Marcus fick en hjärntumör: Jag sa åt Therése att gå

Sommaren 2016 började Marcus Berlin, som då var 24 år, att må dåligt med huvudvärk, yrsel, illamående och kräkningar. På vårdcentralen bedömde man att han drabbats av kristallsjuka och behandlades för det.

Men symptomen förvärrades och efter mycket tjat fick han till sist komma till en neurolog i Uppsala, där en akut skallröntgen genomfördes. Vid det laget hade han tappat flera kilo i vikt, eftersom han mådde för illa för att äta. Vid röntgentillfället hade han med sig sin mamma och först efter tre timmars väntan fick de tala med en läkare.

– Han berättade att något växte i bakhuvudet mellan lillhjärnan och hjärnstammen, men han ville inte svara på om det var en tumör. Beskedet var det värsta jag upplevt, jag blev livrädd och tänkte att nu kommer jag att dö, säger Marcus, som genast lades in och beordrades att inte röra på huvudet eftersom tumören riskerade att täppa till ryggmärgsvätskan – något som kunde orsaka hans död.

– Det ironiska är att jag och Therése hade skojat om att det kunde vara en tumör. Men ingen av oss trodde det på allvar. Jag var ju så ung och vi var odödliga, något så hemskt fanns bara inte på kartan, säger Marcus med ett snett leende.

Samtidigt som Marcus fick sitt svåra besked kom Therése hem från jobbet och räknade med att fästmannen skulle dyka upp senare. Men tiden gick och hon la sig för att sova, tänkte att han snart kommer. Istället ringde telefonen.

– Det var Marcus som berättade att han skulle läggas in och att något växte i hans hjärna. Jag trodde inte det var sant, jag fick en chock, säger Therése, som snabbt klädde på sig och åkte in till Akademiska sjukhuset.

Tumören var snabbväxande

Dagen därpå röntgades Marcus hjärna med magnetkamera. Läkarna var optimistiska, mycket tydde på att tumören kunde vara godartad. Men bort skulle den.

– Veckan innan jag skulle opereras mådde jag bättre. Jag fick kortison och började äta igen och allt kändes mer hoppfullt, även om jag fick veta att jag troligen skulle få problem med balansen och dubbelseende efter operationen, säger Marcus.

Den 18 november genomfördes den tio timmar långa operationen. Allt gick bra, men beskedet om tumören var inte vad Marcus och Therése hade hoppats på. Den visade sig vara ett så kallat medulloblastom, en snabbväxande 4-gradig hjärntumör, vilket är mycket allvarligt. På bara ett halvår hade den vuxit till en valnöts storlek.

– När jag fick veta att han hade cancer började jag gråta, det var helt fruktansvärt, säger Therése och fortsätter:

– Efter att jag börjat googla på detta hemska ord, blastom, öppnade sig avgrunden. Jag tänkte att Marcus bara hade ett halvår kvar att leva, att det inte fanns något hopp … Vi var helt förstörda i ungefär en halvtimme tills jag googlade vidare och fick upp hoppet igen. Kanske fanns det ändå en chans?

Att det fanns gott hopp bekräftades kort därefter av onkologen, som fastslog att ”Vi ska bota dig, Marcus!”. Det visade sig att tumören var strålkänslig, vilket är positivt, och redan i mellandagarna påbörjades strålbehandlingen; sammantaget strålades området i huvudet 33 gånger.

Mellan beskedet och strålbehandlingen drabbades Marcus av ännu ett allvarligt bakslag, han fick hjärnhinneinflammation. Men det tog ett tag innan läkarna förstod och antibiotikabehandling sattes in.

– Det var som att något inte stämde. Marcus var liksom borta och inte sig själv, vilket gjorde mig orolig. Jag trodde att det berodde på operationen, att något skadats och förändrat honom. Dessutom var han yr och hade feber och huvudvärk, men insisterade på att få komma hem ändå. Vi tänkte att alla symptom handlade om att han var nyopererad, säger Therése, som efter hemkomsten fick sköta om Marcus på heltid.

Hon fick hålla honom när han skulle på toaletten och ställde klockan varje timme på natten för att kolla att han var okej. Vid några tillfällen svimmade han i hennes armar.

– Vad hemskt det var, säger hon och skakar på huvudet.

Vågade tro på framtiden

Efter antibiotikakuren vände det och Marcus började äntligen må bättre och bli sig själv igen. Och efter att strålbehandlingen avslutats påbörjades en rad cellgiftsbehandlingar för att verkligen säkerställa att resterna av tumören – de fragment man inte lyckats operera bort – försvann helt.

I mars i år avslutades behandlingen och enligt läkarna är Marcus botad.

