Läsarberättelse: Mamma klagade på allt och alla – till slut orkade vi inte mer
Efter att min pappa gått bort förändrades min mamma. Min far, som var dryga 75 när han dog, hade varit skröplig länge. Ändå tror jag inte att min mor var förberedd på den nya vardagen som änka.
Hon hade alltid varit en bestämd dam med många åsikter, men nu kunde jag och min syster inte hälsa på henne utan att hon ondgjorde sig konstant under hela besöket. Hemtjänsten var under all kritik, livsmedelsaffären hade för höga priser, grannarna förde för mycket oväsen. Mamma kunde hitta fel på precis allt.
Sådan hade hon kanske alltid varit, och det hade även drabbat min far, men han hade haft väldigt god hand med henne. Han var alltid positiv och tålmodig och på så vis stod han väl för det som hon själv saknade. Och utan honom var det som om hon blev allt mer ur balans.
Ibland kom hemtjänsten medan jag var där och det var direkt pinsamt att höra hur hon pratade till dem. Flera gånger fick jag dra dem åt sidan och be om ursäkt å hennes vägnar. Dock tog de det hela väldigt bra. Kanske var de helt enkelt vana vid det.
Under en lång rad månader tänkte jag att det nog bara var en fas hon skulle igenom. Hon och pappa hade ju varit gifta i 50 år, så det var klart att det var omvälvande.
Besöken blev allt mer en trist plikt
Men min mammas humör blev inte bättre. Tvärtom började det även gå ut över mig och min syster, och delvis över våra familjer. Det kunde handla om en kaka jag bakat som inte föll henne i smaken, eller så kunde hon fälla en syrlig kommentar om mina tonårsdöttrars kläder.
Jag åkte hem till mamma varje vecka, men allt eftersom tiden gick blev besöken allt mer en trist plikt. Efteråt kände jag mig helt dränerad. Under en period hälsade min lillasyster knappt på hos henne alls. Även om jag blev irriterad så förstod jag henne.
Hon verkade låtsas som att hon aldrig fått något brev
Jag tänkte att jag begrep vad som låg bakom min mors humör. Hon måste ju vara ensam och bitter över att åldras i ensamhet. Samtidigt hade det varit lättare att ömma för henne om hon inte vore så arg på världen.
Vid ett tillfälle bestämde jag mig för att skriva ett brev till henne, där jag bad henne ändra sitt beteende och ha i åtanke att det fortfarande fanns många saker i livet att glädjas åt. Jag puttade in det i hennes postfack och väntade spänt, men det blev ingen reaktion. Hon verkade låtsas som att hon aldrig fått något brev.
Läste om depressioner hos äldre
Till slut hade det gått nästan ett och ett halvt år efter min pappas död, när jag en dag fastnade i en artikel i en tidning som jag bläddrade i hos tandläkaren. Där stod att många äldre människor hamnar i en depression när de blir ensamma och deras liv går mot sitt slut. Symtomen som beskrevs stämde helt in på min mor. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle ta med henne till en läkare, om jag så skulle behöva släpa henne dit.
Det satt långt inne, men till slut fick jag med henne. Och efter ett ingående samtal kom läkaren fram till att min mamma verkligen var kliniskt deprimerad. Han rekommenderade medicin och till min stora lättnad sa min mor ja. Kanske såg hon läkaren som en auktoritet som man gjorde bäst i att lyssna på.
Så gick det några veckor då vi alla höll andan, medan mamma hotade med att sluta ta ”skräpet”, som enligt henne ändå inte hade någon som helst effekt.
Se också: Så söker du hjälp om du drabbats av depression
Men så började pillerna verka. Första gången jag hörde henne skratta åt ett tv-program sköljde lättnaden över mig. Sakta men säkert började hon ge sig ut mer, och på en träffpunkt för pensionärer fick hon en ny väninna.
Ny lust till livet
Allt är förstås inte rosenrött. Min mor kan fortfarande klaga högljutt på brevbäraren eller hemtjänstens städning. Dock har vi blivit bättre på att avleda henne vid de tillfällena, oftast med en skämtsam kommentar, så som min far gjorde så bra.
Och eftersom min mor är lättare till sinnes nu så går det snabbt över. Hon har fått lust till livet igen. Nyligen började hon prata om att vi alla kunde åka på en gemensam semesterresa söderöver.
Tidigare skulle ett sådant förslag ha gett mig skrämselhicka, men nu tror jag faktiskt att det kommer att bli av.
/Annelie