Mammans pojkvän förgrep sig på Malin under flera år

Det var en helt vanlig vardagskväll i den lilla villan. Malin satt uppkrupen i den svarta skinnsoffan i källaren och tittade på Michael Jacksons nya video.

Plötsligt var det som att något i rummet förändrades. Hon insåg att hon inte längre var ensam.

Utan att vända sig om förstod hon vem som hade kommit in i rummet. Hon kände en ilning längs ryggraden. Det var han: mammans nye kille. Hon hörde hans tunga andning tätt bakom sig och insåg att det var nu katastrofen skulle komma.

Malin kände skräcken gripa tag i henne. Hon ville resa sig upp och springa därifrån, men kroppen lydde inte. Hon ville fly men satt som förstenad i soffan och stirrade in i tv-rutans flimmer.

Så kände hon hans hand mot sin kropp. Det knöt sig i magen. Och livet skulle aldrig mer bli sig likt.

Överlevde ett helvete

Det har gått drygt 13 år sedan den där mardrömslika dagen i en villakällare i Borås utkant. Vi sitter i 25-åriga Malin Lundgrens ljust inredda lägenhet i centrala Borås. Katterna Graze och Precious latar sig i den soldränkta soffan.

Högar med tidningsklipp, polisdokument och domstolshandlingar ligger utspridda över matsalsbordet. Det är som skärvor ur Malins liv, skärvor som ger en liten inblick i det helvete hon tvingades uppleva mellan 12 och 17 års ålder.

Han blev närgången

– Jag var positiv till den här personen från början. Han var snäll och omtänksam och gav mig uppmärksamhet, men efter hand förändrades han. Han blev närgången, fällde märkliga kommentarer och tog på mig. Jag intalade mig själv att det inte var något konstigt, men innerst inne förstod jag att det han gjorde var fel, berättar Malin.

När den då knappt 40-årige mannen förgripit sig på Malin första gången hotade han henne. Han sa att han skulle ge sig på hennes mamma och hennes lillebror om hon inte höll tyst.

Men Malin tänkte inte hålla tyst.

Gjorde en polisanmälan

– Den där kvällen sprang jag hem till en kompis och berättade allt. Sen polisanmälde jag honom. De startade en utredning och socialen kopplades in. Man han nekade förstås till allt och sa att jag bara hittade på. Och det var ingen som tog mig på allvar. Jag blev sviken av vuxenvärlden och det är svårt för en 12-åring att kämpa själv. Dessutom var jag rädd, livrädd, berättar Malin.

Hoten om att familjen skulle råka illa ut, att hon skulle skickas i väg, tvingas byta skola och bli fråntagen sina husdjur gjorde att hon till sist inte orkade kämpa mer. Hon sa att hon inte ville prata mer med polisen. Utredningen lades ner, socialen stängde fallet, vuxenvärlden tittade bort.

Och mannen kunde ostört få fortsätta sina övergrepp.

– Han gav sig på mig om och om igen. Han våldtog mig, slog och sparkade mig. Han förnedrade mig på alla tänkbara sätt. En gång hotade han att bränna mitt ansikte mot en spisplatta och ofta hotade han att skada min lillebror eller slita sönder min mamma, berättar Malin.

Kände skuld

Mannen var alltid noggrann med att inte riskera något för egen del. Allt skedde med beräkning, utstuderat, planerat. Han manipulerade Malin och fick henne att känna att det som hände var hennes fel.

– Jag försökte göra motstånd, men jag klarade det inte. Efter två år hade jag på något sätt förlikat mig med situationen. Jag såg ingen väg ut. Flera gånger hade jag försökt få vuxenvärlden att reagera, men de tittade bort och till slut tystnade jag. Jag vågade inte protestera mer, berättar Malin.

Mannen kontrollerade sitt offer med hot, men också genom att manipulation.

– Ofta hände det att han kastade pengar på mig eller stack en sedel innanför kläderna efter att han hade våldtagit mig. Han gjorde det med ett leende. Han var otroligt skicklig på att få mig att känna skuld, som om det var mitt fel alltsammans.

Ett sätt att överleva

Malin hade fram till 12 års ålder varit en alldeles vanlig tjej. Hon hade massor av vänner och fungerade bra i skolan. Nu förändrades hon, slöt sig i sitt skal. På klassfotot från sjätte klass sitter Malin längst ner i bild, ihopsjunken med håret hängande över ansiktet som ett skydd från omvärlden.

– Jag färgade håret, plockade ögonbrynen och bytte stil. Jag ville inte vara mig själv, jag försökte förvandla mig så att jag kunde känna att det var någon annan som utsattes för övergreppen. Det blev ett sätt att överleva.

Skar sig och fick ätstörningar

Malins helvete fortsatte. Månad efter månad, år efter år. Hon blev mer och mer traumatiserad, skar sig i armarna och benen och fick ätstörningar. Efter ett tag slutade hon äta helt, med förhoppningen att våldtäkterna skulle ske mer sällan och att någon skulle se hur illa däran hon var.

– Ofta under övergreppen hoppades jag att han skulle döda mig. Det var den enda utvägen jag kunde se. Jag kunde inte föreställa mig ett värdigt liv i framtiden, säger Malin.

Det skulle dröja fem år innan mannen kunde stoppas.

Planerade att ta sitt liv

– Några dagar innan jag fyllde 17 bestämde jag mig för att gå till polisen och anmäla honom och sedan ta mitt liv. Jag hade valt ut en bro där jag skulle hoppa, men när jag kom ut från polisstationen så var det någonting som drog mig åt det motsatta hållet, bort från bron. Det är jag så otroligt tacksam för i dag, berättar Malin.

