Malous pappa har blivit kvinna

Det är något vi måste prata om. Den illavarslande meningen yttras i ett hus i Hellerup 1999. Malou är 11 år när världen hon känner till faller samman.

Familjen, pappa, mamma, Malou och hennes storasyster, sitter samlade runt köksbordet. Malous pappa, Michael, försöker säga det som ska sägas, men ger upp. Han klarar det inte.

Det blir flickornas mamma som berättar: Er pappa vill leva som kvinna.

Föräldrarna skiljs. Michael blir Helene. Och Malou har svårt att hantera allting.

Malou Reymann är manusförfattare och filmregissör. En helt almindelig familie (En helt vanlig familj), är hennes första spelfilm. Den är starkt inspirerad av hennes egen historia som genomgående skildrar händelserna ur barnets ögon.

– Väldigt många saker är hämtade ur sådant jag har upplevt.

Mycket i filmen väcker minnen hos Helene och folk som känner dem, men det är ingen exakt beskrivning av verkligheten.

– Jag har utforskat mitt inre, men annars har det inte påverkat arbetet med filmen. Det är ett barns historia. Ett barn som upplever sin pappas övergång. Barnvinkeln var viktig för mig, eftersom ämnet fortfarande är tabu­belagt, säger Malou.

Ovanligt förhållande

Tillbaka till 1999, då hade Helene Reymann en framgångsrik karriär inom modebranschen. Men när hennes huvudleverantör gick i konkurs och hon samtidigt gick igenom en könsbekräftande behandling valde hon att flytta utomlands. Mest av ekonomiska skäl, men det kändes också skönt att få lite avstånd på grund av de privata omständigheterna.

Hon fick jobb hos UNICEF i Schweiz. De följande tjugo åren arbetade hon inom den humanitära sektorn som kvinna. I dag är hon pensionerad och bor i Frankrike.

Malou och Helene har trots avståndet utvecklat en väldigt nära relation efter många utmanande år.

– Vi ses inte så ofta öga mot öga, eftersom vi bor i olika länder, men vi pratar mycket i telefon. Minst ett par gånger i veckan. Men vi har självklart också ett ovanligt pappa-dotter-förhållande, säger Malou.

Är Helene din pappa?

– Ja, det är hon, utan tvekan, svarar Malou.

– Det har jag också sagt hela tiden. Även under själva processen, då det kunde vara otroligt svårt att säga: ”Ni måste komma ihåg att jag alltid kommer att vara er pappa. Oavsett vad som händer, och vad folk säger, så är jag er pappa”, berättar Helene.

Men är det inte en motsägelsefull känsla att både vara pappa och kvinna?

– Nej, det tycker jag inte. Jag kan inte föreställa mig något annat. De är mina barn. För mig har det bara varit helt naturligt, säger Helene. Malou instämmer:

Redan som barn kände Adriana att något inte stämde, men det var först i tonåren hon fick veta att det finns något som heter transsexuell.

relationerElises dotter föddes som pojke: ”Viktigast att hon är lycklig”

– Det finns inga tvivel om att Helene är min pappa. Det är många som genast tycker att det här måste vara ett problematiskt förhållande.

Vanligt familjeliv

Helene hette Michael under en lång period.

– Jag hade en förmåga att gömma det långt inne i mig själv. En förträngningsförmåga som samtidigt innebar att det blossade upp ibland. Första gången var när hon studerade i Danmark och bodde på internatskola.

– En kväll fick jag ett otroligt behov av att gå runt i kvarteret som kvinna. Så det gjorde jag. Det kändes så skamfyllt när jag kom hem eftersom jag inte ville ses som transvestit, därför skyndade jag mig att gå med i en bodybuilder-klubb. Jag gömde det igen. Sen gifte jag mig, fick mitt första barn, en karriär och jag var helt säker på att vi skulle ha ett vanligt familjeliv.

Hon trodde att det skulle försvinna helt.

– Men efter att Malou föddes blossade det upp igen. Det var riktigt jobbigt. Och då upptäckte min exfru det.

När kände du av förändringen hemma, Malou?

– Nu vet jag ju att det kom i samband med att jag föddes, så det har ju varit något mellan mina föräldrar ända sen jag var spädbarn. Och jag hade faktiskt alltid en känsla som jag inte kunde förstå eller sätta ord på. Det var bara en känsla. Men när jag fick veta att min pappa identifierade sig som kvinna var det helt överrumplande. Jag var 11 år och hade absolut ingen aning om att man kunde byta kön. Jag visste inte att man kunde känna sig född i fel kön. Jag visste inte vad transsexuell var. Du och mamma hade ju egentligen bestämt att du skulle berätta den där dagen, men du började gråta, eller kunde i alla fall inte säga det själv.

Så Malous mamma berättade.

– Det tuffaste var känslan av att mista min pappa. Vilket jag som tur var inte gjorde, insåg jag senare. Men när jag fick beskedet visste jag inte om det var det som skulle hända. Jag tänkte att om man byter kön, blir man då en annan person? Jag kunde inte få grepp om det. Ångesten för vad detta skulle innebära var större än allt annat, tror jag.