Men redan förra sommaren fick paret ett besked som gjorde att de försiktigt vågade börja planera för framtiden. Då hade Marcus både strålats och fått cellgifter under några månader, men några garantier för att behandlingarna hade fungerat fanns inte.

– Mycket tydde på att det gick åt rätt håll, men att leva i ovisshet är tufft. Jag hade sedan operationen inte röntgat hjärnan och visste inte hur det såg ut. Hade tumören kanske börjat växa tillbaka? Det var en jobbig väntan, säger Marcus och får nickande medhåll av Therése.

Den 4 juli 2017 kom beskedet de hoppats på. Allt såg bra ut!

– Då vågade vi lägga ett bud på huset vi hade spanat in och i höstas kunde vi äntligen flytta in. Plötsligt fanns en framtidstro och det var väldigt skönt att lämna vår gamla lägenhet som var så förknippad med det som hänt. Husköpet blev en vändpunkt, säger Marcus med ett leende.

Och inte nog med det. Redan innan Marcus blev sjuk hade paret planerat att skaffa barn. Nu ville de satsa på att bli en familj. Cellgifter kan leda till sterilitet, men Marcus hade fryst in sperma innan behandlingarna påbörjades, så möjligheten att få biologiska barn fanns kvar.

– Vi ville inte vänta, men sjukvården hade en annan uppfattning. De ansåg att vi borde vänta i fem år, tills Marcus blev friskförklarad. Det har verkligen varit en kamp för att få vårt efterlängtade barn redan nu, säger Therése och stryker sig över sin runda sexmånadersmage.

– Ja, det kändes jättejobbigt att vi fick rådet att vänta så länge. Som att de utgick från att jag kanske skulle dö ifrån mitt barn. Men det finns ju aldrig några garantier i livet, säger Marcus och berättar att han och Therése dessutom gifte sig i maj i år.

– Ja, nu har jag fru, barn, villa, Volvo och vovve, skrattar han och kastar en blick på familjens lilla chihuahua Akira.

Hoppas kunna börja jobba

I dag mår han bra. Han lider visserligen av dubbelseende – som kan korrigeras med hjälp av glasögon – hjärntrötthet och vissa motoriska svårigheter, men han hoppas kunna börja jobba som vanligt framåt hösten.

Under sommaren börjar han arbetsträna. Han har också börjat bygga upp sin kropp efter att ha tappat 25 kilo i vikt.

Någon större oro för att tumören ska komma tillbaka känner han inte. Han går på regelbundna kontroller och känner sig frisk.

– Det är ingen mening med att lägga massa energi på att oroa sig. Vi försöker leva i nuet i stället, konstaterar Marcus.

En av hans största rädslor under sjukdomsperioden var att Therése inte skulle orka eller vilja fortsätta dela livet med honom – och sa det också till henne, ”du kan lämna mig om du vill, jag skulle förstå och inte klandra dig.”

– Jag kände skuld över att jag blev sjuk och utsatte henne för detta. Vi är ju unga och det här hade ingen av oss räknat med, säger Marcus och tittar ömt på Therése.

– För mig fanns det inte en tanke på att svika Marcus. Han är min person i livet, den ”rätte” som jag vill vara med och det som händer oss hanterar vi tillsammans, svarar hon och tillägger att den här erfarenheten har stärkt dem som par.

– En del går skilda vägar efter en svår händelse, andra blir ännu tajtare. Så blev det för oss. Vi hade det fint innan, men ännu bättre nu. Jag tror att det faktum att vi hela tiden har kunnat prata med varandra har hjälpt mycket.

Många som råkat ut för en livsomvälvande erfarenhet upplever att de ser på livet med nya ögon. Så är det också för Marcus.

– Det kan låta klyschigt, men jag är mer ödmjuk och tacksam i dag. Jag gnäller inte över småsaker och ältar inte det som varit. Vi har ett jättebra liv, trots att det inte blev som vi tänkt oss.

Therése nickar instämmande.

– Förut kunde jag känna ångest över att bli ett år äldre – nu tänker jag att det är härligt att vi fick ett år till!

– Även om det som hände Marcus har varit jobbigt så har det på ett sätt gjort oss till bättre, starkare personer. Vi trodde vi var odödliga innan. Nu vet vi att saker inte bara drabbar andra, det hände oss. Men jag är glad att vi fått den insikten så här tidigt, jag tror att vi kan ha nytta och glädje av det resten av våra liv.

Text: Maria Zaitzewsky Rundgren
Foto: Jennifer Glans, privata

Det här är Marcus Berlin och Therése Löfström

Ålder: 27 och 26.
Bor: I Tierp.
Gör: Marcus kör ut bröd till butiker och Therese jobbar i livsmedelsbutik.

Läs också: Pamela Andersson besegrade hjärntumören: Utan Christer hade jag varit död