Magnus Uggla: från barndom till diagnos
Magnus Uggla har varit en konstant i svenskt nöjesliv sedan genombrottet som ung rebell på 70-talet. Trots att han levt två tredjedelar av sitt liv i rampljuset har Magnus Uggla aldrig ställt ut privatliv eller familj till beskådande. Förrän nu.
På drygt 300 sidor berättar artisten Magnus Uggla berättelsen om sitt liv i memoarerna ”Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen” (Norstedts). Det är ett omfång som rimmar ganska väl med beskrivningen om varför han skrivit boken. För han som är uppvuxen med läsande föräldrar avskyr egentligen böcker. När föräldrarna läste kunde han ju inte få deras uppmärksamhet.
Men nu ska alltså den vuxne Magnus gräva i sitt liv och skriva om det. Materialet får han bland annat från den utredning som han genomgår på psykiatrisk klinik.
Förklaringen är att Magnus son blivit utredd och fått en diagnos. Nu vill pappan undersöka om samma sak gäller honom.
Magnus Uggla har en del frågor han vill ha besvarade.
”Något som liksom skavt och inom mig har det alltid bott en rastlöshet som är långt utöver det vanliga. Vad jag än tagit mig för så har det gått undan. Ett entimmesmöte har jag rivit av på en kvart genom att gå rakt på sak och skippa allt jävla small talk. Folk som inte känt mig har gapat förvånat när jag plötsligt rest mig upp och lämnat mötet” skriver Magnus Uggla i memoarerna.
”Som att titta ner i en avgrund”
En av uppgifterna blir att berätta om sin barndom för psykologen. Magnus Uggla inser att han knappt minns något alls. Pappan är död och mamman lever på demensboende så det är ont om källor att gå till.
Men minnena finns någonstans och i samtalen kommer de fram. Magnus Uggla berättar om en uppväxt i typisk högre ståndsmiljö i våning på Östermalm och villa i fin förort. Båda föräldrarna kommer från fina familjer. De vet hur Peugeot uttalas och hälsar på kompisar från internatskolan längs promenaderna på Strandvägen.
Magnus, yngst av tre bröder, vet tidigt att han ska bli stjärna.
”Jag ville bli någon, bli sedd, bli älskad”, skriver han i memoarerna.
Relationen till mamman är central i berättelsen. Den vuxne Magnus beskriver hur han försöker få komma nära mamman på olika sätt som barn. När hon håller sånglektioner i hemmet sitter han i fönsternischen bredvid flygeln och härdar ut i timmar bara för att få vara nära.
”Min mamma drömde om en dotter. En flicka, som hon kunde liera sig med. Hon förstod sig verkligen inte på pojkar. De var bråkiga, stökiga, slarviga och gnälliga. Flickor var i mammas ögon precis tvärtom. Flickor var rara och skötsamma. Flickor kunde man lita på”, skriver Magnus Uggla.
Då är minnet av barnflickan ”Poppe” desto varmare. En redig kvinna som lagade mat med cigg i mungipan och som tog med lilla Magnus på upptåg. De var, skriver Magnus Uggla ”som Emil och Alfred” i Astrid Lindgrens böcker.
Och när ”Poppe” dör knall och fall efter att ha ramlat med cykeln rasar hans värld.
”Jag grät ju jämt när jag var liten. Men det här var något helt annat. Det var som att titta ner i en avgrund”.
Får aldrig erkännande för sin musik
I memoarerna är Magnus Uggla generös med bakom kulisserna material. Både vad gäller minnen från stökiga nätter på stan (han träffar till exempel sin livskamrat när han stapplar ut från Café Opera), utsvävande turnéliv och mörka stunder i det allra mest privata. Han beskriver ångest och mindervärdeskänslor som lever kvar trots att han är etablerad artist. Karriärmässigt är det till exempel deppen efter den skrala insatsen i Melodifestivalen med ”För kung och fosterland”. En planerad monsterhit som sköts i sank i ”hittepå-tävlingen” andra chansen. Privat är det bland annat slaget när storebrodern Johan drabbas av cancer och dör. Johan hade varit hans stora nemesis som barn och hade blivit hans bästa vän som vuxen. Hans död öppnade ett svart hål som ännu inte slutits.
Trots att Magnus bevisligen lyckas sälja mängder med skivor och dra folk till sina konserter så får han aldrig något erkännande från mamman trots att musiken är deras gemensamma spelplan. Låt vara att mamman står för den klassiska musiken och sonen för rock.
Han blir aldrig erkänd.
När Magnus dotter Agnes spelar fiol sitter farmor och pratar över musiken. Det är på den nivån.
Men i vuxen ålder träffas de under flera år varje vecka för att sjunga tillsammans.
”Mamma lade ner stor ansträngning på våra träffar och bokade aldrig av. Hon älskade stunderna som vi hade tillsammans och det kändes på något sätt som att hon ville betala tillbaka för alla de år hon svikit mig”, skriver Magnus Uggla i memoarerna.
När mamman blir sjuk åker sonen ut till boendet en gång i veckan. Ibland är hon klar och ibland tror hon att de är ett par. Han är där i en timme som aldrig verkar ta slut och dränker händerna i handsprit efteråt.
ADHD-diagnosen
Magnus Uggla väjer inte för det mörka i livet samtidigt som han formulerar sig med galghumoristiskt distans. Det gör han även i samtalen med psykologen där jobbiga frågor kan få ett skämt till svar.
Till slut får han en diagnos. Vid 64 års ålder får Magnus Uggla veta att han, ”utan tvekan”, har ADHD. Som för att lugna honom föreslår psykologerna att diagnosen kanske är den ”superkraft” som ligger bakom hans driv.
Ett driv som bevisligen tagit honom långt i livet.
”Jag förklarar att jag aldrig känt mig som Superman eller någon annan Marvel-hjälte. För i ärlighetens namn har jag aldrig varit världens bästa sångare. Inte världens bästa låtskrivare heller, eller textförfattare för den delen. Men kanske har mitt dåliga självförtroende varit min superkraft? Måhända har det drivit mig och gjort att jag sett till att omge mig med begåvade människor som gjort jobbet åt mig”, skriver Magnus Uggla som efter lite lock och pock ändå får konstatera att han gjort bra grejor på egen hand också.
För på scenen och bakom flygeln är det ju bara han.
Magnus Uggla
Född: 1954
Familj: Gift med Louise som han har barnen Agnes och Ruben med. Har dottern Emelie från ett tidigare förhållande.
Karriär i urval:
Debuterar med skivan ”Om Bobbo Viking”, 1975. Får sitt stora genombrott med ”Varning på stan”, 1977. Om starten till karriären finns i glamrock och punk så går det under 80-talet mer över i pop och samtidssatir. Här har Magnus Uggla en storhetsperiod med skivor som ”Välkommen till folkhemmet” och ”Den döende dandyn”. Senaste skivan ”Magnus den store” kom 2013.
Magnus Uggla är även utbildad skådespelare. Han har haft roller i till exempel filmen ”G – som i gemenskap”, spelat revy med Povel Ramel, satt upp krogshower och spelat musikal i ”My fair lady”.
Aktuell:
Med memoarerna ”Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen” (Norstedts) och showen ”Varning på stan nu mår kungen i baren illa igen” på Göta Lejon.