Drömmer om en värld där man kan välja kön utan att ändra kroppen.

relationerVanessa om könsbytet: ”Jag har ångrat mig många gånger”

– Och jag var rädd för att förlora mina barn, säger Helene.

Går igenom en kris

Det är också detta som filmen kretsar runt för Malou.

– Man går igenom en kris, som såklart började med din kris, Helene, men som sen växer till en familjekris. Man förlorar allt man känner till och vet inte vad som väntar på andra sidan. Det handlar om att våga vara i det, att man tappat förbindelsen men ändå tar sig igenom det och hittar varandra igen på den andra sidan.

1999. Då var vi väl toleranta och öppensinnade. Eller?

– På ytan kändes det som om de flesta var okej med det. Men innerst inne var det lite mer: ”Vad är det här för något?”. Vi hade ju levt ett väldigt vanligt familjeliv, eller åtminstone försökt att leva ett helt vanligt familjeliv och såg oss själva som en vanlig familj. Och så betraktades vi även av andra. Folk hade inte anat någonting.

– Sättet som vår omgivning reagerade på handlade om att de inte var det minsta förberedda. De var fullständigt mållösa. Man är ju ofta rädd för det man inte känner till. Jag hade det kämpigt med mina vänner. Det var svårt att prata om något djupt. Jag är faktiskt fortfarande vän med flera av dem, men jag flyttade ju utomlands.

Det är först nu, 15–20 år senare, som de börjar hitta tillbaka till varandra igen.

– Nu kan vi dela minnen från förr och det spelar inte så stor roll om jag hette Michael eller Helene, det viktiga är vad vi har upplevt ihop. Så det har tagit cirka tjugo år att komma fram till en plats där alla kan känna: Okej, nu förstår vi.

Blev vuxen väldigt fort

Vad innebar Helenes könsbyte när du blev tonåring, Malou?

– Att jag inte blev så mycket tonåring. Det var som om jag blev vuxen väldigt fort. Det handlade inte bara om att min pappa blev kvinna, utan också om att mina föräldrar skildes och att vi flyttade. Jag förstod snabbt världen på ett annat sätt, så jag använde inte de åren till att vara tonåring direkt.

Hon tror att det gav henne en grundläggande förvirring när det gäller att känna sig annorlunda. – Eftersom jag ännu inte var i tonåren när min pappa bytte kön definierade jag fortfarande mig själv i förhållande till mina föräldrar och... det gjorde mig förvirrad i synen på mig själv. Du var ju annorlunda, Helene, och då var jag också annorlunda. Det handlade mycket om att dölja att vara annorlunda. Jag blev väldigt duktig på att gömma mitt riktiga jag och istället spegla alla situationer jag hamnade i.

Skämdes du?

– Ja! Och jag skämdes för dig, Helene. Det har vi pratat om. Jag hade ångest för att träffa någon vi kände. Men jag skämdes också över mig själv, eftersom jag inte kunde hålla oss isär. Det var en känsla av att vara annorlunda, utan att vara tillräckligt mogen för att kunna insistera på att det var okej att vara mig själv, hur jag än var. Det har tagit mig många år att lyckas med det.

Nu genomgår hon en könskorrigering för att fullt ut bli kvinna.

relationerWilhelmina Rudin berättar om sin könskorrigering

En situation ur verkligheten: Malou dricker sig extremt onykter som tonåring. Helene kommer och hämtar henne. Och så väller allt ut som inte kommit ut när hon varit nykter.

– Jag visste inte hur jag skulle prata om det, därför kom det ut på det viset. Jag drack mig för full, och skrek åt dig, men jag minns inte något av det, berättar Malou.

Fick inte hjälp

Helene var Michael i 45 år. Så frågan är om hon övervägde att trycka ner sitt rätta jag och fortsätta att vara Michael för barnens skull?

– Det gjorde jag i tio år. I tio år! Från att Malou föddes till att jag fick en depression 1998 och inte kunde ta mig ur den. Så hon sökte rådgivning. Och hjälp.

– Men det kändes inte som om jag fick hjälp. De gjorde allt för att inte stötta mig i mitt beslut på Rigshospitalet i Köpenhamn. På den tiden hände det här ganska sällan i Danmark. Så de hade ingen kunskap. De målade upp alla scenarier för mig. Förklarade hur omöjligt det skulle vara, och hur hemskt det skulle vara för mina barn.

Det är säkert viktigt att man är redo att ta nästa steg och är klar över vad det innebär. Men hon upplevde att allt var klart.

– Det handlar inte längre om ett val när självmord är den enda andra utvägen. Jag hade kämpat i fyrtiofem år och inget jag gjort hade hjälpt mig att bekräfta min manlighet, utan tvärtom insåg jag nu att jag levde i en lögn – i fel kropp. Då är det tufft att möta psykologer som försöker förklara för en att man inte är på rätt väg. Det var en riktigt svår period.

– Men det kom en tidpunkt då de insåg att den vägen som de ville att jag skulle ta inte var den som jag ville acceptera.

– Sedan dess har de som tur är ändrat sitt sätt att arbeta, flikar Malou in.

