att jag inte kunde röra benen. En röntgen gjordes och jag fick veta att jag var förlamad från naveln och nedåt.

En blödning i ryggmärgen, en blodpropp eller syrebrist under det 77 minuter långa hjärtstoppet kan ha orsakat förlamningen. Det var ett tungt besked för Maria att hon inte skulle kunna gå igen.

– Det kändes hemskt att benen inte fungerade, men där och då orkade jag inte ta det till mig. Det handlade först och främst om att överleva.

Det hade först diskuterats att Maria skulle genomgå en hjärttransplantation, men på grund av förlamningen bestämdes det att hon i stället skulle få en icd-pacemaker, en pacemaker med inbyggd hjärtstartare. Maria flyttades till sjukhuset i Karlstad och där gjordes den här operationen.

– Det tog fyra och en halv timme, det är tydligen vanligt att det strular med den sista sladden som ska in i hjärtat.

Livet som rullstolsburen

Några veckor senare, en bit in i december, fick Maria flytta till en rehabavdelning och börja träna för att klara livet som rullstolsburen. Då kom också tankarna som hon inte riktigt släppt fram tidigare.

– Varför jag? Det har jag funderat mycket på. Det blev tvärstopp i livet och det har inte varit lätt att förlika sig med.

Maria kämpade på för att bli starkare fysiskt. Det var en otroligt jobbig tid som innehöll både tårar, frustration och svordomar. Samtidigt såg hon inget annat alternativ än att fortsätta kämpa och bli starkare dag för dag.

– Jag tror att jag har en stark livsglädje inom mig. Jag är positiv och envis och ville vidare även om det var tufft, säger Maria som tycker att den rehabiltering hon sedan fick på FrykCenter i Torsby betydde mycket.

På väggen i hennes vardagsrum hänger en tavla med orden Smile and the world smiles with you – Le och världen ler mot dig. Det stämmer bra på Maria, som har nära till skratt. Trots att intervjun handlar om allvarliga saker och svåra upplevelser skrattar hon ofta.

Barnen har betytt mycket

Under rehabiliteringen har barnen Rasmus, nu åtta år, och Amanda, snart fyra år, som båda bor i familjehem, betytt mycket.

– Jag ville kämpa för deras skull. Det betydde jättemycket när de kom och hälsade på. De har varit väldigt förstående och de bryr sig inte om att jag sitter i rullstol.

För Maria blev det en vändpunkt när hon förstod att det finns väldigt mycket hon kan göra i rullstol.

– Jag kan leka med barnen ändå. Jag kan ju inte springa efter dem längre, men jag kan rulla efter dem, säger Maria med ett skratt.

– Jag åker med dem till lekparken och vi fikar tillsammans. Jag vill ge dem mycket kärlek och finns där för dem.

Tuffa motgångar

På vägen tillbaka drabbades Maria av flera motgångar. Pojkvännen gjorde slut och flera vänner slutade höra av sig.

– Det gjorde ont för jag hade behövt dem. Jag är ju samma person fast jag har varit sjuk och sitter i rullstol.

För att bearbeta allt fick Maria prata med en kurator och hon har också skrivit mycket. Hon bodde först i en egen lägenhet med hemtjänst, men tyckte inte att det fungerade så bra eftersom hon fick sitta mycket ensam och inte kom ut. Maria ansökte om att få en personlig assistent, men fick avslag. Lösningen blev då i stället att hon flyttade till ett gruppboende och har fått en kontaktperson, Anne-Marie Nordlund, som betyder mycket.

– Vi hörs nästan varje dag och träffas en gång i veckan. Vi gör saker tillsammans som att åka in till byn, gå på bio och fika. Nu ska vi börja fiska, det ska bli roligt, säger Maria.

Hon fortsätter att träna fysiskt för att orka mer och klara sig själv. Snart ska hon få en permobil så att hon kan åka ut själv. Hon tycker om att teckna, måla och att baka – gärna kakor.

– Jag kan känna mig stark som har klarat av allt det här. Det jag har varit med om är ju helt otroligt. Livet är som en bergochdalbana. Jag har varit långt nere, men jag vet att jag kommer upp igen. Det gäller att ta en dag i taget. Jag uppskattar livet på ett annat sätt nu och är mer rädd om det.

Maria drömmer om stort och smått – både om att åka utomlands och att åka och bada. Mål inför framtiden har börjat ta form.

– Jag ska bli mer självständig. På lång sikt skulle jag vilja hjälpa andra i samma situation som jag själv. Jag tar små steg framåt och fortsätter att kämpa.

Text: Anette Bülow 
Foto: Johan Eklund och privata