Majvi växte upp med fem syskon i ett barnrikehus: ”Jag visste min plats från början”

Hela Majvi Holms liv har präglats av uppväxten i barnrikehuset i Helsingborg. Hon var en av alla ungar i mängden, både hemma i trerummaren, där åtta personer skulle leva tillsammans, och ute på gården när det var dags för lek. Det var fattigt, knapert och trångt, men Majvi berättar om sin barndom med värme i rösten.

– Jag hade aldrig ett eget rum eller ens en vrå, och knappt vare sig leksaker eller böcker. Jag fick inrätta mig i ledet i den stora barnaskaran, men min mamma satte ofta guldkant på tillvaron. Hon kunde trolla med slantarna så att de räckte till både mat, förnödenheter och julgåvor till alla barnen, säger Majvi, 73.

Genom livet har Majvi sällan talat om uppväxten, inte för att hon skämdes över den utan mer för att hon inte tyckte att den var något att orda om. Men så en dag när hon satt och läste en saga för sitt efterlängtade barnbarn väcktes tanken om att skriva en släktmemoar.

– Jag var nog själv aldrig ett efterlängtat barn, snarare var jag bara ytterligare en mun till att mätta. Det där påverkade mig, jag anpassade mig efter de andra i familjen redan från början. Jag visste min plats, jag var ju bara en i den stora syskonskaran.

Det anspråkslösa livet under barndomen satte sina spår. Majvi insåg tidigt att om det skulle ske något, ja då fick hon ta tag i det själv. Driftigheten har varit en röd tråd genom hela hennes liv.

Hårt arbete

I Majvis fars värld var det bara en sak som räknades och det var hårt arbete.

– Mellan klockan tre och fyra på morgonen ringde hans väckarklocka. En halvtimme senare satt han på cykeln på väg till jobbet på Tretorns gummifabrik i Helsingborg, där han arbetade i stöveltillverkningen. Under fyrtio år slet han på fabriken.

relationerMarie Lok Björk: ”Min morfars mamma gjorde en klassresa nedåt”

Budskapet fadern förmedlade till sina barn var att de fort måste ut och tjäna sitt levebröd. Eftersom Majvi var yngst behövde hon inte följa med när hennes far gav sig av till sitt andra jobb, efter åtta timmars slit på fabriken. Då skulle gräsmattor och häckar tas om hand på ett koloniområde i staden. Medan de äldre syskonen beordrades att arbeta fick Majvi stanna hemma.

– Jag var för det mesta ute och lekte på gården med alla de andra barnen. Det fanns alltid massor av lekkamrater, alla kände alla och det var en stark gemenskap.

Barnen samlades i stora klungor, man hoppade hage, byggde tält i skogen, klädde ut sig eller spelade kula. Men sommaren då Majvi fyllde fyra år skickades hon iväg till ett sommarhem, anordnat av Helsingborgs stad. Hon och hennes tre år äldre bror Roger sattes på ett tåg till Småland, och Majvi som inte hade förstått att hon skulle skiljas från sin mor grät sig igenom tågresan.

– Jag vantrivdes hos tant Hilma, som hade åtagit sig att få rätt på mig. Jag hade varit inne i en besvärlig period och börjat utveckla en egen vilja. Min mor orkade helt enkelt inte med mig.

Kuvades till lydnad

Väl hemma igen lovade modern att hon aldrig mer skulle skicka iväg sin yngsta dotter på sommarhem, och det löftet höll hon. Efter veckorna hos tant Hilma hade Majvi förändrats, hon hade kuvats till lydnad. Senare i livet har hon insett att det måste ha varit ett hårt slag för en fyraårig liten flicka att bli ivägskickad för att uppfostras av helt okända människor.

Båda Majvis föräldrar slet hårt för att få pengarna att räcka till mat och hyra. Barnrikehussatsningen klubbades igenom år 1935 i Sveriges riksdag. Regeringen ville satsa på bättre bostäder för barnrika och mindre bemedlade arbetarfamiljer. Innan dess var det vanligt att hyresvärdar inte hade lust att hyra ut bostäder till familjer med många barn eftersom det slet hårt på inredningen.

Bostadsbristen i framförallt städerna var stor och standarden på lägenheter var ofta låg. Det saknades centralvärme och badrum. Utedass och vedeldning var vanligt. När Majvis familj flyttade till barnrike år 1945 fanns varken bostadsbidrag eller allmänt barnbidrag, istället erbjöds den fattiga familjen en för den tiden modern lägenhet med låg hyra. Att barnrikehussatsningen aldrig fullt ut genomfördes med de inplanerade 20 000 lägenheterna berodde till viss del på att man förstod att barnrikehus skapade stigmatisering och segregation.

– När jag var elva år flyttade vi från barnrike till ett tvåfamiljshus. Först då fattade jag att vi hade bott på en plats som var annorlunda.

