Maja: Jag tvingades lämna bort min bästa vän

Under hela min uppväxt hade vi alltid minst ett husdjur hemma hos oss. Det var allt ifrån hamstrar och kaniner till katter och fiskar. Jag gillade aldrig fiskarna eftersom jag tyckte att de var så opersonliga och hade alldeles för lite päls. Katterna var mina favorit.

Den första katt som jag minns var Selma, en fantastisk bondkatt med stor personlighet. Hon gillade att vara ute och utforskade gärna gränserna långt ifrån vårt hus.

Efter reklamen: Se också: Katten Bonus simmade sig i form – se bilderna

Polly blev min bästa vän

En dag när jag var 12 år ringde telefonen. En billist hade kört på Selma och hon fanns inte längre med oss. Jag grät och visste inte hur livet skulle gå vidare utan henne.

Inte långt efter Selmas bortgång bestämde mina föräldrar sig för att skaffa en ny katt. Så en morgon på sommarlovet vaknade jag av en jamande ljud i hallen. Jag hoppade upp från min säng och sprang ut från mitt sovrum.

Då fick jag syn på det som visade sig bli min följeslagare genom hela min tonårsperiod. Där stod hon – liten, lurvig och vilsen. Hon var en blandning av bondkatt, maine coon och norsk skogskatt, och den gulligaste jag någon sitt sett. Vi bestämde att hon skulle heta Polly.

Åren gick och Polly blev min bästa vän på många sätt. När jag var glad ville hon leka, när jag var ledsen la hon sig alltid tätt intill mig. Jag pratade mycket med henne och hon fanns alltid där varje dag tills jag, några år efter studenten, flyttade hemifrån.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Mina föräldrar separerade

En dag när jag var på besök hemma hos mina föräldrar berättade de att de skulle skilja sig. Självklart var vi alla ledsna att familjen skulle splittras och huset säljas.

– Men vad händer med Polly då? undrade jag sorgset.

Hon som hade varit utekatt hela livet kunde ju inte flytta med mamma eller pappa, som skulle bosätta sig i lägenheter.

relationerLäsarberättelse: "Mitt drömliv gick i kras"

–Vi får se till att hon kommer till en annan kärleksfull familj, svarade min mamma.

Jag vägrade. Jag ville inte att hon skulle bo någon annanstans, det var min bästa vän och hon skulle stanna hos mig. Hon kunde bara inte lämnas bort. Trots att jag själv bodde i en lägenhet, och egentligen inte ville att Polly skulle behöva bli en innekatt, tog jag med henne och lät henne bo hos mig och min sambo. Det gick några veckor och jag gjorde allt för att Polly skulle trivas. Men hon blev aldrig sig själv igen.

Det var ett tufft beslut att låta henne flytta till ett katthem för vidare adoption. Jag grät så mycket att jag inte fick någon luft. Att lämna bort henne är ett av de svåraste besluten jag tagit, men jag ville inte att hon skulle vara olycklig.

I dag vet jag att Polly adopterades till en dam som bor i ett torp med mycket grönska, där Polly kan leka och springa. Jag vet att hon har det bra och det värmer mitt hjärta.

/Maja