Opererades i Thailand

År 2000 reste Helene till Thailand och gick igenom en könsbekräftande operation för att bli kvinna även fysiskt.

– När jag vaknade efter operationen var det inte ett särskilt känslosamt ögonblick för mig. Det låter kanske konstigt, men det var mest: Nu är jag den jag alltid har varit.

Vid den tiden hade Malou bara haft sporadisk kontakt med sin pappa i nästan ett halvår. Hon ville inte.

– Tills jag en dag blev ovän med min mamma. Mitt i grälet skrek jag: ”Jag kommer aldrig att prata med dig mer!” Då ringde hon genast upp dig. Hon hade varit väldigt ledsen över att jag inte ville ha kontakt med dig, och nu såg hon en möjlighet. Du kom inom tio minuter. Innan du kom hann jag tänka nej, nej, nej och ångra grälet.

För att gömma sig virade hon en halsduk runt huvudet, täckte ögonen och använde sig av strutsmetoden.

– Så jag satt där och kunde bara höra att du kom in i lägenheten och i rummet där jag var. Jag märkte hur du satte dig bredvid mig på sängen. Genom en liten glipa i halsduken kunde jag se rosa skinnbyxor och tänkte ”Åh, herregud!”. Men så tog jag av mig halsduken och vi såg varandra i ögonen. Och då kunde jag ju se att det var min pappa som var där.

– Ja, det var fortfarande jag!

–  Det var helt klart en vändpunkt, säger Malou. Det var bara några dagar innan du reste till Thailand. Vi hann ses då.

Ge kärleken plats

Helene har i dag ”ett ganska vanligt liv i Frankrike” tillsammans med mannen hon har levt med sedan 2002.

– Vi träffades i Geneve. När jag flyttade till Schweiz valde jag att inte berätta för andra att jag var transsexuell. Jag levde bara mitt liv som kvinna. Så det uppstod problem när jag mötte min kärlek. Jag sade till honom att om vi skulle ha en relation så måste han veta om det. Han tyckte inte det var något hinder.

– Det var imponerande. Hans reaktion var en stor lättnad. Men det är nog också på grund av honom som jag inte berättade det för omgivningen då. Vilket var jobbigt ibland, speciellt för Malou.

– Det var extremt jobbigt. Helene är min pappa. Jag tror att det till viss del handlar om att språket blir så omkastat. Alltså att jag sitter och säger att min pappa är hon, och andra tror att jag säger fel. Vi har också befunnit oss i situationer i Frankrike tillsammans med folk som inte vetat om det, och det har varit viktigt för er att de inte får reda på det. Det har varit svårt, eftersom folk sätter likhetstecken mellan kvinna och mamma. De pratade om Helene som min mamma, men jag hade ju en mamma i Danmark. Det försatte mig i lägen där jag måste fundera på hur jag kunde krångla mig ur samtalet, utan att ljuga. Det var riktigt besvärligt.

Malou har känt att hon hamnat i kläm ibland, men inte vetat hur hon skulle hantera det.

– Jag hade inte heller lust att bara göra det som var enklast för mig själv och säga ”Du är min pappa och min mamma bor i Danmark”. I de situationerna kände jag inte att det var upp till mig. Så vi har helt klart haft några konflikter i vår relation. Där det som var rätt för dig inte var rätt för mig.

Vad har livet lärt er om kärlek mellan föräldrar och barn?

– Att det är mycket viktigare att det finns utrymme för alla att vara den de är, än hur saker ser ut på utsidan. Då kan man vara tillsammans och kärleken kan få plats. Om man försöker få livet till att vara på ett sätt som det egentligen inte är, då får kärleken inte tillräckligt med plats. Så det har lärt mig att om man vågar ta sig genom krisen, verkligen vågar ta sig så långt att man kanske mister varandra genom att låta alla vara sig själv, kan man hitta varandra på ett helt annat sätt. Med enormt mycket kärlek. Om det bara finns finns kärlek behöver man inte vara så rädd för att klara av de kriser som kan komma, säger Malou.

– Jag vill instämma: finns det kärlek så finns det en lösning, en väg framåt som kan vara slingrig och svår att ta sig fram på… men värd att gå, avslutar Helene.

Det här är Malou och Helene

Malou Reymann
Ålder: 31
Yrke: Filmregissör och manusförfattare
Familj: Gift, en dotter som är 9 månader gammal
Bor: I Danmark
Aktuell med: Filmen En helt almindelig familie.
Helene Reymann
Ålder: 65 år
Yrke: Pensionär efter ett arbetsliv inom framför allt modebranschen och UNICEF i Geneve.
Bor: I Frankrike
Familj: Sambo

Filmen Min pappa Marianne

Den svenska filmen Min pappa Marianne med Rolf Lassgård och Hedda Stiernstedt hade biopremiär i februari 2020. Den bygger på en riktig historia som påminner om det Helene och Malou upplevt. När Hannas älskade pappa avslöjar att han egentligen vill vara Marianne vänds Hannas värld upp och ner. Men pappa Marianne måste äntligen få vara den hon är. Det blir en omtumlande resa för Hanna som inte kände vare sig själv eller sin pappa så väl som hon trodde.