Maj Lis jobbpendlar mellan Norrland och Kalifornien

En björn, en säl, en liten hund – vid varje bänkrad i Rosornas kyrka kikar ett litet gosedjur fram.

– Det var den förra kyrkoherden som kom på idén och vi har tagit den vidare. Barnen ska känna sig välkomna i kyrkan, säger Maj Lis Aasa, 56, när hon visar runt i den vackra kyrkan som är hennes arbetsplats sedan tre år.

Kyrkan kallas för rosornas kyrka eftersom de stora, blyinfattade fönstren är prydda med 32 rosor. Maj Lis är sjuksköterskan som läste till diakon efter 45 år och bestämde sig för att pendla mellan sin hemort i Kalifornien till jobbet i Hörnefors, drygt två mil söder om Umeå.

En gång i månaden flyger hon de 849 milen från Thousand oaks, där tvillingsönerna Moises och Daniel bor, till Västerbotten. Det är ett nollsummespel – lönen täcker nätt och jämnt resorna och boendet på vandrarhemmet. Men det är inte pengarna som driver henne. Det är känslan av frid, energi och glädje som styr Maj Lis livsval.

I 37 år har hon bott i USA och i 34 av dessa har hon arbetat som sjuksköterska – på akuten, i flygambulans, på intensiven och de senaste 23 åren på operation.

– Jag har sett väldigt mycket trauma och varit med flera gånger när människor dött. Jag har jobbat på sjukhus där vi i personalen skyddades av livvakter. Jag har sett ALLT jag behöver se, och mer därtill, säger Maj Lis, som upplevde en begränsning i vad hon som sjuksköterska kunde ge i yrket.

– Som diakon kan jag erbjuda stöd för kropp, själ och ande, eller den tredje dimensionen om man inte vill prata i kyrkliga termer, säger hon.

Studier i USA

Maj Lis har alltid burit på en dröm om att jobba med hela människan, speciellt med inriktning på det andliga. För henne har kyrkan varit ett andra hem så länge hon kan minnas.

Maj Lis växte upp i en laestadiansk familj som hörde till Svenska kyrkan. Hon föddes i byn Juoksengi i Tornedalen och det är en plats som för alltid ligger närmast hennes hjärta. När familjen flyttade till Luleå återvände Maj Lis ändå under helger och lov till sin älskade by, där släkten och vännerna fanns.

– Jag var 15 när min pappa dog och då visste jag inte längre vad jag skulle tro på. Jag grubblade mycket över meningen med livet. Varför skulle pappa dö? Fanns Gud? Jag bad en bön om att få en kristen vän. Om Gud fanns skulle han fixa det. Och jag blev bönhörd mångfalt! När jag började på gymnasiet presenterade sig halva klassen som kristna! säger Maj Lis med ett skratt och berättar att hon efter det fått svar på sina böner många, många gånger.

Det var via studier vid Seattle Bible college som hon kom i kontakt med sitt blivande hemland.

– Mitt första besök på bibelskolan gav mersmak. Vi vandrade i bergen, åkte på en kristen rockfestival och åkte vattenskidor. Jag hade jättekul och fick vänner för livet, säger Maj Lis.

Ett tufft jobb att vara sjuksköterska

Mellan bibelstudieperioderna i USA utbildade hon sig till sjuksköterska i Sverige och när Maj Lis kompletterat sin legitimation i USA kunde hon börja jobba där.

– Mitt första jobb var på akutavdelningen vid ett sjukhus i Los Angeles. Det var i samband med de stora rasbråken på 80-talet. Vi hade 120 patienter på 12 timmar och stod under polisbeskydd och bevakning under arbetspassen.

Maj Lis kommer aldrig att glömma vissa av de människoöden som hon fick möta i jobbet. Som den förtvivlade pappan som varit ute och åkt bil med sin treåring.

– Han kom in till oss med det livlösa barnet i sina armar. Huvudet var alldeles fyrkantigt – barnet hade suttit obältat, ramlat ur bilen och blivit överkört av bilens hjul! Vi gjorde verkligen allt vi kunde för att återuppliva den lille pojken, men det var förgäves, säger Maj Lis och skakar på huvudet.

Nära att dö vid förlossningen

Med tiden träffade hon sin blivande man, en mexikansk boxare.

– Vi träffades via vårt gemensamma idrottsintresse. Jag har alltid tränat någon sport och vid den här tiden tränade jag taekwondo och löptränade flera gånger i veckan. Vi brukade springa och sparra tillsammans, berättar Maj Lis.

Några år senare blev Maj Lis gravid och för 29 år sedan föddes tvillingarna Moises och Daniel. Hon hade en komplicerad graviditet och drabbades av svår havandeskapsförgiftning. Därför sattes förlossningen igång åtta veckor före beräknat födelsedatum, och det höll på att gå riktigt illa.

– Jag förlorade fem liter blod och var mycket nära att dö. Barnen förlöstes med akutsnitt och doktorn var tvungen att operera bort min livmoder, i hopp om att rädda mitt liv, berättar Maj Lis.

