Mamma Cia om mobbningen: "Vår son orkade inte mer"

Anton var 14 år när han fick sin diagnos, aspergers. Under hela sin uppväxt hade han hållit sig för sig själv. Läst böcker och sett filmer. Visst hade han kompisar som han träffade, men inte så ofta. Han trivdes med ensamheten och vi lät honom leva som han ville.

Hans syster Veronica var helt annorlunda. Hon spelade basket och handboll och var jämt ute med sina vänner. Var det inte bio så var det träning eller gå och äta pizza. Om det inte var matcher på helgerna förstås.

Läxorna kom i andra hand, men hon hängde med bra i skolan och hade fotografiskt minne så det blev full pott på proven.

Hon och Anton kom bra överens fast det skilde tre år mellan dem.

Han var en ensamvarg

Lärarna tyckte om Anton även om han var en ensamvarg. Han passade sina tider och hade alltid gjort läxorna. Det var inte förrän han fick sin diagnos som allt började rämna.

Vi fick samtal från skolan att han varit borta på en del lektion er. När vi pratade med Anton ville han först inte erkänna att han varit frånvarande. Det blev ett uppslitande gräl den kvällen och jag sov dåligt.

Min man var också upprörd men trodde att det skulle ordna sig, bara vi fick sova på saken. Jag tyckte han tog alltför lättvindigt på det.

Blev retad för sin diagnos

Dagen efter gick jag till jobbet med en klump i magen. När jag kom hem på eftermiddagen var Anton redan hemma. Han hade ont i ett knä och byxorna var trasiga. Jag såg att han hade gråtit och när jag frågade vad som hänt bröt han ihop.

Klasskompisarna hade börjat reta honom efter att de fått reda på hans diagnos. Det hade fungerat tidigare, men nu verkade ingenting gå bra.

Han var van att bli vald sist på gymnastiken, nu blev han inte vald alls. De pratade om honom och inte med honom och när han kom in i klassrummet började tjejerna fnissa. Det var som om han hade blivit en annan män niska för dem.

Lärarna hann inte se något och de som gjorde det brydde sig inte. Det är svårare att stävja mobbning än man tror.

Jag grät och sa att det skulle bli bättre och att han skulle klara av det. Det var snart sommarlov och till hösten skulle allt ändra sig. Men jag hörde hur ihåligt det lät. Det var som att jag ljög honom rakt upp i ansiktet och jag skämdes. Ingenting skulle bli bättre, bara sämre.

Skolavslutningen närmade sig och det var en del prov som var viktiga att klara av för att lärarna skulle kunna sätta betyg.

Fortsatte skolka

Anton hade tappat all gnista och fortsatte skolka. Dessutom började han vara borta på kvällarna. Först trodde vi att han hade fått kompisar, men så var inte fallet.

Han hade alltid suttit i sitt rum och läst, men nu kom han hem allt senare. Min man jobbade borta i veckorna och jag fick ta diskussionen med Anton. Hans humör hade förändrats och han blev aggressiv. Dörrarna stängdes med en smäll och han kastade kläder på golvet.

Vi kontaktade skolan och pratade med både lärare och andra personer som vi fick bra stöttning av. Efter ett tag fungerade Anton bättre och vi trodde att han var på banan igen. Jag kunde slappna av och familjelivet blev bättre på alla plan.

Min man och jag planerade en weekend i Paris. Vi hade inte kunnat ägna någon tid åt varandra på länge och kände att vi behövde komma iväg för att ladda batterierna. Men dagen efter vi bokat hände något fruktansvärt.

Anton kom inte hem

Klockan var åtta på fredagskvällen och Anton hade inte kommit hem. Jag ringde runt till tänkbara kompisar. Ingen hade sett honom efter skolan. Min man bestämde sig för att kontakta polisen men hann inte ens hämta mobilen förrän det ringde på dörren.

När jag såg prästen och poliserna stå där förstod jag vad som hade hänt. Mitt skrik ekade i kvarteret och jag föll ihop på hallgolvet.

Anton hade hittats på skolans toalett där han hade stoppat i sig tabletter och tagit sitt liv.

Min älskade son orkade inte leva längre. Han finns för alltid i våra hjärtan och hans rum står orört.

Cia