Den här gången blev hon tagen på allvar. Mannen, som till vardags arbetade som skötare inom psykiatrin, greps och en omfattande utredning tog sin början.

Han nekade till anklagelserna

Rättegången som följde beskriver Malin som en av de värsta upplevelserna i sitt liv. På ett sätt tvingades hon uppleva övergreppen på nytt och det var en stor påfrestning att åter konfronteras med mannen som förstört hennes liv.

Han visade ingen ånger utan fortsatte bara att neka till alla anklagelser.

Mannen dömdes i hovrätten till 6,5 års fängelse. Men domen blev inte någon lättnad för Malin. Rättvisa hade skipats, men för offret hade ingenting förändrats. Psykiatrikern som undersökte Malin inför rättegången sa att han aldrig tidigare hade stött på en mer traumatiserad person.

– Jag var en spillra, ett fullständigt söndertrasat barn. Det är väl så man bäst beskriver det. Jag kunde inte se en annan människa i ögonen. Vågade inte lita på någon och hade ingen tro på framtiden, förklarar Malin.

Blev tablettberoende

Läkaren skrev ut tabletter för att lindra smärtan och ganska snart föll Malin in i ett beroende. Tabletterna blev hennes sätt att uthärda vardagen.

Och kanske är det här historien om Malin Lundgren hade slutat – om det inte vore för dottern Gabriella.

En tid efter rättegången träffade Malin en man, Leif. De blev sambor och Malin blev gravid.

Graviditeten förändrade allt

– Det blev motivationen som jag behövde för att ta mig ur beroendet. Jag slutade tvärt med alla tabletter och plötsligt fick jag ett nytt fokus. Jag blev lugnare och mer harmonisk än jag någonsin varit tidigare och jag började ta hand om mig själv bättre. Jag åt och sov som jag skulle, det var jag ju tvungen till, nu när jag hade ansvar för någon annans liv också. Plötsligt fanns en mening med att leva!

Lilla Gabriella – döpt efter Helen Sjöholms karaktär i filmen ”Så som i himmelen” – föddes den 29 juni 2009. Allt gick bra och Malin säger själv att hon aldrig hade överlevt om det inte vore för dottern.

– Utan henne hade jag inte funnits i dag, då hade jag gått under. Det främsta målet i livet för mig är att ge min dotter den trygghet som jag själv aldrig fick, men som alla barn förtjänar. Att se Gabriella växa upp ger mig så otroligt mycket tillbaka. Det jag ser hos henne gör mig själv mer hel. När jag ser hennes glädje och nyfikenhet upptäcker jag känslor och sidor hos mig själv som jag trodde hade försvunnit för alltid. Jag känner att barnet i mig får en andra chans.

Tappade aldrig hoppet

Efter Gabriellas födsel fick Malin också kontakt med en pastor som hon regelbundet träffar och samtalar med. Han har blivit ett stort stöd i vägen tillbaka. ”Min bästa vän” säger hon själv utan omsvep. Han har också hjälpt Malin genom den kris hon tvingades genomlida när Gabriellas pappa Leif oväntat dog för 2,5 år sedan.

En annan person som har betytt mycket är Mathias, Malins före detta pojkvän, som varit en klippa när det har varit som mörkast. Han har också spelat en viktig roll i Gabriellas liv och fungerat som en extrapappa. Gabriella själv säger att hon har en pappa i himlen och en pappa på jorden.

Malin har ingen kontakt med sin egen familj i dag, men hon har lyckats skapa ett bra liv för sig själv och Gabriella.

– Jag inser så här i efterhand att jag faktiskt aldrig tappade hoppet helt. Även hos den där trasiga 13-åringen fanns det en tro innerst inne att det goda skulle besegra det onda, och hon hade ju rätt! Visst kämpar jag fortfarande dagligen med konsekvenserna av övergreppen, speciellt på nätterna. Och varje dag känner jag att jag blir mer och mer mig själv och jag vet att jag inte har låtit honom förstöra mig. Den insikten ger mig styrka!

Vill bli psykolog

Lilla Gabriella har fyllt fem och går på dagis när mamma Malin pluggar. Först och främst ska gymnasiebetygen läsas in och sedan hoppas hon kunna läsa till kurator och så småningom till psykolog. Drömmen är att i framtiden kunna jobba med barn som blivit utsatta för övergrepp.

Och så vill hon berätta sin historia. Hon föreläser redan i dag en hel del och vill göra det ännu mer i framtiden. Hon skriver även på en bok. För att uppmärksamma att historier som hennes faktiskt inträffar och för att ge hopp till andra som utsatts för liknande händelser.

– Redan som tonåring bestämde jag mig för att aldrig låta mig tystas. Jag utsattes för övergrepp, men det är inget som jag skäms för eller tänker tiga om. Det här är min historia, men jag är inte min historia.

Text och foto: Jakob Hydén

Ur Malins självbiografi

Hjärtat slår, det slår fortfarande. Det rusar, hon känner hur det galopperar i den lilla bröstkorgen. Tyst gråter hon över att hon fortfarande hör sina hjärtslag, för hon kan inte förstå hur man skall kunna leva med ännu en förintelse av hennes kropp och hennes person. Men hennes hjärta tar ingen hänsyn till det, trots allt som hänt och allt hon känner så fortsätter det slå. Det slår hårt, bestämt och envetet för livets skull.

Hon vet vart hon är, men minns inte ens hur hon hamnade där. I hans lägenhet, ensam med en utklädd djävul, som bara klär av sig sin ”friska dräkt” för henne.

Malins blogg

Malin föreläser om sina upplevelser – och hon berättar mer om sin historia på sin blogg. Den hittar du här.