Hon vaknade till för en stund när kyrkans pastor kom till hennes rum på uppvaket.

– Jag sa till honom att det var bäst att han bad för mig. Tre dagar senare vaknade jag upp och då fick jag för första gången se mina små pojkar, som vägde 1,6 och 2,2 kilo.

För Maj Lis var kyrkan, nätverket och människorna där ett stort stöd, både under de tre veckorna på sjukhus, under tiden som följde och efter skilsmässan från barnens far några år senare. Hon har fostrat och tränat sina söner helt på egen hand. Under den dramatiska förlossningen hade pojkarna drabbats av syrebrist, och som en följd av det har de haft svårt att lära sig vissa saker och därför gått i specialskola.

– Pojkarna lärde sig inte läsa förrän i sjuan och nian, men de har ett mycket högt IQ, och jag glömmer aldrig när skolans rektor ringde och sa att jag måste komma dit. Han ville berätta att mina barn var genier! De kunde ännu inte läsa, men löste avancerade matematiska problem.

Begravning blev vändpunkt

Åren gick, Maj Lis hade sin vardag med pojkarna, jobbade som sjuksköterska, umgicks med sin kyrkliga familj och njöt av friluftsliv och natur under fritiden. Men så i november 2006 kom ett besked som skakade om hela tillvaron. Maj Lis älskade syster Inger och hennes åttaåriga dotter hade omkommit i en bilolycka under en semesterresa i Egypten.

– Jag åkte hem till begravningen och såg hur Domkyrkan fylldes av präster som sörjde. Jag såg hur människor i traditionella samekläder strömmade in, och i den fullsatta kyrkan satte mina tankar igång. Vem var hon egentligen, min syster? Vem var jag? Först på gravsättningen förstod jag att vi var samer. Jag hade vetat att vi hade lite sameblod, men blev väldigt förvånad över att se mitt och mina pojkars namn i samelängden.

Systern Inger jobbade inom kyrkan som internationell sekreterare. Hon var också ledamot i Kyrkornas världsråds centralkommitté. Den sista gången systrarna sågs, bara tre månader före dödsolyckan, hade Maj Lis berättat om sin dröm att bli diakon och om att kanske flytta tillbaka till Sverige. Nu kändes det viktigare än någonsin att följa hjärtats röst.

– Det tog mig tio år att bli färdig diakon och har under den tiden pendlat mellan USA och Sverige flera gånger per år. Under mitt sista år fick jag veta att jag måste ha minst en halvtidsanställning i ett halvår för att få vigas till diakon. Då blev jag riktigt nedslagen och höll på att tappa modet, säger Maj Lis.

Efter ett tag ville hon, trots allt, ge det en chans och sökte jobb över hela Sverige. Många avfärdade hennes ansökan – hon bodde ju i USA och hade inga planer på att flytta. Hon kan ju inte lämna sin söner! Till slut fick Maj Lis jobbnapp i Hörnefors.

– Först tänkte jag stanna ett halvår, men nu har jag varit anställd här på halvtid i tre år, säger hon och skrattar.

Maj Lis trivs jättebra med jobbet, arbetskamraterna och församlingsmedlemmarna.

– Hörnefors är en liten ort som påminner om mina barndomstrakter. Det är en skön kontrast mot min tillvaro i Thousand Oaks och jag får ta del av båda världarna. Jag har många gånger genom åren funderat på att återvända till Sverige, men jag kan inte lämna pojkarna. Under mina veckor här får de träna på att vara ensamma, det är nyttigt för dem. Jag skulle kunna tänka mig att flytta tillbaka till Sverige, men inte utan pojkarna. Så jag tar en dag i taget, och ser vad som händer.

Söker kärleken

Maj Lis tillbringar tio dagar varje månad i Hörnefors som diakon, och när hon kommer hem till USA går hon på skiftet som sjuksköterska. På så vis tycker hon att hon får det bästa av två världar.

– Som sjuksköterska tar jag hand om kroppen och själen. I mitt jobb som diakon hanterar jag de existentiella frågorna, som ”varför är vi här?” Tidigare kunde jag sakna redskap för att jobba med den andliga dimensionen, nu kan jag använda de redskapen även i vården av sjuka.

Trots att Maj Lis lever ett hektiskt liv på två kontinenter så värnar hon också om sin fritid.

– Då spelar jag, pojkarna och våra vänner olika bordsspel, jag tränar på gym, simmar, dyker och vandrar på stranden och i bergen. Dessutom är jag mycket engagerad i att spela Pokémon! Både i Hörnefors och i min hemstad i USA är det väldigt populärt. Man kommer ut i friska luften och träffar många människor, jag har fått många nya vänner den vägen.

Maj Lis, som levt ensam med sina söner i många år och i grunden är en lycklig singel, skulle gärna vilja hitta någon alldeles speciell person. Någon att dela resten av livet med. Gärna någon som skulle kunna tänka sig att bo både i Sverige och USA.

– Men var hittar man kärleken? I en Pokémongrupp? Eller kanske på ett flygplan över Atlanten, säger hon med ett skratt.