Familjen var trångbodd

Trångboddheten gjorde att hon inte kunde ta med sig kamrater hem efter skolan. Det fanns ju ingen plats och dessutom skulle hennes mor och far sova middag och fick inte störas.

Men ändå framhåller Majvi att hon haft en bra barndom. Hon beundrar sin mamma Gunborg som fick den skrala hushållskassan att räcka till både mat och kläder för dem alla. Ingen behövde gå hungrig. Gunborg syltade, saftade och bakade och två gånger i veckan satte hon sig på cykeln med Majvi bak på pakethållaren för att lämna matlåda till sina åldrande föräldrar. Cykelturerna till mormor minns Majvi med värme. När hon skulle välja titel till sin bok fick det bli Skiner solen alltid hos mormor?, för som liten flicka upplevde hon att det var just så. Hennes mormor stod väntande på dem utanför sitt hus och kisade mot solen med ena handen som skydd över ögonen.

Städerska på veckotidningen Allers

Från och med att barnen kunde passa sig själva skaffade sig Gunborg ett städjobb på veckotidningen Allers. Varje morgon i ottan gav hon sig av för att städa morgonskiftet innan personalen var på plats.

– Tidningen Allers var en mycket populär tidning som alltid fanns i mitt hem eftersom min mor fick ett gratisexemplar varje vecka tack vare sitt jobb, och det exemplaret vandrade sedan runt bland mödrarna i barnrike. Jag minns hur jag och en kamrat satt och klippte ut klippdockor ur tidningen och gjorde klister av mjöl och vatten för att fästa dem på kartongpapper. Det tyckte vi var väldigt roligt, minns Majvi.

Föräldrarna sov i en utdragbar träsoffa i köket, barnen fick sova i de andra rummen. När någon snörvlade hördes genast skarpa tillsägelser. Badrummet var populärt, det var det enda rummet där man fick vara i fred en liten stund. Men dit var det nästan alltid kö. Majvi minns hur hennes systrar fick problem med magen för att de inte kom åt toan när de behövde.

Ett av Majvis första sommarjobb var vid löpande bandet på dåvarande Allers förlag.

– Jag skulle packa tidskriften Det Bästa i kartonger. Det gällde att hänga med för det löpande bandet levererade hela tiden nya tidningar. På nätterna drömde jag om att jag inte hann med och att tidskrifterna hamnade på golvet i en enda röra.

Efter reklamen: Se också: Birgitta har tolv barn: ”Det finns alltid någon att dela glädjen med”

Men allt gick bra och lönen gav hon mor Gunborg, och fick som belöning lite extra veckopeng.

Sökte till flickläroverket

Tack vare sin städlön kunde Gunborg uppmuntra Majvi att utbilda sig vidare. Efter sjätte klass sökte hon sig till flickläroverket. Hon kom in tack vare bra betyg och tog realen tre år senare. Därefter blev det handelsgymnasium och studentexamen, också med fina betyg.

– Att studera var inget som far ville att jag skulle göra. Han menade att flickor ändå bara skulle gifta sig och föda barn. Men jag ville visa honom att även en arbetardotter kan vara värd att satsa på.

relationerKathinka hittade sanningen om århundradets kärlekssaga

Det är med stolthet i rösten som Majvi berättar att hon efter studenten i hård konkurrens kom in på en utbildning till programmerare och om hur hon genast efter avklarade studier fick ett välavlönat jobb som IT-utvecklare. I rasande fart gjorde hon karriär som konsult både i eget företag och som anställd. Hon gifte sig och fick två barn.

– Det var när jag insåg att mina två söner knappt visste något om min bakgrund och uppväxt i ett barnrikehus som jag anmälde mig till en skrivarcirkel. Det var dags för mig att sätta ljuset på de knappa livsbetingelserna jag växte upp under.

Att börja arbeta tidigt och göra rätt för sig var ideal som ingick i uppfostran. Idag känner Majvi stolthet över sitt liv. Till sin förvåning har hon märkt att det finns ett stort intresse för hennes livshistoria. När hon berättar detaljer från sin barndom häpnar många yngre, de tror ofta att hon berättar en historia från förra seklets början. En berättelse som väcker förundran är den om modern som år 1942, mitt under brinnande världskrig, fyllde 30 år och hade fött sitt fjärde barn. Strax efter förlossningen fick hon av staten ett erbjudande om fri tandvård. Även om hennes tänder inte var sämre än andras såg hon en möjlighet att slippa framtida tandläkarkostnader genom att skaffa löständer. Alla hennes tänder drogs ut.

– Det var min far som var pådrivande. Det gällde att passa på när det var gratis, menade han, för vem visste hur det skulle bli längre fram med det ekonomiska.

Starka barndomsminnen från ett svunnet Sverige har sporrat Majvi att skildra sin släkts historia. Den handlar om utsatthet och klasstillhörighet, men också om glädje och gemenskap.