Malins son Robin hittades död i ett dike
Mitt på dagen den 18 april 2016 knackade två poliser och en präst på hemma hos Malin Leskoviku. De hade ett besked som egentligen ingen av dem hade velat ge. Efter över ett dygns letande hade hennes 25-åriga son Robin hittats död i ett traktordike i de halländska skogarna, inte långt från Ullared.
– Det blev bara tyst. Jag var i chock och visste inte vad jag skulle göra. Till slut ringde jag min man som var ute och letade, berättar Malin, 45.
Hennes man Idlir, som alltid varit som Robins pappa, visste inget mer än att alla sökgrupper fått meddelande om att de skulle samlas på parkeringen utanför en kyrka. Han trodde att de skulle få nya direktiv. När Idlir fick höra Malins ord, ”det är över”, förstod han direkt. Han ramlade ner på knä där på parkeringen och bara skrek.
– Det var kaos efteråt. Jag förstod ingenting. Hur kunde Robin vara död, säger Malin.
Hon var bara 17 år gammal när Robin kom till världen. Hon blev en ensamstående mamma och det var inte många som trodde att det skulle fungera, men med hjälp lyckades hon få ordning på tillvaron och gick sedan tillbaka till gymnasiet för att ta studenten.
– Robin var speciell redan från födseln. Han hade världens blåaste ögon redan som bebis och alla tyckte han var så vacker, säger Malin.
– Det hände att folk stannade upp på gatan bara för att titta på honom.
Robin fick diagnosen bipolär
Malin skulle få tre söner till, först Albin som hon också blev ensam med, och därefter Anton och Edwin tillsammans med maken Idlir som hon träffade för tjugo år sedan.
Trots tuffa perioder som mamma med mycket eget ansvar lyckades hon dessutom läsa till lärare med behörighet upp på högstadienivå.
Robin var speciell redan från födseln
– Robin var ganska lugn som barn. Han gillade fotboll och musik. Han hade många vänner och det var först när han blev 18 år och en nära vän tog livet av sig som han hade en tuffare period, säger Malin.
Händelsen triggade något hos Robin som blev djupt deprimerad och till slut fick han diagnosen bipolär.
– Det var en tuff period för jag hade samtidigt Anton och Edwin som bara var små då, men på något sätt lyckades han ta sig ur det.
Robin flyttade hemifrån och reste sedan till Australien där han utbildade sig till bartender och jobbade som fotomodell.
– Han blev kvar i tre år, men varje år åkte han hem för att hälsa på. Han älskade det livet, men helst av allt ville han bli skådespelare.
2016 kom han därför hem för att ta det lugnt ett tag innan han skulle till Los Angeles, där han blivit antagen till en välrenommerad skådespelarutbildning.
– Allt var klart, minns Malin. Han skulle få CSN-pengar och flygbiljetterna var bokade. Skolan skulle börja 30 augusti. Det var som en dröm för honom.
Sista gången
Robin hade varit hemma i Sverige i en månad när Malin såg honom för sista gången. Det var lördagen den 16 april och Robin följde med sina bröder bort till fotbollsplanen för att titta när de skulle spela en match. Senare skulle de åka och köpa ett begagnat tv-spel som de hittat på nätet.
– Det blev jag som fick köra iväg och det blev lite hastigt för att hinna hämta det där tv-spelet och jag kom ihåg att jag tyckte att Robin hade en för tunn jacka på sig. Sedan sa jag hej då, men pussade honom inte som jag brukar. Varför vet jag inte, säger Malin.
Jag älskar dig sa jag till honom på telefonen
Robin skulle iväg till några kompisar, som han inte umgicks med speciellt mycket, men de skulle spela spel hemma hos en av dem. Han bodde nära Ullared och de hade alla träffats när de jobbade extra på varuhuset Gekås.
– Efteråt hade jag önskat att han stannat hemma och haft en varm säng att ligga i.
Robin tog Malins bil och sa att han skulle komma hem senare samma kväll. Han skulle inte dricka.
– Jag älskar dig sa jag till honom på telefonen och han svarade: ”jag älskar dig också mamma”. Sedan sa jag till honom att ta det lugnt och han tyckte nog att jag var lite tjatig.
