Mammas tvångsmässiga samlande förstörde min barndom
Det tvångsmässiga samlandet tog över hela tillvaron
Att ta hem skolkamrater var inte att tänka på för Nina när hon var yngre. Bakom den fina villans fördragna gardiner fanns en hemlighet som till varje pris måste döljas – hennes mamma var en manisk samlare.
I dag är Nina vuxen. Hon har ett eget hem som är öppet för alla och en familj som är noga med att inte ha några hemligheter för varandra. Men minnena från barndomen är glasklara. Och sylvassa.
– Det var pappa, mamma och jag. Det var liksom bara vi i hela världen. Ingen annan var någonsin hemma hos oss. Inga vänner eller grannar. Inte ens min farmor eller mina morföräldrar kom någonsin över tröskeln, det styrde mamma om.
Många lögner
Ett stråk av sorg drar över Ninas ansikte när hon drar sig till minnes alla de lögner hon som liten tvingades att medverka i.
– Mamma kunde spänna ögonen i mig och säga: ”Det förstår du väl att det är bättre att vi ses på restaurang, i stället för att det blir en massa spring hemma hos oss.” Och så ringde hon och förklarade att katten hade kissat på mattan och att det luktade förfärligt. Eller att vi höll på och tapetserade om. Eller att gästparkeringen skulle asfalteras och var avspärrad. Och därmed kunde alla träffar med släkten omdirigeras hem till dem eller till allmän plats.
”Stök!”
Ninas kompisar var naturligtvis inte heller välkomna. ”Ni kan väl vara ute och leka” tyckte alltid Ninas mamma, ”eller vara hemma hos någon av de andra”. Annars skulle det bara bli en massa stök hemma.
– Stök!
Nina tar sig för pannan.
– Det var ett så vansinnigt uttalande att man undrade om det var man själv eller mamma som var komplett galen.
För sanningen var ju att husets insida var ett enda stort katastrofområde.
– När jag var riktigt liten var det såklart inget jag riktigt tänkte på, och jag tror inte att det var så illa på den tiden heller. Men med åren åts liksom utrymmet upp där hemma.
Sparade på allt
Det var ena änden av vardagsrummet som först försvann. Där stod det en matsalsmöbel som aldrig användes och på den började Ninas mamma stapla kartonger fyllda med barnkläder som hon sålde på homeparties.
Av någon anledning började det också bli omöjligt för henne att göra sig av med saker. Alltifrån tidningar och gamla flingpaket till tomma schampoflaskor skulle sparas.
– Men varför kunde aldrig mamma förklara, säger Nina.
Hon minns grälen som uppstod mellan hennes föräldrar. Till en början lika högljutt från båda hållen, men med tiden hördes alltmer hennes mammas ursinniga röst, medan hennes pappa retirerade med tunga suckar.
Högar överallt
När Nina gick i mellanstadiet var det inte längre möjligt att sitta i soffan och titta på tv.
– Alla ytor täcktes av högar med kläder som mamma köpte på loppis och som hon lovade att sy om så att de passade mig – vilket förstås aldrig blev av. Hon kunde också köpa säckvis med hundfoder på extrapris, för det var ju inte omöjligt att vi skulle skaffa hund någon gång.
Rum för förvaring
Även Ninas rum togs i anspråk för förvaring.
– När jag inte var hemma passade mamma på att stapla backar fulla med bråte längs hela ena väggen. Det blev bara mer och mer. När jag låg i sängen om kvällarna kändes det som om jag drunknade.
Nina gjorde några halvhjärtade försök att få sin mamma att skona åtminstone hennes rum från röran, men mamman ville inte lyssna.
– Det var som om det man sa inte angick henne. Hon bara log lite och lät allting rinna av.
Katastrof oundviklig
Eftersom Ninas pappa skötte trädgården oklanderligt för att dölja vad som pågick innanför husets väggar tror hon inte att någon i världen utanför anade vad som pågick. Men en dag gick katastrofen inte att undvika.
– Min bästa kompis Cissi kom och skulle hämta mig för att gå till skolan, samtidigt som pappa gick ut med soporna. Det var fruktansvärt. Hon kan bara ha fått en snabb glimt av hallen, men efteråt kunde jag se i hennes blick att det hade varit fullt tillräckligt. Hon sa aldrig något, men ibland kunde jag se att hon betraktade mig på ett visst sätt. Som om hon tyckte synd om mig.
