Margrethe och Thea förlorade sin dotter
Thea och Margrethe Puggaard Strand kallar sin dotter Gro – för även om hon var nästan fullgången var hon liten i växten.
–I efterhand har vi tänkt att vi skulle ha kallat henne Liv i stället, säger Margrethe med ett snett leende.
Vi befinner oss i Theas och Margrehes hus i danska Ry, två mil väster om Århus. Framför oss på bordet i vardagsrummet ligger en vacker minnesbok med bilder från det korta liv som blev Gros. Och på en minneshylla finns saker som påminner om dottern.
–Marius vet att han inte ska kasta boll här härinne, säger Margrethe om sin 9-åriga son, som skulle ha blivit storebror i maj i fjol.
Ett för stort hjärta
I stället hände det som inte borde få hända. Gro föddes med ett allt för stort hjärta, med för lite pumpkraft. Bara 27 timmar efter att hon plockades ut ur Theas mage dog hon, utan att någonsin ha öppnat ögonen.
Det hade då hunnit bli Marius födelsedag. Ett hårt slag för en liten pojke som väntat och längtat så länge – på att lillasyster skulle anlända, och på gäster och presenter. Då dagen äntligen kom fick han den mobil han så länge önskat. Men Gro fick han aldrig hålla.
– Mitt i allt det här var det mycket viktigt för oss hur vi skulle få Marius igenom det här på bästa sätt, säger Margrethe, 30.
Träffades på Tinder
Hon och Thea träffades via datingappen Tinder för tre år sedan. Och sedan den dag då de möttes i verkliga livet har de varit ”ganska mycket par”, som de säger.
– Innan det hade gått fem månader hade vi flyttat tillsammans och skaffat hund. Och efter ett år hade vi bestämt oss för att skaffa barn ihop, säger Thea, 33.
Hon blev gravid på femte försöket – och dessutom illamående varje morgon och trött dagarna igenom.
–Men det gick ju över, och vi var mycket glada och förväntningsfulla.
Fick ett hjärtstopp
Glädjen kom av sig då en barnmorska vid ett ultraljud, fyra veckor innan beräknad födsel, plötsligt ropade till och tillsammans med en läkare beslöt att skicka dem vidare till universitetssjukhuset i Århus.
Deras lilla flicka visade sig ha ett hjärtfel som inte skulle ge henne stora chanser att överleva.
– Vi fick veta att det fanns 33 procents risk att hon skulle dö under födseln och 33 procents risk att hon skulle dö snabbt efter födseln. Chansen att de skulle kunna rädda henne genom transplantation senare var 33 procent.
Förlöstes med kejsarsnitt
Thea och Margrethe blev ombedda att inte tappa modet, men heller inte ha för stora förhoppningar.
En gråmulen majdag stod ett helt batteri av hjärt- och barnläkare redo att ta emot Gro och försöka ge henne bästa möjliga start i livet.
För att inte belasta hennes kropp mer än nödvändigt förlöstes hon med kejsarsnitt, men hon fick hjärtstopp och blev direkt ivägskickad för akutvård.
–Så snart läget var stabilt fick jag lov att vara med och ha en hand på henne hela tiden. Jag vet inte hur personalen gjorde det, men de lyckades arbeta runt mig hela tiden, berättar Margrethe.
Men ganska snart stod det klart att det var ett avsked som väntade runt hörnet.
Ville skapa minnen
27 timmar fick de. 27 timmar till att lära känna sin bebis och göra allt det som andra föräldrar har en hel barndom till. Kela, mysa, pussa, krama, byta blöjor, sjunga godnattsång, vagga och vyssa.
Njuta, känna och skapa minnen. Mellan slangar och maskiner.
Thea och Margrethe skiftades om att ha Gro i sina armar den sista stunden – och de var tacksamma att de fick den.
Om hjärtfelet inte skulle ha upptäckts under ultraljudet, skulle Gro förmodligen ha dött redan under födseln och de skulle aldrig ha fått möta sin dotter vid liv.
– Man kan så klart undra varför man ska knyta an till ett barn som man ändå ska förlora, men för oss blev det ett sätt att göra det lättare för oss själva, och för familj och vänner att förstå i efterhand vad vi hade förlorat, säger Margrethe.
En gripande bild
Deras familjer stod redo och flera av dem hann fram och kunde möta Gro medan hon levde. Och väldigt många såg henne under de fem dagar mellan dödsfallet och obduktionen. I minnesboken finns bland annat en gripande bild av Gro i famnen på en av sina mormödrar.
–Vi bodde hemma under dessa fem dagar, men hade ett rum på sjukhuset och vi åkte dagligen till Gro. Hon togs ut ur frysskåpet och stoppades ner i en vagga med is i botten och vi kunde lyfta upp henne och sitta med henne i famnen.
–Alla tyckte att det var väldigt märkligt, och det var det också. Men vi gjorde det ändå, och det kändes bra, berättar Margrethe.
Hon är psykologistuderande, Thea är lärare på Silkeborg högskola, och de vet båda två att sorgeprocessen är viktig. De är därför evigt tacksamma för det stöd och vägledning som sjukhuspersonalen gav dem i denna svåra livssituation, som de aldrig varit i tidigare och hoppas aldrig behöva hamna i igen.
–Alla vi mötte var både empatiska och professionella.
De valde båda två att vara öppna och berättade på Facebook vad som hände dem. Och alla som ville kunde komma både till sjukhuset och till begravningen.
–Jag är säker på att det gjorde det lättare för oss, och det har inte heller uppstått så många besvärande situationer efteråt. Folk visste vad vi gått igenom, och de vågade fråga och prata med oss om saken, berättar Margrethe.
En sista hälsning
Många ville även sända med Gro en hälsning i den pyttelilla kistan: En musikälskande släkting la ner ett plektrum till henne, Margrethes pappa stoppade ner en rund sten som han gått med i fickan länge, Marius la ner en teckning, och Margrethe och Thea skrev ett brev till Gro.
–Det kändes så fint.Vi har också fått en sten med Gros namn på, som står ute i trädgården, säger Margrethe.
Och nu har de fått lite annat att stå i. Marius har nämligen äntligen fått bli storebror. Den lille kom till världen i somras och lyckan är stor.
Margrethe blev gravid på första försöket.
– När man förlorar ett barn går det upp för en att allt verkligen kan gå fel. Därför är det lätt att tro att det är vår tur att få vara lyckliga nu. Det känns som att universum kände sig skyldiga oss det, säger Margrethe med ett stort leende.
Av Helle Lyngbo, svensk bearbetning: Ann-Sofie Lindell
Foto: Henrik Bjerg og privat