Vaknade mitt i natten
Mitt i natten vaknade Malin och insåg att Robin ännu inte kommit hem, men tänkte att han nog bara var lite sen. Men morgonen därpå började hon undra. Dessutom hade hon målarfärg i bilen som han lånat och nu behövde hon burkarna eftersom hon skulle hjälpa en väninna att måla under söndagen.
– Jag kollade Facebook och där var han inte heller aktiv. Jag skickade sms om att han inte ska glömma att komma hem, för att jag behövde bilen. Hela tiden hade jag en konstig känsla, säger Malin.
Till slut vid fyratiden på eftermiddagen la hon ut ett meddelande på Facebook och undrade om det var någon som visste var Robin var. Hon fick ett svar från en av killarna han varit med och som bad henne ringa.
– Jag får då höra att Robin är borta. Vadå borta, säger jag och fattar ingenting. Varför har de inte hört av sig eller ringt polisen.
De båda killarna sa sig ha hört ytterdörren slå igen vid åttatiden på morgonen, men visste inte säkert. Malin ringde polisen och pratade med sin man. Han och sonen Albin åkte iväg till Ullared och huset för att prata med killen. Själv väntade hon hemma.
– De sprang runt och letade där ute. Min bil stod kvar utanför, men de hittade inte Robin.
Malin blev allt mer panikslagen och kontaktade Missing People. Snart spreds en efterlysningen av Robin på nätet.
– Det kom en polis hit och ställde konstiga frågor om Robin. Samtidigt hade jag inte sagt något till mina yngsta pojkar Anton och Edvin, men de började förstå.
Missing people letade efter Robin
Under tiden hade det blivit mörkt och Missing People delade upp sökgrupper ute vid huset i skogen. De letade tillsammans med polis och militär.
– Jag satt här hemma med vänner som stöttade mig. Det var en sådan ångest att inte veta något. Jag ringde hela tiden till Idlir för att höra vad som hände.
Till slut kom han och Albin hem för att sova ett par timmar.
Måndag morgon lyfte helikoptrarna för att söka vidare och Missing People fortsatte organisera människor som ville hjälpa till att söka.
– Idlir och Albin gav sig iväg igen, men jag ville inte vara den som hittade honom om det hänt något hemskt, så jag stannade hemma. Jag hade börjat förbereda mig på att han kanske inte levde.
Malin fick beskedet några timmar senare.
– Jag försvann i mig själv efter det. Jag slutade äta och dricka. Som tur var blev min man den starke som tog hand om allt.
Tagen av sorg
Malin ville se sin son och åkte till bårhuset i Halmstad. Hon kände att hon aldrig skulle kunna tro på det som hänt annars.
– Han var så vacker och fin, men kall. Det var som att slita ut hjärtat tusen gånger om.
Malin var tagen av sorg, men också full av frågor.
– Jag ville ha svar. Robin blev obducerad, men de kunde inte hitta dödsorsaken. Han hade inga droger eller alkohol i kroppen, vilket jag tror de hade förväntat sig. Allt var så konstigt.
Sedan började en ny historia där Malin aktivt fick kräva sin rätt att veta. Poliser gick på semestrar mitt i allt och Malin och utredningen förväntades vänta.
– Ingen hörde av sig till mig. Det kändes oförskämt.
Killarna som Robin tillbringat sin sista tid med förhördes först i november, mer än ett halvår efter Robins död. Till slut lades allt ner och man ansåg att det inte fanns något brott bakom Robins död.
Det var som att slita ut hjärtat tusen gånger om
– De sa att de tyckte att killarna verkade ärliga.
Malin fick även se bilderna från skogen där Robin hittades.
– Han låg på rygg i ett traktordike. Ena armen stod rakt upp, den andra åt sidan, huvudet var åt sidan. Det såg helt galet ut. Hur hade han kunnat dö så av sig själv, undrar Malin.
Hon blev lämnad med sina frågor. Åren 2016-2017 blev en tid hon knappt har några minnen av. Smärtan och sorgen tog över stora delar av vardagen.
– Det var små saker, som en sång på radion, som kunde trigga minnen och då kunde jag bara ramla ner i ett svart hål av smärta. Det var som att jag inte kunde sörja på riktigt eftersom jag inte visste vad som hänt, hur hans sista timmar var, säger Malin.