Hemmet belamrat med saker
I början hade det bara varit de många prylarna som ställde till det, men allt eftersom tiden gick förändrades problematiken. När det hade gått så långt att Ninas föräldrahem var fullkomligt belamrat med saker var det ju inte längre någon mening med att städa.
Det i sin tur, tror Nina, gjorde att hennes mamma gav sig själv fria tyglar att fortsätta fylla på.
– Det blev mer och mer prylar, prylar som man förstod aldrig skulle komma till användning. Och smuts. Det var fruktansvärt med allt damm som låg i drivor över allting, suckar Nina.
Ställde ultimatum
När hon fyllt arton år hade det gått så långt att hennes pappa ställde ett ultimatum.
– Han hade fått nog. Mamma fick välja mellan honom och ”det jävla skräpet”, som han sa. Men mamma bara fnös åt honom, hon trodde nog inte att han skulle göra verklighet av sina hot den här gången heller.
Men Ninas pappa hade bestämt sig. Han orkade inte längre.
– Han kom in på mitt rum en kväll och ville prata. Han bad mig om ursäkt, samtidigt som han grät och var fullkomligt förkrossad över att han inte lyckats rädda mig från mammas galenskap. Han ville försäkra sig om att jag visste att han gjort vad han kunnat. ”Hon är sjuk förstår du Nina”, sa han. ”Hon vill inte ha det så här, men kan inte hjälpa det, för hon är sjuk.”
Satte ord på samlandet
Det var första gången som Nina och hennes pappa satte ord på hur de hade haft det under alla år med mammans samlande.
Tidigare hade de bara utbytt blickar i samförstånd, men aldrig någonsin vidrört det onämnbara med ord.
– Det hade varit för farligt att lyfta upp det fula till ytan, det hade varit detsamma som att acceptera att det faktiskt fanns. Och att dölja det hade ju blivit bådas vår viktigaste uppgift här i livet, förklarar Nina.
Hennes pappa packade ett par väskor och flyttade hem till sin mamma.
– Det skakade om mamma rejält. Hon insåg att det var allvar den här gången och det tror jag skrämde henne. Jag var ju också vuxen nu, och hon kunde knappast räkna med att jag skulle stanna hemma så mycket längre.
Lovade söka hjälp
Några veckor efter uppbrottet kontaktade Ninas mamma sin make och lovade att hon skulle gå och prata med någon, om det var det han ville.
Nina sänker blicken.
– Jag tänker mig att det måste ha varit en stor eftergift från hennes sida, eftersom terapi var något ganska skamfyllt på den här tiden. Det var inte alls som i dag, då det är något de flesta kan tänka sig att gå i för att må bättre.
Och trots att ingen nog riktigt vågat hoppas på det så kunde terapeuten få ur Ninas mamma det som förmodligen orsakat hennes maniska samlande.
– Jag skulle ha fått ett syskon. När jag var fem år blev mamma gravid, men fick missfall i fjortonde veckan. Det var nog en chock för oss alla att höra att detta kunde vara orsaken till att allt blivit som det blivit, säger Nina.
Fick hjälp
Hennes mamma fick hjälp med att bearbeta de känslor som tidigare bäddats in i tystnad och därför tagit sig de mest förbluffande uttryck. Som ett resultat av terapin kunde familjen hjälpas åt att röja ur hemmet och börja om på nytt.
– Efter det hade mamma och pappa det bra i många, många år, ända fram tills pappa fick diagnosen prostatacancer för nästan sex år sedan, berättar Nina.
Som genom ett trollslag kom mammans gamla samlarbeteende tillbaka. Och trots att Ninas pappa blev frisk igen så har hennes mamma haft svårt att släppa taget om sitt gamla beteendemönster. Det är inte på långa vägar lika illa som förr, menar Nina, men tendenserna finns där absolut. Hon har valt att inte engagera sig denna gång.
– Det är så mycket känslor, jag orkar det inte en gång till. Jag har hatat mamma för att hon förstörde min uppväxt och jag har tyckt vansinnigt synd om henne för förlusten av barnet. Nu vill jag koncentrera mig på min egen familj.
– Men mamma vet att hon alltid är välkommen i mitt hem. Min dörr är öppen för alla.
Text: Camilla Borgström
Bild: Shutterstock