Malins son orkade inte leva
Malin håller ett fotografi av sin ende son Viktor i handen.
–Han var lång, längre än jag. Ja, det är ju inte så svårt förstås. Och han hade redan som liten så allvarliga bruna ögon, säger hon och ler.
Nej, att vara längre än Malin är ingen match för en gänglig nittonåring. 40-åriga Malin vill inte vara med på bild. Men hon har liksom sonen mörkt hår och lite sorgsna bruna ögon. Hon levde ensam med Viktor redan från start, eftersom hans pappa redogjort att han inte var intresserad av något umgänge med sonen.
–Jag vet inte om det var det som gjorde Viktor sorgsen. Att veta att man alltid varit bortvald måste ha varit tufft. Jag försökte förklara för honom på ett bra sätt, men han förstod ju när han blev äldre. Och det var då han blev deprimerad, berättar Malin.
I hennes ombonade lägenhet hänger bilder på Viktor från det att han var baby och fram till hans sista tid i livet. Den sista bilden som finns på honom föreställer en leende Viktor iklädd gummistövlar med en fisk på kroken. Det var tre veckor innan han tog sitt liv.
–Han var glad här, säger Malin och nickar mot fotografiet. Mådde bättre än han gjort på länge, men det har man ju hört förut: att när de väl bestämt sig för att göra det så mår de bättre. Så när alla andra trodde att han blivit friskare var han egentligen på väg bort, säger hon och fingrar på halsbandet med hans namn i.
Ville bara vara ensam
Den där fruktansvärda dagen för fem år sedan hade föregåtts av ett par kaotiska år, då både Viktor och hans mamma kämpat mot hans svåra depression. Långsamt gick Viktor från att vara en glad, om än stillsam och allvarlig tonåring till att fullkomligt stänga ute Malin och inte längre vilja umgås med någon.
–Han satt på sitt rum och jag förstod ingenting. Han och jag var så tajta eftersom det bara var vi två, och vi brukade prata om det mesta. Men helt plötsligt ville han bara vara ensam, säger hon.
Malin tog kontakt med en psykolog och Viktor var inte emot idén, tvärtom. Han gick och pratade med psykologen, och i perioder fick han också antidepressiv medicin. Det blev bättre ett tag, men sedan föll han tillbaka. Skolan blev lidande och kompisarna försvann.
–Så svårt det var… Som förälder vill man ju göra allt för sin unge och vad jag än gjorde så räckte inte det. Jag visste varken ut eller in och samtidigt blev Viktor bara sämre, säger Malin.
När Viktor var arton försökte han ta sitt liv, men misslyckades. De två pratade om det efteråt och Viktor sa rent ut att han inte ville leva. ”Hjärnan är slut, men kroppen bara går och går”, sa han.
–Vi försökte med ny medicinering, nya samtal, och han var till och med på ett hem för deprimerade tonåringar ett tag. Men det blev inte bättre. Och några månader senare, när jag kom hem från jobbet, hade han lyckats, säger hon långsamt.
Hittade honom i sitt rum
Malin är glad att det var hon som hittade honom i sitt rum. Hon var på något sätt medveten om att det skulle kunna hända, även om hon fullständigt gick under isen när det blev verklighet. Viktor hade stoppat i sig alla piller som fanns i huset och gick inte att rädda.
–Tiden som följde har jag ingen aning om. Jag gick ner i ett stort svart hål, satt bara hemma och stirrade. Det var så tomt, både hemma och inombords. Jag var slut, säger Malin.
Redan på sjukhuset fick hon frågan om Viktor ville donera sina organ. Just då kändes det övermäktigt att ta ett sådant beslut, men lyckligtvis hade Viktor registrerat sig i donationsregistret så fort han fyllde 18. Beslutet behövde aldrig bli Malins.
–När det hade gått en tid fick jag veta att fem personer hade fått organ från Viktor. Jag tänkte inte så mycket på det då, det hamnade i högen med papper över sådant jag skulle ta om hand om sedan. Sedan, när jag orkade igen.
Och sakta kom orken tillbaka. Med hjälp av föräldrar och nära vänner började Malin långsamt lyfta blicken och se att livet ändå fortsatte runtomkring henne och att hon hade ett val: att gå vidare eller stå stilla.
–Jag sa tvärtemot mot vad Viktor sagt: min kropp var som en degklump, men min hjärna började vakna till igen. Den signalerade på något sätt att jag inte kunde sitta i min soffa och stirra resten av mitt liv, säger Malin.
Hon började arbeta som personlig assistent igen, på deltid. Det kändes skönt att få ta hand om någon annan och inte tänka så mycket.
Fick ett tröstande svar
En dag tog hon hand om den där högen med papper som hade blivit liggande och i den hittade hon beskedet om donationen.
–Jag blev alldeles varm inombords, det var som om en blixt gick igenom mig. Viktors död var inte förgäves, trots allt. Så många gånger som jag frågat mig ”varför” , och nu fick jag ett svar: därför att han skulle hjälpa de här fem människorna som fick hans organ. Enkelt, säger hon och rycker på axlarna och ler.
Insikten som kom till henne var något som hon aldrig någonsin trodde att hon skulle få uppleva: att det fanns en mening med Viktors död. Hon ramade in brevet och satte upp det på väggen i vardagsrummet, så att alla som kom dit kunde se vad Viktor uträttat i sitt liv. Att hans liv var värdefullt och viktigt, trots att det blev alldeles för kort.
–Varje dag tittade jag på brevet och kände mig lite starkare. Det är inte så att jag känner att Viktor lever i de här människorna – jag vet ju inte ens vilka de är – men det ger mig styrka att veta att han hjälpte till.
Skuldkänslor och mörka tankar
Det har gått fem år sedan Viktor dog och Malin är samma person som då – fast ändå inte. Hon är fortfarande mamma till en pojke, men han finns någon annanstans och han har gjort något vackert med sitt liv. Hon säger själv att hon blivit allvarligare till sinnes och att hon ibland faller ner i ett djupt hål av skuldkänslor och tankar kring ”varför”.
–Kunde jag gjort något mer? Varför gjorde jag inte mer? Varför just jag? Så kan jag tänka ibland, men ofta får människorna runtomkring mig att komma på andra tankar. Också tanken på donationen gör att jag känner hopp om mänskligheten och framtiden, säger hon.
Malin jobbar heltid i dag och hon frågar alla hon träffar om de är med i donationsregistret. Är de inte det så berättar hon om Viktor.
–Jag kollar ju såklart av lite vad det är för person jag har framför mig, men oftast kan jag berätta. Och många har inte ens tänkt på att man kan vara med i registret och då talar jag om hur man gör. Det finns ju både hemsida och app numera, så det är enkelt att registrera sig.
En viktig fråga
Hon skrattar och erkänner att hon ibland kan bli lite manisk i sin iver över att få folk att registrera sig som donatorer. Men frågan är så viktig för henne att hon inte riktigt kan hålla sig. Hennes kinder får färg och hon gestikulerar när hon berättar om organdonation.
–Tänk om det är ditt barn eller förälder som är den som behöver ett organ? Jösses, vad tacksam du är då att någon som passar just den personen har registrerat sig. Då är det inte mer än rätt att du också registrerar dig och ger, om du kan. Och det var ju precis vad Viktor ville också, fast jag inte visste om det förrän efteråt. Men han har gjort mycket gott, min son, ler hon.
Text: Jessika Devert