Fallet Robin togs upp i tv
Det var först framåt december 2017 som hon fick ny energi. Då blev hon kontaktad av SVT-programmet Veckans brott och snabbt insåg hon att det inte bara var hon själv som tyckte att det var mycket kring hanteringen av Robins död som inte stämde. Även Leif GW Persson och flera andra ifrågasatte hela utredningen.
Snart uppdagades en hel del misstag. Polisen som kom till platsen där Robin låg hade visserligen spärrat av området, men sedan skedde ett skiftesbyte och nästa polispatrull tillkallade aldrig rättsmedicin för undersökning. De trodde att det redan gjorts.
– Det var ofattbart, men värst var att ingen tog ansvar. De avskrev allt som en olycka redan 38 minuter efter att de hittat honom.
Jag tror de dömde honom efter den information de fått. Men bara för att någon tidigare hållit på med droger innebär väl inte att man kan ta det för givet att det bara kan handla om det.
Efter uppmärksamheten i Veckans brott i mars 2018 börjar det hända saker. Plötsligt skulle Malin, hennes man, hennes och Robins kompisar återigen förhöras.
– Att det ska behövas att Leif GW Persson tar tag i det för att något ska hända, funderar Malin.
Utredningen öppnades igen under våren, men lades ner igen i slutet av juni. Ännu en gång kom man fram till att inget tydde på att någon annan varit inblandad i Robins död. I stället slog man fast att Robin dött av drunkning ihop med nedkylning.
Nu känns det som att de förminskat mig i stället, som att Robins liv och mitt liv inte räknas
– De vill inte ta sitt ansvar. Visst erkänner de att mycket gjordes fel, men för min del är det inte över. Det de pratar om känns helt ologiskt, säger Malin och tillägger att det är många som håller med henne.
– Tyvärr gjordes så många misstag på platsen att det kanske aldrig går att få veta vad som hände.
Hon håller i en liten nyckelring från polisen som hon fick när de skulle be om ursäkt.
– Det känns helt absurt, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. En nyckelring. Men framförallt var det fel personer som bad om ursäkt. Det var de som gjorde översynen två år senare, inte de som jobbade med fallet när det hände. Jag hade velat se dem i ögonen och höra deras ord.
– De kunde kommit hit på kaffe och bara säga förlåt, vi gjorde fel. Nu känns det som att de förminskat mig i stället, som att Robins liv och mitt liv inte räknas.
Hennes förtroende för myndigheter har fått sig en rejäl knäck, men samtidigt har hon också fått stöttning som stärkt henne, både från en del poliser och andra.
– Jag har varit förvånad över hur många som ställt upp.
Att ge tillbaka har varit viktigt och därför har hon tillsammans med väninnan Gerd Pontén startat en stödgrupp i Falkenberg för föräldrar som förlorat barn. Allt genom en större organisation, VSFB – vi som förlorat barn.
– Jag trodde först inte jag skulle klara det. Jag var livrädd, men det har varit fantastiskt. Det har hjälpt mig jättemycket att möta andra som vet hur det är att känna sorgen efter en son eller en dotter.
Polisen är självkritisk
Förundersökningsledare Urban Svahn är kriminalinspektör på polisen sedan 1991 och var den som ledde den andra utredningen.
– Jag har full förståelse för Malin. Hon har all rätt att vara besviken för det här fallet var inte bra skött, säger han.
Han konstaterar att vid alla dödsfall, som man inte har en klar dödsorsak för, ska en kriminaltekniker och en rättsläkare vara på plats innan kroppen flyttas.
– Det var inget bra jobb, så är det, och jag är den första att beklaga detta, även om jag kanske inte tror att utfallet blivit annorlunda vad gäller dödsorsak. Nu vet vi inte och det måste vara hemskt som anhörig. Det hade jag tyckt också, säger han.
Urban Svahn inser att han inte kunde göra så mycket vid sin undersökning eftersom det gått för lång tid och förstår att detta leder till ett försämrat förtroende för polisen.
– Man vill veta varför han dog just där och vad som ledde upp till det.